Längtan efter en utomstående berättare

av Janne Wass

Litteraturvetaren Anna Hollsten vill se ett rikare språk och en avvikan från jag-berättandet i ny finländsk skönlitteratur.

– Det ges ut för många böcker i Finland. Jo, det tycker jag faktiskt.

Det säger Anna Hollsten, som är universitetslektor i finländsk litteratur vid Helsingfors universitet. För tillfället ligger hennes huvudsakliga forskningsområde inom lyriken, just nu mest från 60- och 70-talet, men hon har i flera år dragit kurser om finländsk samtidslitteratur och också föreläst om ämnet utomlands.

– Jag menar inte ens nödvändigtvis debutböcker, utan det att förläggare pressar författare att ge ut en bok om året. Så det kommer ut en stor mängd böcker som till sin kvalitet är alldeles ok, men som inte skiljer sig ur massan. Man märker att de skulle ha mått bra av att finslipas under en lite längre tid.

Hollsten säger att man ofta kan se att det finns en bra idé, men att materialet runt omkring är ganska magert. Också då det gäller debutanter tycker hon att förlagen skulle må bra av att i högre grad än i dag sålla vetet från agnarna.

– Jag vet att förlagen får in massor med manuskript som det aldrig blir böcker av, men det kunde gallras ännu mer.

En av orsakerna till den breda utgivningen är att det skrivs mycket mer i dag än för till exempel femtio år sedan. Det är allt fler som väljer att studera litteratur och många av studenterna vill bli författare, eller är det redan i vissa fall.

– Via mina bekanta vid förlagen har jag förstått att unga, debuterande författare i dag är tekniskt bättre än vad de var tidigare. Dels beror det förstås på att fler kan studera litteratur och på att det finns olika skrivarkurser man kan delta i, men också på att det finns helt andra möjligheter i dag att så att säga publicera sig på plattformer som Facebook eller i bloggar. Det leder helt enkelt till färdigare texter.

Under tidigare år var det ganska få som hade möjlighet att studera på universitet, och många författare fick sina utbildningar först i vuxen ålder och var således tvungna att så att säga lära sig i arbetet. Trots förutsättningarna i dag, kan man ur Hollstens svar tolka att hon tycker att språket i många romaner i dag är lite torftigt. Hon säger sig själv vara speciellt förtjust i böcker där språket används på ett kreativt och överraskande sätt.

jag jag jag

En trend som också är tydlig är att många författare väljer att skriva i jag-form.

– Det här är ändå inte något specifikt finländskt fenomen, utan gäller romaner överhuvudtaget. En av forskaren Mervi Kantokorpis förklaringar till att jag-formen används så flitigt är tv:s inflytande.

Jag-formen leder enligt Hollsten till att språket i böckerna antar en talspråklig karaktär som ibland kan bli snäv. Som exempel på författare som dragit jag-berättandet till sin spets nämner hon Hannu Raittila. I sin bok Mig skall intet fattas (orig: Ei minulta mitään puutu) från 1998 byter Raittila berättarjag i sådan takt att läsaren riskerar att bli förvirrad och låter jagen uttrycka sig precis så som folk i gemen talar.

– Ibland kan jag riktigt längta efter en bok med en ordentligt utomstående berättare. Det är verkligt ovanligt i dag … det är lustigt, jag kan just nu inte ens komma på ett enda exempel.

En författare vars språk Hollsten uppskattar är Asko Sahlberg, vars text har beskrivits som poetisk, tät och väl avvägd. Sahlberg har bott i Sverige i flera år, och det finns de som kritiserar honom för att svenskan har påverkat hans sätt att skriva.

– Men det är inte något som jag har lagt märke till då jag läst hans böcker.

Hjältarna omkull

Ett annat återkommande fenomen i den moderna finländska litteraturen är den historiska romanen, och speciellt den som behandlar Finlands historia under och efter inbördeskriget och andra världskriget. Det här är inget som speciellt utmärker samtidslitteraturen, det finska folkets öden under 1900-talet har varit hett stoff ända sedan 1918. Ändå känns det som om genren mår ovanligt bra i dag. På Ny Tids redaktion ramlar det månatligen in flertalet böcker som behandlar Finlands historia under och efter krigen.

– Delvis beror det kanske på att EU har skapat ett behov av att framhäva den nationella identiteten, men också på att man i dag kan omskriva den finska historien, vilket många författare gör. Till exempel Juha Seppäläs parodiska Suomen historia (Finlands historia) skulle ha varit omöjlig att ge ut för några tiotals år sen.

