1,1K

Brist på vilja gjorde att storsatsningen på en ypperlig finsk pjäs blev en brakflopp i Köpenhamn, skriver Lasse Garoff, informatör på Finlands kulturinstitut i Danmark.

Det här är historien om ett enormt misslyckande i den finländska dramaexporten, så som jag upplevde saken. Vissa saker har jag säkert missförstått, men jag försöker återge historien så troget jag kan.

När jag praktiserade på Finlands kulturinstitut i Danmark år 2009 var ett av de största projekten en uppsättning av Leea och Klaus Klemolas pjäs Kohti Kylmempää (ungefär Ut i kylan) på Nørrebro teater, en jättestor komediteater i Köpenhamn. Premiären var i  december 2009, samtidigt som klimattoppmötet COP 15 pågick och staden var full av demonstranter som mobbades av snutarna.

Det hela började med en frustrerad dramaturg. Lærke arbetade på Nørrebro teater, och hon upplevde att hennes arbetsinsats togs för given på en teaterinstitution som enbart producerade det mest trygga, fluffiga materialet man kunde tänka sig. Nørrebro teater är en enorm komediteater med närmare tusen platser i salongen, och fungerar på helt kommersiella grunder: de gör dyra produktioner som måste sälja otroligt många biljetter för att gå runt, och därför är de tvungna att producera publikfriande föreställningar. Stand up-komedi, farser, musikteater. Lærke gjorde sitt arbete med heder, och inför spelperioderna läste hon massor av pjäser och lade fram flera olika manuskript som teaterledningen valde mellan – och valet föll konsekvent på det mest tandlösa och förutsägbara materialet.

Under årens lopp märkte Lærke att ingen utom hon någonsin lade fram några alternativ.

Sommaren 2008 åkte hon till Tammerfors teatersommar och där såg hon Kohti Kylmempää i regi av Leea Klemola, och blev förtjust. Det var komedi, men av ett helt annat slag. Tragikomiskt, groteskt, vansinnigt och hisnande roligt.

Stora förväntningar

Och Lærke kläckte en plan. På teaterns följande planeringsmöte lade hon fram Kohti kylmempää som sitt enda alternativ. Det här är pjäsen jag tycker att vi ska göra, sade hon. Har du inga andra förslag, frågade ledningen. Inte jag, svarade Lærke. Och det gick precis som hon hade räknat med. Ingen annan lade fram några alternativ, och så blev Kohti Kylmempää vald till följande års storproduktion. Med ett djärvt spel lyckades Lærke trumfa igenom sin egen favorit.

Nørrebro teater skulle äntligen sätta upp en intressant pjäs.

Förhoppningarna på pjäsen var stora. År 2008 hade Mika Myllyahos Paniikki spelat på Bellevue teatern i Köpenhamn – som tillrättalagd salongsfars, men ändå – och sålt ofattbara 30 000 biljetter. Eftersom Kohti Kylmempää utspelade sig på Grönlands glaciärer skulle man få utmärkt publicitet av klimattoppmötet. (Klimatet är egentligen inte ett tema i Kohti Kylmempää, men det låg tillräckligt nära för teaterns marknadsföringssyften.)

Nørrebro teater engagerade en ensemble av toppskådespelare. Regin överläts åt en ung svensk regissör som skulle tackla den finska humorns särart. Det var en massiv satsning: nästan ett dussin skådespelare på scen, fet scenografi, massor av föreställningar planerades in i kalendern, potentiellt över trettiotusen åskådare. Budgeten rörde sig kring en miljon danska kronor, eller cirka hundrafemtiotusen euro.

Slakt i pressen

Klimattoppmötet började och dagen för premiären kom. Jag var på plats tillsammans med resten av vårt kontor, och i vårt sällskap hade vi Finlands nytillträdda ambassadör. Mjuka viskningar hade nått oss om att produktionen hade haft problem med texten, men inget hade kunnat förbereda oss för premiären.

