Filmatiseringen av Utrensning är en orgie i våld och exploatering, medan regissören helt har lämnat bort bokens psykologiserande karaktär.
I Utrensning skapar Antti J. Jokinen samma slags ram som Lukas Moodysson i Lilja 4-ever: filmen börjar och slutar med samma bild. Här är det en estnisk gård ur vilken grå rök väller ut. År 1992 rymmer den unga Zara (Amanda Pilke) som tvingats till prostitution från sina hallickar och hamnar hos den åldrande Aliide (Liisi Tandefeldt). Sakta börjar Aliide inse att det är hennes eget förflutna som hunnit ifatt henne: ett brott som hon begick under Stalintidens terror.
– Riktiga människor är inga hjältar.
Dessa ord som den unga Aliide (Laura Birn) fäller hade kunnat bli filmens ledmotiv. De facto finns här både hjältar och skurkar, skildrade på ett sätt som känns bekant från Hollywood (USA-filmer om förintelsen), nordisk noir (Milleniumfilmerna) samt den stalinska krigsfilmen (S. Gerasimovs filmatisering av A. Fadejevs roman Det unga gardet – med skillnaden att det är de illaluktande ryssarna som är bad guys hos Jokinen, i stället för tyskarna).
I Sofi Oksanens bok flätas teman som ockupationen av Estland och den universala landsbygdsmentaliteten samman med en shakespeariansk tragedi om två systrars kärlek till samma man och ett så aktuellt ämne som 90-talets trafficking. Den finska manusförfattarduon fokuserar på familjesagan (romanens huvudintrig) men väljer bort allt det andra: skogsbrödernas historia, den tyska tiden, Aliides ständiga syltande, de brev som hon skriver å sin systers vägnar, det faktum att Aliide har en dotter, Zaras uppväxt i Vladivostok. Det att (speciellt 80-talets) Ryssland saknas här är bara bra: de bitarna är inte trovärdiga i romanen. Värre är det att Jokinen så ofta avstår från ”psykologiserandet”. På ett naivt sätt ersätter han det med violinmusik: gång på gång upprepas Viktoria Mullovas solo.
Zaras historia berättas snabbt och aggressivt som i skräckmanga. Berättelsen om Aliide står i kontrast till den: bra tempo, fina rollprestationer och ett levade bildspråk (yxan i den gamla kvinnans hand, hennes lössläpta hår m.m.). Egentligen är Aliides lidande större än Zaras: Aliide är både ett offer och en förövare. Liisi Tandefeldt bär upp hela filmen, med sin kombination av uppgivenhet, ironi, hotfullhet och moderlighet. Estland före ockupationen skildras som en lantlig idyll: då var Aliides kärlek till Hans (Peter Franzén i en schematisk roll) inte ännu förgiftad av svek och galenskap. Sovjetestland är mest murar, väggar och källare där NKVD:s bödlar våldtar Aliides syster (Krista Kosonen) och tvingar Aliide att tortera sin lilla systerdotter.
Filmens tyngdpunkt ligger på våld och sex. Våldtäkterna är många och fruktansvärda, för att inte nämna den utdragna mordscenen som Zara står för. När jag tvingas att likt en voyeur tjuvtitta på Hans och Ingels sexsakt tillsammans med den onanerande Aliide kan jag inte låta bli att undra vad Jokinen ville säga med denna scen. I Oksanens bok är våldtäkterna en del av berättelsen om kvinnans underordning, om kvinnokroppen som ett slagfält för historiens strider. Hos Jokinen (som hittills bland annat regisserat den amerikanska The Resident) försvinner denna dimension. Det att filmens våldtagna kvinnor jämt tvättar sig räcker inte för att förmedla Oksanens feministiska budskap till tittaren.
Med min bakgrund hör jag knappast till filmens målgrupp. Frågan är om esterna gör det. Det nationella lyser med sin frånvaro här. Den ”röde” Martin Truus mantra om Lenin och den gamlas Aliides envisa ord: ”Jag var en god kommunist!” upplevs som fantasiföreställningar om hur det måste ha varit i Sovjet. Men Sovjet hade också 70- och 80-talen, en tid av vassa folkliga vitsar som parodierade Leninmantrat på ett omilt sätt.
Filmens målgrupp är finländare som känner historisk skuld gentemot Estland. I en av slutscenerna ger Aliide Zara hennes pass och säger att hon nu kan ta sig till friheten, till Finland. Fenomenet Sofi Oksanen är en viktig led i definlandiseringen. Men har den estniske författaren Jaan Kaplinski kanske rätt när han påstår att Finland har utrymme för bara en sanning åt gången?
Zinaida Lindén
Utrensning. Drama. Finland/ Estland. 1 h 58 min. Regi: Antti J. Jokinen. Manus: Marko Leino och Jokinen, efter en roman av Sofi Oksanen. I rollerna: Liisi Tandefeldt, Laura Birn, Amanda Pilke, Krista Kosonen, Peter Franzén.
