Michail Brasjinskij utgår från sina egna känslomässiga minnen då han gör film. Han är alltid lite av en utomstående. Foto: Zinaida Lindén.

I Michail Brasjinskijs film är finländare kannibaler som äter utlänningar på midsommarafton. Enligt den ryska filmmakaren är det inte ett politiskt ställningstagande, utan hans sätt att leka med paradoxer.

– Jag går inte ut och demonstrerar mot Putin. Men min filmverksamhet är mitt sätt att underminera det moderna Rysslands kulturetablissemang.

 

 

Det säger Michail Brasjinskij, mannen bakom filmen Shopping Tour som nyss visades på Kärlek och Anarki-festivalen i Helsingfors. I själva verket har filmen som handlar om ryska turister och finska kannibaler ingen politisk dimension. Med underminera menar Brasjinskij helt enkelt det faktum att han är en oberoende filmmakare. Shopping Tour finansierades med privata medel som filmens producent Gennadij Mirgorodskij kommit med.

– Vi representerar en ny trend inom rysk film. Då man under flera år jobbar med att driva ett filmprojekt som aldrig blir av tröttnar man till sist. I dagens samhällsklimat väljer allt fler filmare att bli fristående. Vanligtvis behöver man minst 300 000 euro för att göra en film. Vi gjorde Shopping Tour med bara 55 000 euro. Jag är glad att mina idéer inspirerade några väletablerade proffs. Vår filmfotograf Aleksandr Simonov har arbetat med den berömde regissören Aleksej Balabanov. Huvudrollen i vår film spelas av den prisbelönta teater- och filmskådespelerskan -Tatiana Kolganova. För tillfället förhandlar vi med några utländska distributörer och hoppas på att filmen hittar sin publik.

Dagens filmpolitiska klimat i Ryssland bestäms i första hand av den Putintrogne kulturmagnaten och filmmakaren Nikita Michalkov, som länge varit ordförande i Rysslands kulturfond och Ryska filmares förbund. För det filmteam som inte inspireras av de ”fosterländska” riktlinjerna är det svårt att få finansiering.

 

Extrema paradoxer

Brasjinksij har en bakgrund som filmkritiker, och debuterade som manusförfattare och regissör med den prisbelönta thrillern Black Ice år 2003. Han har också undervisat filmvetenskap i USA i nästan 10 år.

Shopping Tour fick huvudpriset vid den årliga filmfestivalen Fönstret mot Europa i Viborg, ”för humor och genremässig djärvhet.” Genremässigt är den 70 minuter långa filmen verkligen förbryllande. Den börjar oskyldigt: en mamma och hennes tonårige son gör en shoppingtur från Sankt Petersburg till Finland tillsammans med en grupp ryska bussturister.

I skräckfilmer är huvudpersonerna ofta schematiska, men i din film är de detaljerade. Mamman som nyss blivit änka förde mina tankar till den klassiska ryska filmens mödrar, till exempel i Tarkovskijs Spegeln, med sin ängslighet, beskyddarinstinkt, resignation …

– Att tolka en film är tittarens uppgift. Jag ville berätta en historia om en mor och en son. Här finns självbiografiska motiv. När jag var 17 år dog min pappa. Min mamma föreslog att vi skulle resa bort ett tag. Det blev en kryssning på Volga. Jag använde mig av mina känslomässiga minnen då jag gjorde filmen.

Dina huvudpersoner hamnar i Finland under midsommartiden då varuhusen har stängt. De konfronteras med en ”finsk midsommarsed” enligt vilken varje invånare ska äta upp en utlänning före solnedgången. Hur kom du på en sådan idé?

– Det är skojigt med en film som bygger på extrema paradoxer. Ryssarnas föreställningar om finländare är att de är kyliga och reserverade. Att göra en kannibalfilm till exempel i Italien hade varit mindre roligt. Vi ville utgå från en helt absurd situation.

 

Inga zombier

Din film är rätt diskret när det häller obehagliga scener. Samtidigt bjuder den på en hel del humor. Till exempel då mamman försöker uppfostra sin son (”Svär inte!”) mitt i alltsammans.

– Jag leker med publiken och krossar dess förväntningar. Det är en kameleontfilm. Så fort tittaren börjar tro att det här är en lyrisk relationsfilm byter jag modus och börjar skrämmas. Knappt har tittaren blivit rädd när jag tar fram något komiskt inslag.

Den vänligt satiriska scenen där en finsk polis håller en monolog om att ”en vanlig finländare förtjänar en lycklig död” kan upplevas som filmens kulmen. Där byter du perspektiv: det är inte längre turistens utan någon annans …

– Klart att perspektivet ändras: dittills filmades alla händelserna med pojkens mobiltelefonkamera. I den där scenen övertar en av de finska poliserna pojkens mobiltelefon och filmar det som händer.

Vad är ditt eget perspektiv? Du har då och då bott i Finland under de senaste åren eftersom din fru Anna Ivanova-Brasjinskaja undervisar i dockteater i Åbo. Du är alltså varken turist eller immigrant …

– Mitt perspektiv är alltid detsamma, oberoende av var jag är: i Sankt Petersburg, Moskva, USA eller i Finland. Jag är alltid lite av en utomstående. Jag säger ”vi” bara i fotbollssammanhang. Samtidigt är jag ingen främling. Jag gillar Finland och ville göra en rolig film om ryssar och finländare, om deras stereotypa föreställningar om varandra.

Själva fenomenet med ryssarnas shoppande i Finland intresserar Michail i ganska liten utsträckning. Han vill inte heller dra några paralleller mellan sin skräckfilm och perestrojkans filmtrend nekrorealismen, vars portalfigur Jevgenij Jufit gjorde några zombiefilmer i slutet av 80-talet. Det var en reaktion på sovjetideologins dödsdyrkan: landets viktigaste mumie förvaras än i dag i ett mausoleum på Röda torget.

– Jag har inga zombier i min film. Mina karaktärer är högst levande.

 

Zinaida Lindén 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.