Det var fasansfullt. Det var obeskrivligt dåligt. Klemolas stycke som är så djärvt att det gränsar till vansinne hade reducerats till en osmaklig klimatfars kryddad med rå omotiverad buskis. Under andra akten såg jag hur min chef sakta sjönk djupare ner i sin stol, medan han stirrade ner i avgrunden som gapade på scenen framför oss. I slutscenen ställde sig alla skådespelarna på rad längst fram på scenen och sjöng allsång i en otroligt malplacerad avrundning.

De följande dagarna läste vi recensionerna. Produktionen blev slaktad, sliten i stycken med en energi som jag aldrig har sett i pressen förut. I en av de stora dagstidningarna – jag glömmer vilken – inledde kritikern sin recension med orden ”Ud i Kulden är så dålig att ni kan inte ens föreställa er hur dålig den är.” Børsen uppmanade teatern att lägga ner föreställningen om de alls hade någon kärlek till teater eller till sin publik. Kritiken var helt enkelt så mördande att teatern inte hade något annat val än att lägga ner produktionen efter bara en vecka.

Blixtsnabbt stampade teatern fram en ersättande föreställning där stjärnskådespelarna från Kohti Kylmempääs ensemble gjorde improviserad stand up. Det funkade mycket bättre.

Ingen kommunikation

Det var medlet av december och jag hade ett par veckor kvar av min praktik. På kontoret hade premiären lagt sordin på stämningen. Ohjälpligt ältade vi vad som gått fel, och vad vi kunde ha gjort annorlunda. Fortfarande är det svårt för oss att veta, eftersom Nørrebro teater aldrig kommunicerade om sina problem med oss. Men genom diskussioner och rykten kunde vi ana oss till vad det var som hade pågått bakom kulisserna.

Klemolas text är bra, det visste vi ju. Det var därför Lærke hade blivit så förtjust i den. Teatertraditionerna i Finland och Danmark är visserligen olika, men inom den skrivna dramatiken är kultur och traditioner – sist och slutligen – en fråga om översättning.

En skicklig översättare kan transportera en text från en plats till en annan, och ersätta lokala markörer från avsändarlandet med motsvarande bekanta markörer i mottagarlandet. Vi hade stort förtroende för vår översättare. Jag diskuterade med henne vid ett senare tillfälle, och hon berättade att i hon fortsättningen tänker se till att vara mer involverad i produktioner som hon översätter.

Viljan saknades

I grund och botten är teater en fråga om vilja, eller så har jag hört berättas. Jag tror det var Kristian Smeds som beskrev teater som ”tahtolaji”, en viljegren. Det enda som garanterar en bra föreställning är viljan att göra en bra föreställning. Om man inte är intresserad av den produktion man arbetar med så ska man låta bli.

Och det, tror jag, var det största problemet med den här produktionen. Teatern ville inte göra Kohti Kylmempää. Nørrebro var fel ställe för den pjäsen. Materialet var för grovt, för främmande, för deras revyvana publik. Och ledningen kände det på sig, men valde att hoppas på att allt skulle lösa sig.

Därför fanns det heller ingen vilja hos teaterledningen att lösa produktionens problem. Det fanns många problem. Regissören förstod inte texten. Skådespelarna kände av bristen på vision, och tappade förtroendet för regissören. Som stjärnskådespelare försökte de på egen hand axla ansvaret för scenerna, vilket ledde till att bristen på en samlande vision blev ännu mer uppenbar. Produktionen var för stor för att hejda, för mycket pengar hade redan investerats, tunga hjul hade redan satts i rullning. När premiären stod för dörren urartade osäkerheten i en allmän huggsexa då teaterns dramaturgiat klippte manuset i bitar och desperat försökte foga ihop det till någonting – vad som helst – som de kunde känna igen.

Det här var alltså den sorgliga berättelsen om en komedi som gick ett tragiskt öde till mötes. En tröst var att klimattoppmötet floppade ungefär lika illa, och jämfört med att världens ledare misslyckades med att rädda jordklotets framtid så framstår en floppad teaterföreställning som en ganska trivial sak.

Vi ses på isflaken.

 

Lasse Garoff