Pippi Långstrump och Gösta Berling finns inte i verkligheten, bara i böckernas värld. Deras ålder är för alltid densamma, man kan inte gärna tänka sig en dement Pippi på långvården eller Gösta i förskolan. I sin nya roman Ypsilon genomför P C Jersild ändå ett lekfullt experiment genom att ge fiktiva figurer dubbel existens så att de kan dyka upp i livet utanför litteraturen. Författaren får besök av sina egna skapelser från tidigare romaner eller tar själv initiativ till möten. Han intervjuar dem många år senare för att få veta hur deras fortsatta liv utanför bokpärmarna kom att gestalta sig. Sedan debuten 1960 har Jersild gett ut mer än 30 böcker. Valmöjligheterna är alltså många, men han har stannat för nio personer.
Den första konfrontationen sker med Reine Larsson, i Barnens ö en tioårig skolpojke, femton år senare doktorand i filosofi. Jersild får veta att Reine numera lider av diabetes – en nyhet för den som ju ändå hittat på figuren. Reine och hans mamma lösgör sig ur fiktionen, stiger ut i en verklighet som ju också den är fiktion skapad av Jersild.
På liknande sätt beskrivs övriga möten med gestalter från ett litterärt förflutet. Jersild är uppenbart road och inspirerad av sitt uppslag. Han skämtar, finner paradoxer, vrider och vänder medan perspektiven skiftar. En romanfigur hittas drunknad och författaren får överta den dödes hund. Dråpliga kombinationer uppstår genom att en gång skapade figurer förses med fortsatta liv som författaren låtsas att inte känna till. Efter byråkraten Siljeberg i Grisjakten, som utrotade svin på Gotland, finner författaren spår sedan han ”lyckats få ut kopior på hans journaler som fanns i landstingets databank”. Överraskande nog visar sig Siljeberg ha funnit en ny livsbana som sjukhuspräst. Alltsammans är mycket roligt gjort, men humorn innefattar också allvarliga frågeställningar kring litteratur och moral.
Romangestalterna har åldrats, de lider av allvarliga sjukdomar och går alla mot en gruvlig död. Författaren är i Guds ställe, han delar ut livsförlopp och livsslut. Evy Beck från Djurdoktorn blir dement. I den fiktiva personens fall är författaren skyldig, ”att skriva är att välja”. Evys son anklagar Jersild, eftersom hennes demens ju är bestämd av honom. Jersild själv är 77 år och har ett förflutet som läkare, och romanen handlar i hög grad om gamla människors sjukdomar och död. Till svensk sjukvård förhåller Jersild sig kritisk för att uttrycka det milt, och han väcker också frågor kring eutanasi, ett ämne han har engagerat sig i. Romanen pläderar tydligt för uppfattningen att dödssjuka människor bör ha rätt att, under vissa förutsättningar, bestämma över sin sista tid.
Romanen visar på de komplicerade relationerna mellan dikt och verklighet. Det finns nog en viss benägenhet att uppfatta Jersilds fiktiva personer som i någon mening konkret existerande, eftersom de på film och i tv förkroppsligades av välkända skådespelare. Författaren ansvarar för sina skapade individer i den bemärkelsen att de kan uppvisa mer eller mindre tydliga likheter med motsvarigheter i verkligheten. Levande personer lider skada om de identifieras i diktverk; det mest kända exemplet i svensk litteratur är Strindbergs grymma nidporträtt av författarkollegan Gustaf af Geijerstam i romanen Svarta fanor.
Fiktiva personer lever också i den meningen att de tycks existera så länge läsningen pågår. Vi vänder bokens blad medan vi känner och lider med Raskolnikov eller Oliver Twist. Litterära berömdheter väcks till konstlat liv i populära stadsvandringar med kommissarie Wallander i Ystad eller riddar Arn i Västergötland. Det är då rena etikettsbrottet påpeka att Arn är påhittad av Guillou och aldrig existerat i sinnevärlden. Ingen bestseller kan numera marknadsföras utan argumentet att den ”bygger på verkliga händelser”. Att fantisera tycks vara nästan omoraliskt, det är att lura läsaren att tro på lögner.
Med Ypsilon erbjuder Jersild tänkbara fortsättningar till nio av sina romaner. I upptakten liknar han sin stora produktion vid en kortlek där man fritt kan blanda och ge. Som i all skönlitteratur härstammar stoffet till viss del från diktaren själv. Därför ökar behållningen verkligen vid läsning eller omläsning av de verk som framställningen anspelar på. En bok av det här slaget får lätt karaktären av en sammanfattning eller ett bokslut, men så behöver det inte nödvändigtvis vara. Intervjuad på bokmässan i Göteborg ställde Jersild tacknämligt nog fler böcker i utsikt, under förutsättning att uppslag och arbetsförmåga står bi. Att hans personer avlider i plågsamma former är förstås sorgligt, men Jersild framhöll att Reine Larsson och alla de andra ju kan påträffas levande med god hälsa i de romaner där de först uppträder. Så sant.
Conny Svensson
P C Jersild: Ypsilon. Roman. Albert Bonniers förlag, 2012.
