Riikka Pulkkinen har med sina tre romaner Raja, Totta och Vieras stigit fram som en ny stjärna inom den finska litteraturen. Att hennes böcker översatts till sjutton språk har också fört henne till bokmässor och festivaler från Göteborg till Bali.
Under den gångna sommaren och hösten har författaren Riikka Pulkkinens ansikte figurerat flitigt både i dagspressen, i damtidningar och på reklamtavlor längs med gatorna. Författaren som produkt, som yta – tänker jag spontant. När damtidningen Olivia i oktober lanserar sitt stora litteraturnummer med kvinnliga författare som berättar om sin vardag och sitt skrivande iklädda höstens trendkläder är Pulkkinen med. Tidningen rubricerar artikeln: Erittäin hyvä ellei täydellinen (Väldigt bra, om inte perfekt). När jag läser Pulkkinens böcker slås jag av den enorma kontrasten mellan böckernas filosofiska och eftertänksamma innehåll och reklamaffischernas och magasinpärmarnas glassiga och förenklande yta. Vad månne författaren själv anser om den här klyftan?
Barn med hemligheter
En av de aspekter som upprepar sig i Riikka Pulkkinens tre romaner är barnens centrala roll. Pulkkinens förmåga att beskriva skeenden sedda med barns ögon är stark – i romanerna vet också barnen mycket om vuxenvärlden. Att barnen bär på enorma hemligheter har väckt förundran i en del av de länder dit Pulkkinen rest för att tala om sina verk.
– Det har varit förbryllande för mig att få höra hur italienarna upplevt familjerelationerna i romanen Totta som för dem främmande. Att dottern i romanen har hemligheter som är lika stora som livet självt och att hemligheterna knäcker henne – det är en fråga som man i Italien ser som otänkbar. Jag har fått frågor som ”borde inte mamman ändå ha vetat”, när det i Finland är helt normalt att barn inte berättar allt för sina föräldrar.
Pulkkinen säger att hon ser något djupt tragiskt i barn som bär på tunga bördor, hemligheter som de vuxna inte vet att de bär på. Många har frågat varför hon velat skapa dessa 6-7-åriga barnkaraktärer.
– Jag tycker att det för läsarna och ur litteraturens perspektiv är viktigt att ställa frågan varför det med barn i den åldern är någonting tragiskt. Man börjar redan förstå en hel del av världen – de facto förstår man på ett smärtsamt sätt ganska många saker – men kan ändå inte urskilja de bakomliggande orsakerna utan söker svaren via ett magiskt tänkande. Att man söker magiska svar på de alltför stora frågorna är väldigt intressant och det är anledningen till att jag återkommit till det i böckerna.
En annan karaktär – i romanen Vieras – är en radikal kvinnlig präst som gör sitt allt för att stöda en flicka som utsätts för rasistiska trakasserier och våld. I romanen Totta växlar berättar- och tänkarrösten till åldrande människor.
Hur skapar man en gammal människas tankar?
– Svaret blir lätt mystiskt och klichéaktigt, men så här är det: alla dessa karaktärer lever i mig. För mig själv har det aldrig varit ett mysterium hur jag skapat karaktärerna, men när man talar högt om det så låter det mystiskt. Kanske det också handlar om den där aningen, som när man är lite trött och ser sig i spegeln så börjar man redan som 30-åring kunna ana dragen hos den gamla kvinnan som jag kommer att bli – om jag tillåts bli så gammal.
De facto, tillägger hon, känns det svårare att skriva om karaktärer hon själv kunde ha varit.
Ny Tid intervjuade Riikka Pulkkinen i Berghälls biblioteks källarvåning, i det så kallade deckarbiblioteket. Inredningen och fåtöljerna är som gjorda för författarintervjuer. Foto: Janne Wass
– De största brottningsmatcherna med mig själv för jag nog i fråga om karaktärer som är väldigt nära in på min person. Ja – vilken typs karaktärer har jag inte skrivit på djupet om – jo, om systrar. Det har nog funnits systrar i romanerna, men jag har inte i sig skrivit om systerskap. Kanske uttryckligen av den anledningen att systerskap är så nära knutet till mig själv – jag har två systrar. Det är lättare att skriva med hjälp av fantasins kraft.
Besvärlig
offentlighet
När vi kommer till ämnet offentlighet frågar jag om det inte blir en spricka mellan Pulkkinens litteratur och det faktum att hennes ansikte förvandlas till yta på metrostationernas reklamställ och i damtidningar. Hon säger att de två inte är jämförbara, och att det irriterar henne.
– I själva verket är reklamen lättare att ha överseende med, för jag upplever inte på något sätt att det görs reklam för mig som person. Det är bara lite tokigt och lite irriterande. Det blir tokigt till exempel när jag gått omkring med min kompis sjuåriga son på stan och han ropar strålande glatt vid varje affisch ”titta Riikka är där och där och där”. När jag sedan säger åt honom att nu skäms jag lite över den här situationen, här är också andra människor omkring oss, så har jag förmedlat att också vuxna kan skämmas.
Pulkkinen upplever att litteraturen och också hennes person banaliseras via reklamspråket eftersom hon ser arbetet som författare som något som finns i en så totalt annorlunda värld. Det är ett kompromisslöst tankearbete att upprätthålla den värld hon vill skapa i sina böcker.
– Det irriterar mig att exempelvis ätstörningstematiken i en av böckerna i damtidningarna lyfts upp som om jag själv varit svårt drabbad. Jag har inget behov av att förneka något, men för mig räcker det att säga att frågan inte är helt obekant för mig.
Pulkkinen är tydligt kluven i förhållandet till den offentliga roll hon har.
– Ska vi säga att om det skulle finnas någon annan metod så skulle jag inte berätta om mitt eget liv i offentligheten på det här sättet. Kanske finns det andra sätt? Varje gång en bok blivit färdig funderar jag på saken. Jag tänker definitivt fortsätta mitt arbete som författare, men om jag verkligen vill ställa upp i medierna – det måste jag noga överväga.
Hur är det då med Aki Kaursimäkis stil – att ge enstaka intervjuer till utvalda tidningar och tacka nej till andra förfrågningar?
– Nå, han är ju helt i en klass för sig. Men jag har hittills tänkt att det får räcka med att samtala normalt med journalister, att man skall klara sig med det. Jag har aldrig tänkt att jag skulle bygga upp någonslags konstnärsmyt kring mig själv – jag är inte sådan.
Text: Marcus Floman
Foto: Janne Wass
Riikka Pulkkinens roman Totta har getts ut på svenska med titeln Sanningen (Norstedts, 2012. Översättning: Janina Orlov)
2 kommentarer
Är det bara jag som tycker att det är svårt att orka läsa de här artiklarna när texten är så bred?
Ja, kanske. Ny Tid arbetar för tillfället med an layoutreform för papperstidningen, på våren skall vi börja se över webben och allt som anknyter till den. Tack för responsen. red.