När politiken i partiernas debatter och i medierna blir för snäv träder de satiriska serierna in och blåser nytt liv i politiken. Kanske upplever de vänstervridna serierna i Sverige rentav en guldålder.
– Sara Granér har gjort ett väldigt fint broderi som föreslår ”En sista deportation av Jimmie Åkesson över bron”. Den är så himla lyckad och den är dessutom framförd med en teknik som Åkesson säkert uppskattar, svarar serieskaparen Nanna Johansson på frågan om hur lyckad politisk satir ser ut.
Granér och Johansson deltar med några andra serieskapare i seminariet ”Humor och allvar i den politiska kampen” på Göteborgs bokmässa.
– Om Göran Greider skulle ha gett ut en bok med titeln Jag vill ha planekonomi, skulle det ha blivit ramaskri i ledarspalterna. Men när du gjort ett seriealbum med titeln All I want for christmas is planekonomi! då tycker alla det är ganska härligt, säger seminariets moderator Kristina Lindquist, i en replik till serieskaparen Sara Granér.
– Ja, men det är ju trevligt om folk tycker så … Men det är ett problem om det vanliga politiska samtalet är så trångt och att så himla många frågor anses som så wild and crazy att det är bara är vi som håller på med serier och skapar My Little Pony-landskap som kan prata om dom här sakerna. Att de här frågorna så att säga bara får finnas i kulturen, säger Granér.
Granér, vars serier publicerats i bland annat Dagens Nyheter och tidningen ETC, tycker också att humorn är ett fungerande verktyg speciellt för mänskor vars åsikter upplever en stark motvind.
– I situationer då allting känns väldigt deppigt och då de politiska visioner, mål och drömmar som vi har är extremt långt från verkligheten – då är det, för att orka, viktigt att vi som har de här tankarna och åsikterna ska få ha lite roligt och gött i det samhälle som är.
Granér tar sig i albumet All I want for christmas is planekonomi! an många extremt stora frågor på ett lättfattligt sätt, ofta så att aktörerna i en konflikt vänds upp och ned eller så att sättet att presentera frågan är lånad från självhjälpsböcker eller veckotidningspyssel. Serier kan bära titlar som: ”Hur bra passar du och ditt ekonomiska system ihop?”, ”Så klarar du dig undan svälten på Afrikas horn” och under vinjetten ”Familj” gratuleras kriget mot terrorismen på 10-årsdagen.
Vita kränkta män
Serieskaparen Kawa Zolfagary har länge drivit Facebook-gruppen Vita kränkta män – en sida där han dagligen ger de över 40 000 fansen goda skratt om xenofobiska och chauvinistiska mäns sura uppstötningar i nätdebatter. Zolfagary ska i november i år ge ut sitt första album, med samma oslagbara titel; Vita kränkta män.
– Boken är för mig en paus från alla dessa nätdebatter där folk lugnt och nyanserat försökt förklara men bara fått hat som respons. Om man lyfter detta hat på en piedestal – då blir det jätteroligt, förklarar Kawa Zolfagary.
Han nämner som exempel en nyhetshändelse som kommer att ingå i boken: en man tyckte det var för mycket invandrare i TV4:s program och ville ha mera program om Småland. Hans ilska fick honom att bombhota TV4.
– Det är ju hemskt. Men samtidigt är det så surrealistiskt att man inte kan låta bli att skratta.
Vänsterns roll
En central fråga i serieseminariet på Göteborgs bokmässa var viken koppling satirikerna har till den politiska vänstern.
– Egentligen finns det inte några naturliga trådar mellan den organiserade vänstern och bra politisk satir. Det är inte självklart. För jag har sett hur konstnärer med goda ambitioner liksom kvävts under det här jävla oket som vissa mänskor kan lägga på den politiska satiren. Det som krävs är närvaron av en personlig konstnärlig attityd – då kan man sätta ner fötterna och då kommer vänstern att må bra. Men vänstern får aldrig ta greppet över det här – för då blir det bara dödens, sade veterantecknaren och barnboksillustratören Gunna Grähs under seminariet.
Kawa Zolfagary inflikade att han tidigare varit aktiv inom Ung vänster och sysslade med lite satir och var med om att ordna en aktion utanför MUF:s (Moderata ungdomsförbundet) årskonferens.
– Vi dansade utanför konferensen och så sjöng vi ”alla som inte dansar är borgarsvin”. Och jävlar vad vi fick skäll av vänstermänskor. ”Så här får man inte göra, det här är förbjudet”, sades det. Det var jätteroligt tyckte jag – det var ju inget farligt. Moderaterna där på plats tyckte själva att det var lite kul faktiskt. Jag är fortfarande väldigt glad över att jag var med om det – men humor som är lite provocerande är inte lätt att syssla med.
Marcus Floman
