Leena Lehtolainen. Bild: Tomas Whitehouse
Leena Lehtolainens nya thriller lider av en irriterande huvudperson.
Paholaisen pennut är den avslutande delen i Leena Lehtolainens trilogi om livvakten Hilja Ilveskero. Det vimlar av ryska gangstrar med diplomatstatus, före detta poliser som misstänks för brott och jagas av Eupol, mutade politiker och personer som av en orsak eller annan anser sig behöva skydd av en livvakt. Det är långt ifrån de miljöer som Lehtolainens kändaste deckarkaraktär, kriminalpolisen Maria Kallio, rör sig i, även om hennes båda hjältinnor geografiskt befinner nära den finska huvudstaden.
I den fristående fortsättningen på Henkivartija och Oikeuden jalopeura har huvudpersonen Hilja nyligen tagit emot jobbet som livvakt för den ryska ex-modellen Julia Gerbolt. Gerbolt är förlovad med den framgångsrika finska affärsmannen Usko Syrjänen, som sysslar med skumraskaffärer i Ingå, och vars assistent begått ett mord ostraffat. Trots att Hilja är noggrann med att att göra säkerhetsanalyser på sina kunder, är hon är helt omedveten om vem Julias ryska fader är och vilken koppling han har till Hiljas älskare – som för tillfället gömmer sig för både polis och brottslingar. Hilja söker hjälp hos en kollega, men han ligger döende och har dessutom tagit på sig skulden för mordet som Syrjänens assistent begått. Mitt i allt detta får Hilja höra att hennes sinnesjuka fader, som mördade hennes mamma då hon var fyra år gammal, ska släppas på fri fot.
Det är ett pussel av brott och hot där alla känner varandra. Boken har ett behagligt språk och innehåller alla ingredienser för en bra inhemsk spänningsroman, men det är något som gör att berättelsen inte löper framåt på det sätt man förväntar sig. Det finns egentligen inget klimax, historien bara mal på i samma takt hela boken igenom, för att först under de sista sidorna verkligen komma igång.
Det är främst beskrivningarna av Hilja som person som man blir trött på. Hon tjatar på om sin utbildning i Queens säkerhetsakademi och sin gudomliga lärare, sitt tama lodjur Frida som blev överkört, sin fattiga uppväxt i stugan i Hevonperse och maten i hennes väninnas restaurang där hon själv också arbetat. Hilja återkommer till samma ämnen i sina tankar om och om igen, vilket gör att hon snarast framstår som irriterande. Också hennes intresse för sin tioåriga halvsyster Vanamo, som är resultatet av våldtäkten på en laestadiansk flicka, känns på något sätt överdriven.
Överlag har boken för mycket känslor i sig för att kunna fungera som en spänningsroman där man spelar rysk roulette om en Jaguar, spränger lyxjakter i luften och springer runt i Ingås skogar och gömmer isotoper som kunde förorena hela huvudstadsregionen. Paholaisen pennut försöker vara en ironisk deckare om den stora världen, men det krävs mer handling för att verkligen skapa spänning. Nu känns händelserna bara malplacerade i lilla Finland. Med en annorlunda huvudperson och en effektivare berättarstil kunde det ha blivit intressantare.
Trots att Paholaisen pennut saknar de klara spänningsuppehållande elementen, lyckas den ändå fästa läsaren vid sig. Man brinner inte för att få veta vad som kommer att hända i nästa kapitel, men det är i varje fall en behaglig läsupplevelse. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man trots bristen på de för deckaren självklara ingredienserna ändå ogärna lägger boken ifrån sig.
Fanny Fröman
Leena Lehtolainen: Paholaisen pennut. Tammi, 2012.
