Feminist, litteraturvetare, bildningsaktivist. Ebba Witt-Brattström kan presenteras på många fler sätt än så, men när Ny Tid träffar henne blir det fokuspunkterna.
Ebba Witt-Brattström sitter och kämpar med universitetets finskspråkiga webbmejl då jag knackar på dörren. Hon har hunnit vara professor på institutionen för nordisk litteratur i ett par veckor och verkar trivas.
– Allting är nytt och ganska roligt, säger hon.
Till en början blir det en del pendlande. Tillsvidare finns en etta i Helsingfors och en familj i Stockholm. De tre äldsta sönerna är visserligen utflugna, men den yngsta är sexton och går i gymnasiet.
– Och jag förstår inte alls att han efter tre år i Berlin inte tyckte det skulle vara roligt att flytta till Helsingfors.
Gradvis integration alltså. Men det finns redan en latent relation till landet, bland annat genom släktingar. På ett professionellt plan handlar relationen till Finland naturligtvis mycket om litteraturen, i synnerhet den finlandssvenska och i största synnerhet om Edith Södergran som hon skrev om i boken Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse (1997).
– Vi har två parallella svenska litteraturer som ibland griper in väldigt mycket i varandra, speciellt under de perioder som jag arbetat med: det moderna genombrottet, dekadensen, mellankrigstiden, sjuttiotalet …
Forskningsmässigt är det 1970-talet som gäller just nu. Med författare som Tikkanen, Kihlman och Carpelan på den här sidan om Östersjön vill Witt-Brattström tala om en delad litterär storhetstid.
– Den finlandssvenska litteraturen har annars också ofta varit innovativ i förhållande till den svenska, öppnat upp den från öster och tillfört en typ av erfarenheter som Sverige saknar som icke-krigförande land som inte kämpat för sin nationella identitet och existens. Utan det skulle den rikssvenska litteraturen vara ganska mjölkig – vilket den för tillfället också är när den inte längre ser de här sambanden.
I höst är det samtida finlandssvenska författare som väntar i bokhyllan, inte bara på grund av professuren i Helsingfors. Ebba Witt-Brattström har fått uppdraget att som enväldig domare utse årets bästa finlandssvenska bok – ett pris som Yle delar ut i samband med bokmässan i Helsingfors. Ett tjugotal böcker är lästa.
Hur mår den finlandssvenska litteraturen för tillfället?
– Den mår nog ganska bra. Det finns likheter, men också skillnader till den rikssvenska. Alla genrer är representerade, men en hel del böcker skulle kunna vara skrivna i Sverige – och det beklagar jag.
Har de korsbefruktande elementen minskat?
Foto: Fredrik Sonck
– Ja, kanske. Men det handlar också om det som jag lite elakt brukar kalla för ”stipendieprosa”: Unga författare som kommer från författarskolorna, där det sker en sorts tillrättaläggning och finslipning av deras prosastycken. Det kan nog vara bra, men är nästan aldrig så där …
ÅH!! Man kan tänka att det är en författare in spe som nästa gång kan hitta sitt verkliga ämne, sin individualitet, sin författarsignatur. Men där är vi lika varandra.
Ganska få finländska författare får större genomslag i Sverige, men visst noteras till exempel Sofi Oksanens och Monika Fagerholms framgångar. På ett mer allmänt plan ser Witt-Brattström att Finlandsbilden förändrats sedan sextiotalet och de finska invandrarnas ankomst till Sverige. Då fanns det också större skillnader mellan länderna. Det svenska folkhemmet blomstrade medan Finland fortfarande slet med krigsskadestånd och fattigdom.
– Det smittade säkert av sig på tanken om Finland som ett väldigt gammaldags samhälle. Det är absolut helt borta. Nu märks Finland inom EU, med Nokiaundret, den starka ekonomin, Tarja Halonen-effekten …
vi är många som tycker att det var ju satan att dom skulle få en kvinnlig president och här står vi och kan inte få en kvinnlig statsminister.
Kunskapsskola
Dessutom är Witt-Brattström en stor beundrare av den finska skolan – och en lika stor kritiker av den svenska. Som professor vid Södertörns högskola i Stockholm fick hon många studenter som helt enkelt inte var lämpade, mogna eller tillräckligt duktiga för akademiska studier.
– Nu äntligen står det i alla artiklar om den finska skolan.
Det var inte så självklart för en tid sedan. Witt-Brattström har följt frågorna på nära håll som medlem i skolministerns forskningsråd och i regeringens skoldelegation.
– Åh gud – vi skulle för några år sedan göra en studieresa och då skulle vi åka … till Oslo! Trots att den norska skolan är i fritt fall efter att ha kopierat den svenska modellen!
