Järnvägen till Sovjets hjärta

av Fredrik Sonck

Rosa Liksoms Finlandiabelönande Kupé nr. 6 är i sina bästa stunder briljant med sina överrumplande vändningar och sitt häftiga språk. Men romanen har också svagare partier, skriver Fredrik Sonck. 

Det är mannen som står i centrum. Och Sovjetunionen – för naturligtvis är det så att mannen är Sovjet och Sovjet är mannen. Det är inget ovanligt grepp att försöka skildra en kultur, en epok eller ett land genom en människa eller en grupp människor, men det är ganska ovanligt att lyckas så bra som Rosa Liksom gör i Hytti nro 6. I Janina Orlovs gedigna översättning finns romanen, som belönades med Finlandiapriset ifjol, nu tillgänglig på svenska med titeln Kupé nr 6.

Boken kretsar kring två icke-namngivna karaktärer: mannen i centrum och flickan som betraktar honom ur en (finsk) periferi, och som med sina ögon och öron blir läsarens fönster mot mannen/Sovjet.

Handlingen är enkel. Det är 1980-någonting, ingen anar ännu att imperiet snart skall kollapsa och flickan som studerat några år i Moskva sätter sig på tåget för att resa till Mongoliet med transsibiriska järnvägen. Hon är antropolog och ska till Ulan Bator för att studera hällristningar. Ett underliggande, och kanske viktigare, motiv till resan är relationsbekymmer hemma i Moskva och det behov av att andas och komma bort som är rätt flitigt exploaterat i reseberättelsegenren. Kupé nummer sex på tåget får hon naturligtvis inte ha för sig själv. Hon delar den med en rysk man i 45-årsåldern: en råbarkad arbetare, skrävlare och fullblodschauvinist. Hon är illa tvungen att stå ut med det sällskap Liksom påtvingar henne i det vällovliga syftet att föra ihop två personer som knappast hade möts annars. Deras relation blir inledningsvis tämligen enkelriktad. Mannen dricker vodka, håller långa monologer om sitt liv och gör plumpa sexuella närmanden när fyllan stiger. Flickan tiger, lyssnar och flyr ut i korridoren då mannen blir för odräglig. Någon hjälp av tågvärdinnan Arisa är dock inte att vänta. Enligt bästa roadmovie-klyscha ”uppstår ändå så småningom en sorts vänskap”, men det på ett sätt som är mycket mer sublimt än klyschan antyder.

En chauvinist

Det är lätt att se kvaliteterna i Kupé nr. 6: det drastiska språket, de oförutsägbara monologerna, brutaliteten som ständigt ligger på lur men ändå överraskar en gång på gång. Som så många andra romaner står och faller Kupé nr. 6 med en nyckelkaraktär, i det här fallet mannen, som på något sätt rymmer författarens (kanske också Finlands?) ambivalenta hatkärleksförhållande till Ryssland/Sovjetunionen. Man frapperas av hans fördomar, arrogans, sexism och chauvinism, men man kan inte undgå att fascineras av honom, till och med charmas av hans vulgära öppenhjärtighet.

Men att så mycket av det geniala i Kupé nr. 6 kretsar kring honom och hans monologer gör berättelsen lite ojämn. Flickans tillbakablickar till Moskvatiden och den psykiskt instabila pojkvännen Mitka engagerar bara måttligt. Flickan har som sagt en viktig funktion som läsarens ställföreträdare och som kulturell brygga till Ryssland, men hennes inre resa blir varken speciellt lång eller spännande.

Adjektivsjuka

Under läsningen kan jag inte låta bli att dra paralleller till en annan nutida västerländsk skildring av ett historiskt Sovjetunionen, nämligen David Benioffs roman Tjuvarnas stad (på engelska 2008) om Leningrad under nazisternas belägring. Tjuvarnas stad och Kupé nr. 6 delar många gemensamma nämnare: roadmovie-strukturen, överraskande våldselement och drastisk tragikomik. Karaktären Kolja i Tjuvarnas stad delar i sin tur flera karaktärsdrag med mannen i Kupé nr. 6: båda är skrävlare av guds nåde, båda är utpräglade överlevnadskonstnärer. Jag skulle säga att den största skillnaden mellan Liksom och Benioff är att den senare sätter det mesta av krutet på intrigen och handlingen medan den förra är mer litterär.

I sina bästa stunder håller Liksoms skildring av järnvägen och förfrusna sibiriska småorter nämligen en förbluffande hög klass. Också om man som jag åkt transsibiriska järnvägen i Ryssland på 2000-talet i stället för i Sovjet på 1980-talet är det lätt att känna igen sig: Vagnsvärdinnorna är fortfarande buttra, naturen storslagen, toaletterna asiga och samovaren alltid kokande (i alla fall om man reser med tågen som inte är avsedda för amerikanska turister). Inte heller här är Kupé nr. 6 genomgående lysande, miljöbeskrivningarna tenderar att bli för många och ibland för tradiga och i mitt tycke lider prosan av en viss adjektivsjuka. Ändå är själva visualiseringen av resan det element som, vid sidan av mannen och hans monologer, gör romanen till en sann läsupplevelse.

Fredrik Sonck

Rosa Liksom: Kupé nr. 6.
Översättning: Janina Orlov.
Wahlström & Widstrand, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.