Som Kristian Smeds version av Okänd soldat och den nyligen uppmärksammade Mannerheimfilmen visar finns det ett behov av att ifrågasätta och ruska om de nationella myterna, och det är precis vad Seppälä gör i sin omtalade bok. Alla de högborna statyerna välts på ända i författarens burleska och snuskiga fantasi. Både Paavo Nurmi och J.K. Paasikivi får sig med sleven, men framför allt Mannerheim, som beskrivs som en snuskig kvinnotjusare som på grund av laktosintolerans går omkring och håller sig för diarré hela tiden, och som mest av allt i livet vill vara en häst. I ljuset av denna bok, som gavs ut 1998, är det lustigt att Yles oskyldiga Mannerheimprojekt fått sådan uppmärksamhet.

Trots att historien i sig är ett populärt ämne bland författare, säger Hollsten att äldre finländska romaner ändå inte är populär lektyr bland hennes studenter. De flesta av dem läser helst samtidslitteratur.

– Den behandlar frågor som de studerande har att göra med och som diskuteras i media. Det är naturligtvis lättare att ta itu med än 1800-talslitteratur. Många skriver dessutom recensioner och då får de ju hjälp av att jobba med samtidslitteratur. Ett problem som uppstår här är att det finns ganska lite forskning att använda sig av.

I Ny Tids temanummer kring Finlandsbilden i Sverige (nr 38/2012) lyftes det fram att sverigefinländare i sin litteratur gärna späder på myten om den alkoholiserade, våldsamma och fattiga finländaren, men Hollsten ser inte några liknande trender på vår sida av Östersjön.

– Nej, det är främst medelklasskildringar som ges ut i Finland. Däremot finns det en trend att skriva om utsatta barn.

Drottning Oksanen

Hollsten själv har forskat kring finländsk lyrik och hon har skrivit sin avhandling om Bo Carpelans mer poetiska alster. På senare tid har hon sysslat mycket med 60- och 70-talens självbiografiska diktning och det kändisskap som uppstod kring vissa författare under den tiden. I många av periodens dikter behandlar författarna sin näromgivning och sig själva, så lyriken blir ett slags rollspel.

– Det var också under den perioden som författare började ses som kändisar, säger Hollsten och lyfter framför allt fram Pentti Saarikoski som då var den klarast lysande stjärnan på den finska litteraturhimlen.

I dag har den finländska litteraturen en drottning över alla andra och det är naturligtvis Sofi Oksanen, vars roman Kun kyyhkyset katosivat utkom tidigare i höstas, och som också intervjuas i det här numret av Ny Tid på sidan 10. Oksanen är om möjligt den allra största superstjärnan inom det finländska kulturlivet för tillfället, med en ikonstatus som vanligen brukar vara reserverad för presidenter och rockstjärnor. Anna Hollsten går ändå inte upp i högvarv då hon svarar på hur hon ser på fenomenet Oksanen.

– Jag har läst hennes böcker, säger hon lakoniskt.

Och vad tyckte du om dem?

Puhdistus tyckte jag mycket om. Hennes senaste bok inte lika mycket. Trygve Söderling hade ju en mycket välargumenterad recension av boken i Ny Tid, och jag tycker ungefär på samma sätt som han (se Ny Tid 39/2012. red. anm.)

Själva fenomenet Oksanen är svårt att utvärdera just nu då vi befinner oss mitt i det, säger Hollsten. Det finns två sidor av myntet. Dels kan Oksanen bidra till ett lyft för andra finländska författare, som kan sugas med i strömmen av hennes farvatten. Å andra sidan finns risken att Oksanen så totalt dominerar den finländska litterära diskussionen att andra högklassiga författare hamnar i skymundan.

– Det talas ju också mycket om att ”brända” författare och jag vet att det är något man funderar på inom förlagen, men det är svårt att se åt vilket håll det här kommer att gå.

Smått är gott

Kändisrollen är alltså väldigt aktuell inom litteraturen för tillfället, och flera författare har också drivit med den. Det är ändå något som alla författare som hoppas på att bli framgångsrika kommer att bli tvungna att ta itu med på ett sätt eller annat.

Det positiva som den senaste tiden fört med sig, framför allt då på finskspråkigt håll, är att det uppstått en uppsjö av små förlag som skapar sina egna kretsar och klickar kring sig, det samma gäller tidskrifter. Inte minst gäller det Hollstens eget ämne, lyriken, som visserligen inte får mycket utrymme i dagspressen, men som enligt henne trots det mår relativt väl i de mindre kretsarna.

– Vad gäller framtiden för den finländska litteraturen, så finns det ju åtminstone ett livligt intresse för att skriva och publiceras. En annan fråga är sedan om de som publiceras kommer att kunna stiga fram som nya fixstjärnor, eller om de får hålla till i de mindre kretsarna, vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak.

Janne Wass

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.