Innan svenskarna fick upp ögonen för den finska skolan var en invändning att många finska elever mår dåligt i skolan – det är fortfarande en kritik som kommer upp. Men att illamåendet skulle bero på själva undervisningen köper inte Witt-Brattström. Undersökningarna bygger på att eleverna ska kryssa för om de tycker ”att det är roligt i skolan”, säger hon. De finska eleverna tycker inte det.
– Men svenska elever tycker det är roligt i skolan … Det är klart dom tycker! Det finns ju inga krav på att dom ska plugga!
Analysen att den finska skolan presterar bättre i PISA-undersökningar på grund av att Finland har färre invandrare ger hon heller inte mycket för. För det första finns det de facto invandrare i finska skolor, även om många ryssar och ester som inte alltid räknas som invandrare då de inte är mörkhyade eller bär slöja. För det andra ser Witt Brattström ett problem i själva utsagan om att invandrarna ligger bakom svaga resultat.
– Det man säger är att den svenska skolan förstörts av invandrare. Det är ett rasistiskt påstående och det är inte möjligt. En skola ska fungera oavsett, men måste kunna möta nya utmaningar. I Finland har man specialundervisning från början. I Sverige sätter man in den på högstadiet då en unge redan bestämt sig för att han är en looser.
En annan beundrare av den finska skolan är Sveriges nuvarande utbildningsminister Jan Björklund (FP). Men ur hans perspektiv handlar kunskapsskolan mer om att skapa konkurrenskraft och tillgodose näringslivets behov – vilket är något helt annat än det bildningsideal som Witt-Brattström talat så passionerat för. Men även om motiven skiftar har hon, liksom Björklund, en positiv syn på traditionell ”katederundervisning” och betonar behovet av lärare med ordentliga ämneskunskaper, vilket en hel svensk generation av lärare inte riktigt har, enligt Witt-Brattström.
– Så den finska skolan har satt Finland i respekt. Men när jag pratar om det här i Finland så säger folk att det inte är så bra här heller, att eleverna inte vill plugga och att dom inte läser … Men i Sverige kan var fjärde femtonårig pojke inte läsa en längre text!
Jag nämner SVT:s uppmärksammade satsning Klass 9A, där en nia i en stereotyp problemskola med många invandrarbarn fick hjälp av några av Sveriges bästa lärare och lyckades förbättra resultaten kolossalt. Bland annat blev klassen bäst i Sverige i de nationella matematikproven
– Jag känner Stavros Louca, matematikläraren, och då han fick klassen ville han ha tretton timmar matte i veckan. Det fick han, men SVT låtsas att det är som på en vanlig skola och att allt hänger på den fantastiska läraren vilket fullständigt knäckte självförtroendet för alla andra lärare. Serien borde ha sagt att man kan göra precis vad som helst med en klass – om man har specialundervisning. Detta är ett exempel på det svenska hyckleriet som gör att jag nu är här.
Hotad humaniora
Jag läste i en intervju att du trodde att studenterna här i Helsingfors skulle vara bättre förberedda för universitetsstudier. Har de varit så?
– Jag har haft tre seminariegrupper och de håller helt klart nivån för universitetsstudier. I Sverige vet man att i en ny grupp finns det alltid några som inte borde sitta där.
En anledning är att många ungdomar kamouflerar sin arbetslöshet genom högskolestudier som de inte egentligen är motiverade för.
– Och samtidigt betalar de studierna genom att ta studielån till de absolut sämsta villkor som finns i hela världen. Det är en cynism utan like!
Omotiverade eller svaga studenter är knappast vad humanioran behöver i dag, då den dessutom är hårt trängd av enkelspårigt marknadstänkande. Överlag är det svårt att argumentera för generalistutbildning, säger Witt-Brattström.
Finns det ett förakt för humaniora i dag?
– Ja, det finns nog ett förakt för humaniora. Jag kan inte svara för Finland, men i Danmark är den hårt ansatt och i England inför man avgifter för studier, så där står de inför sin utplåning. Norge subventionerar fortfarande humaniora genom en hyfsad oljeekonomi.
I Sverige är utbildningarna å andra sidan väldigt korta, och ofta ganska ytliga då skolan inte levererar elever med tillräckliga grundkunskaper. Precis som i Finland får universitetet finansiering i paritet med de studenter som utexamineras och inte för de som påbörjar studier.
– Då sänker man alla krav. Jag har varit med om att släppa igenom studenter som jag inte ens skulle vilja ta in, helt enkelt för att finansiera mina lärare. Av den här anledningen blir kurserna också väldigt instrumentella, med väldigt lite att läsa. Det är ett problem i filosofi och litteraturvetenskap som är väldigt teoritunga ämnen.
