I den postumt utgivna romanen Hippie Blues följer den svenske författaren Lars Ardelius med en ung kvinnas färd ut i världen för att frigöra sig från sina föräldrar och hitta sig själv. Resultatet är ojämnt men inte osympatiskt.
Nina, som precis fyllt 21, är huvudpersonen i denna bildningsroman med backpackertema. Hennes far, en berömd internationell fågelexpert, och hennes mor, sånglärarinna, är frånskilda, och Nina slits mellan sin tillgivenhet för båda, särskilt som pappan nuförtiden har en ny sambo. Samtidigt växer schismen mellan Ninas tidstypiska radikala värderingar och föräldrarnas försiktigt borgerliga konservatism. Utanför lilla Sverige lockar dessutom världen med allt den innebär av spänning och exotik.
Nina besluter sig alltså, som ett äkta barn av sin tid, att bege sig ut på en spontan långresa runt världen för att göra spännande upproriska och konstnärliga saker som att tatuera sig, umgås naken med haschrökande hippies, finna sitt rätta jag och skriva en diktsamling. Resmålet är förstås Tanzania, det för vänstersinnade svenskar mytomspunna landet där president Julius Nyerere ska bygga upp en utopi av afrikansk socialism. Därifrån fortsätter resan spontant till en indisk ashram och vidare, i spåren av de flyttfåglar vars färd hon även skildrar i en rad resebrev för lokaltidningen för att tjäna in reskassan.
Ardelius autentiska detaljer, som just den skandinaviska medelklassvänsterns idealiserande syn på Nyereres Tanzania, nyhetsrapporter och samtal om Chile och Vietnam samt sjuttiotalsjargongen i dialogerna och Ninas korrespondens med både tidningen och sina föräldrar, ger en tidvis absorberande bild av tiden och tidsandan. I försöket att lika noggrant föra in läsaren i Ninas personliga tankar och känslor snubblar författaren dock en aning på det faktum att han själv är en över 80 år gammal herre i skrivande stund.
Själva handlingen känns även bitvis något svag; karaktärer flyter in i berättelsen för att ge Nina någon form av ursäkt för att tänka en halvdjup tanke eller byta kontinent, men försvinner sedan spårlöst efter ett par sidor. Handlingskurvan på temat frigörelse från/försoning med föräldrarna har också lite schablonaktigt uppenbara drag, trots att slutet är ambivalent på ett uppfriskande realistiskt sätt. Ändå är det svårt att sätta sig in i och bry sig om en handling som rusar framåt så snabbt, för att bara som hastigast stanna och provsmaka på alla de teman som Ardelius vill behandla.
Dessa uppenbara brister till trots är Hippie Blues en rätt sympatisk och stilmässigt väl utförd helhet och en respektabel avslutning på ett långt och gediget författarskap. Romanen kan rekommenderas främst för beundrare av epoken, sådana som även gillar att låta t.ex. ett gulnat gammalt exemplar av Allers ta dem med på en tidsresa till de murriga orangebruna materialens och vida kragarnas tid.
Otto Ekman
Lars Ardelius: Hippie Blues. Ordfront, 2012.
