Ännu en provokation mot muslimer har lyckats väcka den eftersträvade reaktionen av våldsamt raseri bland fanatiker som utnämt sig till trons sanna försvarare. Att filmklippet på Youtube som föranlett raseriet är så absurt och billigt gjort att man baxnar spelar – naturligtvis – ingen roll. Här hemma har en annan, inte stort bättre film väckt lika oproportionerligt hetska reaktioner, även om öppet våld inte förekommit. Mannerheim är vår egen Muhammed som det är helgerån att framställa på opassande sätt. Reaktionerna visar inte bara hur Mannerheim idoliseras, utan framför allt det kollektiva föraktet för dem Han inte ”får” förknippas med, i detta fall svarta afrikaner (i en tidigare filmkontrovers var det bögar).
På den Yle-finansierade Mannerheimfilmens hemsidor talas det om behovet av att återerövra och omdefiniera fosterländskhet och hjälteskap som ideal i en globaliserad och mångkulturell värld. Vi ska kunna vara stolta över att vara finländare, utan att för den skull vara eller stämplas som rasister och chauvinister. Filmprojektet har låtit en smed i Kenya (där filmen spelades in) göra hängsmycken med lejonmotiv av gammalt metallskrot från Vinterkriget. Dessa lejonmedaljer, tillverkade i de livslevande lejonens hemland, delas nu ut till kända och okända finländska vardagshjältar. Klatschigheten, det ”positiva” greppet och den pinsamt övertydliga symboliken påminner om Samlingspartiets modernt fosterländska valkampanjer, även om de flesta som röstar höger säkert ogillar projektet.
Bakom klatschigheten döljer sig en djup oklarhet om hur man som modern och frisinnad människa (vilket man uppfattar sig vara) ska förhålla sig till frågor om tillhörighet, identitet och kulturskillnader. Man förnekar att vår identitet hotas av att människor som är ”annorlunda” flyttar in i ”våra” länder, och hyllar istället just skillnaderna som en rikedom, samtidigt som man vägrar tro att de kunde vara så djupa att folk inte kan respektera varandra och komma överens. Man försöker själv vara öppen för allt, men närmar sig dem man uppfattar som annorlunda med en underförstådd, samtidigt ängslig och nedlåtande, förväntan om att de inte kommer att vara lika öppna: därav den politiska korrekthetens överspända rädsla för att säga eller göra något som kan uppfattas som respektlöst eller sårande.
Ofta tycks mångkulturens förespråkare också blanda ihop två helt olika sätt att förhålla sig till kulturskillnader. Å ena sidan kan man helt enkelt se olikheter i matkultur eller musikstilar eller helgtraditioner som ett uttryck för mänsklig kreativitet, som olika sätt att tillfredsställa samma mänskliga grundbehov. Alla lagar vi mat, men recepten varierar. Ur det här perspektivet framstår skillnaderna naturligtvis enbart som en rikedom: ju fler traditioner man lär känna, desto fler färger har man på paletten, desto mångsidigare kan man njuta och uttrycka sig. Ofta tycks de frisinnade inte kunna förstå varför xenofoberna inte begriper hur härligt det är med all denna mångfald. Kanske handlar det helt enkelt om okunskap? Om de misstänksamma bara visste hur gott den utländska maten smakar, skulle de nog börja gilla utlänningarna också?
Men xenofoberna vill inte få fler fäger på sin palett. Tvärtom kräver de av sin kultur det som mänskliga kulturer alltid (också) gett folk, nämligen en identitet, en känsla av att vara förankrad i ett kollektivt sammanhang som ger ens liv, känslor och uppfattningar en fast ram. Man vill ha ordning som håller en själv och andra på plats, man vill veta att så här ska mat smaka och så där ska musik låta, att det här är vackert och det där äckligt, att här kan man skratta och där får man gråta. Den springande punkten är att det främmande och annorlunda som hotar den här kulturella ordningen inte kommer utifrån, utan inifrån. Vi definierar vår kultur, definierar oss som delar av ett ”vi”, genom att förneka och förkasta en mängd känslor, reaktioner och tankar hos oss själva. Folk från andra kulturer upplevs som ett hot just för att de inte framstår som rätt och slätt främmande och obegripliga (varför skulle det skrämma någon?), utan tvärtom påminner oss om möjligheter i oss själva som vi förträngt.
Men man vill inte bli påmind, och de ”andra” framstår därför som ett hot. Tänk om det man alltid varit stolt över uppfattas som löjligt, om ens manlighet framstår som okänslighet och inskränkthet, om dom man vant sig att se ner på och kommendera plötsligt möter en som en jämlike, om ens skämt möts av pinsam tystnad? Man vet inte längre hur man ska bete sig, vem man är. Det vill säga, situationen tvingar en att tänka över just det, vem man är, och det vågar man inte. Istället fantiserar man om att få den gamla ordningen tillbaka och vänder sig mot dem man beskyller för att ha introducerat oordningen. Invandrarpappan från Mellanöstern som tappar greppet om sin manlighet, sin fadersroll och sina barn, och skinnskallen som vill kasta ut honom ur landet, de som rasar över Mannerheimfilmen och de som mördar för att försvara Muhammeds heder, alla delar de samma skräck för personlig upplösning, och samma fantasi om en återupprättad kollektiv ordning som ska besvara frågan ”Vem är jag?”.
När krafterna bakom Mannerheimprojektet kräver att också de frisinnade måste ha ”rätt” till ”sunda” känslor av fosterländsk stolthet så vädjar de till just den här beklagliga kollektivistsiska tendensen hos folk. Det här är nu inget plötsligt och oförklarligt återfall till kollektivism hos den frisinnade mångkulturalisten. För de ”frisinnade” är på det hela taget inte desto självständigare i förhållande till kollektivet än xenofoberna. Tvärtom är de, om något, mer hemma i det kollektiv som idag är tongivande i den officiella offentlighet i väst. Det kollektivet kännetecknas av en konventionalism som inte insisterar på någon särskild, en gång för alla fastställd och oföränderlig sanning eller smak. Det man insisterar på är istället just den oupphörliga förändringen och nyskapandet. Karikerat: om man traditionellt började dagen med att läsa Bibeln eller Koranen, börjar den moderna människan dagen med att läsa nyheterna. Den eviga Sanningen har ersatts av sanningar som bara gäller idag. Ingen bryr sig om gårdagens nyheter, och på samma sätt kommer dagens vetenskapliga idéer imorgon att ha ersatts av nya, liksom dagens teknologi imorgon framstår som stenålders, och dagens mode snart är ohjälpligt passé.
Den identitetsskapande funktion som tidigare fylldes av att man höll sig till traditionen (vilket många som sagt fantiserar om att återvända till), uppfyller den moderna människan genom att följa med sin tid. Ett traditionellt samhälle hålls ihop genom att alla håller sig på sina givna platser, ett modernt samhälle genom att alla rusar framåt åt samma håll, ungefär i samma takt. I det här sammanhanget blir accepterandet av mångkulturen inget uttryck för självständighet, utan bara ett sätt att markera att man följer med sin tid, att man är ”öppen för det nya” på det sätt som definierar det moderna ”viet”.
Joel Backström
är filosof
1 kommentar
Verkligt visa ord som tål att begrundas. Tack Joel!