Ytterligare en konsekvens av systemet är enligt Witt-Brattström att många studenter inte hinner fördjupa sig i olika teoribildningar utan mer eller mindre slentrianmässigt går in för det senaste – postkolonialism eller queerteori. Båda är väldigt revanschistiska i förhållande till tidigare forskning och betraktar den som normativ vetenskap, felaktig per definition, säger hon.
– De postkoloniala tittar på den svenskspråkiga litteraturen och frågar: Var är de svarta? De saknar ett historiskt perspektiv och forskningen får en moraliserande teoretisk och korrigerande tendens som fullständigt håller på att eliminera förutsättningarna för att bedriva humaniora på ett kvalificerat sätt.
– Humaniora är de facto en tillbakablickande vetenskaplig disciplin, vi måste ha ett historiskt perspektiv. Sen hindrar inte det att man studerar nuet eller framtiden eller är kritisk men man kan inte göra det med samma enkla formel. Det är sååå tråkigt!
Debattören
Ord och inga visor. I den svenska debatten har Ebba Witt-Brattström gjort sig känd som en stark och passionerad röst, inte rädd för att gå mot strömmen. På det politiska planet har hon under flera årtionden gjort sig känd som feministisk aktivist: Grupp 8 på 1970-talet, Stödstrumporna på 1990-talet och engagemanget i Feministiskt initiativ på 2000-talet. Ebba Witt-Brattström har ofta deltagit i debatten både genom artiklar i tidningar som Dagens Nyheter och i etermedia, och både i egenskap av forskare och som politisk aktör.
– Men jag tackar också nej till väldigt mycket. Till exempel avstod jag just från att vara med i SVT:s program Debatt där någon skulle säga att det var Olof Palme som skaffade jämställdhet till Sverige och så skulle jag vara den som skulle säga ”nej, vi hade en kvinnorörelse som han lyssnade på – och händelsevis också en hustru…”
På senare år har Witt-Brattström också upplevt att hennes effekt på den svenska debatten kan vara kontraproduktiv.
– Om Ebba Witt-Brattström säger något så kommer också en massa unga i feminister att tänka att det där är det gamla sättet ett tänka på. Och det är dumt för vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt.
Du har deltagit i kvinnokampen sedan sjuttiotalet. Vad värdesätter du mest?
– Oj – det är ju ett sätt att leva och under sjuttiotalet var det en livsstil. Det är det jag försöker beskriva i min bok Å alla kära systrar. Då uppstod en fantastisk legering av traditionen från den liberala feminismen som fusionerade med ett marxistiskt strukturellt sätt att se på samhället; individens rätt till självförverkligande men med ett större klassperspektiv. Det var ganska nytt och fungerade väldigt bra.
Och det har ju spillt över på en massa andra frågor utanför feminismen…
– Det är därför jag nu forskar i vad sjuttiotalet betyder för vår samtid. Det jag saknar nu är en vilja att arbeta tillsammans. På sjuttiotalet förväntade sig kvinnorörelsen att männen skulle vara goda kamrater – sen gick det inte alltid så bra – men den viljan att arbeta tillsammans med männen finns inte nu. Och det har lett till dagens föreställning om att ”det där får feministerna ta hand om”.
När skedde detta skifte?
– Det kom kanske i mitten av nittiotalet, mycket med queerteorin och med att vi skulle sluta tala om män och kvinnor. Vilket gör att män kan gömma sig bakom detta och inte behöver ta ställning, alldeles oberoende av sexuell orientering.
Det var också det du senare var besviken på inom Feministiskt initiativ?
– Ja, det var det. Vi kunde inte längre resonera i termerna män och kvinnor. Och nu har vi den här diskussionen om ”hen” som ni ju har i finskan utan att ni kommit så väldigt mycket längre. Det är verkligen ett akademiskt tänkande: bara hen plockas in i alla officiella dokument så har vi sedan avskaffat kvinnoförtrycket … Och vad gör den där stackars flickan som sitter underbetald med sin sjal i någon snabbköpskassa? Hon finns inte! Det är bara att kasta av sig kategorin kvinna!
Text: Fredrik Sonck
Foto: Fredrik Sonck och Janne Wass
Ett projekt som Ebba Witt-Brattström varit mycket engagerad i är kartläggningen av den nordiska kvinnolitteraturhistorien, som under 1990-talet publicerades i fem band. Nu har det gigantiska materialet digitaliserats. Kolla in nordicwomensliterature.net
1 kommentar
[…] litteratur vid Helsingfors universitet. Läs vad hon tycker om sin ”självvalda exil” här! Den queerfeministiska genus- och teatervetaren Tiina Rosenberg blir från och med årsskiftet […]