Juha Hurme. Foto: Heini Lehväslaiho

Trots vissa sidospår är Juha Hurmes Hullu en mycket mänsklig skildring av mental sjukdom, skriver Matilda Hakala.

I adventstid år 2009 stiger en medel-ålders man av ett tåg vid järnvägsstationen i Helsingfors efter att han besökt sin döende mor på ett sjukhus i Salo, Åbo eller kanske Pemar. Utan att riktigt veta vart han är på väg irrar mannen runt i Berghäll, där han efter att på ett antikvariat ha inhandlat Josef Julius Wecksells klassiska sorgespel Daniel Hjort finner sig själv stående i en etta på Helsingegatan, osäker på om han kommit rätt eller fel. Överväldigad av ständigt återkommande skov av paranoia, tvångstankar och handlingsförlamning lyckas han till sist få sig själv inlagd på mentalsjukhus, där han på den slutna avdelningen så småningom börjar återvinna kontrollen över sina själsförmågor. För att fördriva tiden på sjukhuset inleder mannen ett ambitiöst författarprojekt, där han utgående från Wecksells tragiska livsöde omarbetar Daniel Hjort till ett modernt läsdrama som senare uppförs i sällskap av de övriga patienterna på sjukhuset.

Galenskapsporträtt

Hullu är teaterregissören Juha Hurmes tredje roman, och kan uppfattas som den avslutande delen i en trilogi där de två tidigare verken Volvo Amazon och Puupää utkommit 2007 respektive 2009. Hurmes bakgrund i teatervärlden avspeglas tydligt i de tre verken som tematiskt kretsar kring drama och roller, och där även språket ofta utformas enligt dramatikens replik- och scenmönster. I den delvis på författarens egna upplevelser baserade Hullu karaktäriseras berättandet av ett visuellt framställande stråk, där direkta scener och bilder blandas med mer narrativa episoder, ofta med snabba byten och sidospår i handlingen. De inledande kapitlens beskrivningar av huvudpersonens psykiska nedgång lyckas på ett förtjänstfullt sätt genom ett rastlöst, främmandegörande språkbruk förmedla en känsla av ångest och paranoia, dock utan att förvandla berättelsen till något slags skräckfylld eländesbeskrivning. Med en absurd svart humor som för tankarna till Milos Formans berömda film One Flew Over the Cuckoo’s Nest (till vilken författaren vid ett tillfälle också direkt hänvisar) tecknar Hurme senare i romanen mentalsjukhusets patienter, som består av färgstarka personligheter som en mästerlig luftgitarrist, en filosofiskt lagd gammaltestamentlig profet och en man som kommunicerar med omvärlden genom att arrangera sina strumpor och skor på golvet. Trots de många omsorgsfullt och festligt framtecknade personerna blir det ändå tydligt att vissa av gestaltningarna i romanen är klart mer genomtänkta än andra. Till exempel förblir bilderna av mentalvårdspersonalen och huvudpersonens familjemedlemmar diffusa i jämförelse med många av de mer sprudlande personporträtten. Ett flertal karaktärer tycks också vara placerade i berättelsen för att förkroppsliga något resonemang snarare än föra historien framåt, och kan därför kännas som onödiga sidospår då de fladdrar förbi för att sedan försvinna.

Trovärdigt men spretigt

Under läsningen av Hullu undgår det en inte att Juha Hurme arbetar med en riklig hänvisningsapparat, som ibland kan framstå som en aning för spretig och bred. Vid sidan av den tidigare omnämnda djupdykningen i Wecksells öde och person ägnar sig författaren också åt att behandla författaren Maiju Lassilas (Algot Untolas) liv och öden, julevangeliet i dess olika versioner och olika litterära fenomen där allt från Ludvig Holbergs Jeppe på bjerget till folksagor får plats. Historien om den unge författaren Wecksell (1838-1907), som strax efter att han publicerat Daniel Hjort insjuknade i livslång psykos, fungerar visserligen väl som en spegel för den tillfriskningsprocess som huvudpersonen genomgår under sitt arbete med pjäsen, men en del av de övriga fördjupningarna framstår som en aning mer svårgripbara. Vidare är det intressant att notera att Hurme som för övrigt framstår som en öppet ställningstagande skribent (boken innehåller bland annat skarp religionskritik) undviker att föra något direkt resonemang kring mentalvården eller de institutioner där den organiseras, även om det dock bör konstateras att den bild som tecknas av den långt medicineringsbetonade vården inte kan klassificeras som särdeles positiv. I Hullu väljer författaren snarare att fokusera på att trovärdigt avbilda vad som inträffar då en person insjuknar i en allvarlig psykisk störning, vilket han också lyckas med på ett berömligt sätt.

Mentala problem och mentalvård är aldrig lätta teman att behandla i en roman och det är därför uppfriskande att Hurme lyckas tackla dessa ämnen så att det finns utrymme för både humor och allvar då det behövs. Även om en del av karaktäriseringen kan tyckas aningen ojämn och djupdykningen i litterära fenomen kanske ges en smula för mycket utrymme i relation till berättelsens längd, måste man ändå konstatera att det är ett imponerande och trovärdigt stycke skönlitteratur som Hurme åstadkommit. Hullu är roman som utan att skygga undan beskriver vad som inträffar då en människa drabbas av en psykisk sjukdom, och tecknar ett mycket mänskligt porträtt av sjukdoms- och tillfriskningsprocessen.

 

Matilda Hakala

Juha Hurme: Hullu. Teos, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.