1,4K

Det stormar i den finska litteraturen; plats, etik och estetik löper samman på ett utmanande sätt som gör det brottsligt att inte läsa den. Litteraturvetaren Maria Antas ger en överblick.

För den som inte aktivt följer med den finska romankonsten kan det se ut som om Sofi Oksanen är en ensamt lysande stjärna. Men så är det inte, lyckligtvis. Hon lyser i en formation där det också finns andra stjärnor, med egen lyskraft. De flesta av dem är rätt unga. Finsk framtidsprosa skrivs just nu. Tre stigar att vandra genom den avtecknar sig.

 

Den första stigen: kriget, kärleken och snön

Efter sina två första romaner höll Katja Kettu plats nummer ett på min lista över lovande författarskap. Hennes roman Kätilö (Barnmorskan, 2011) såg jag till att få läsa redan innan den kom ut, så höga var mina förväntningar. Och ja; de höll.

Kätilö är en av flera nya finska romaner som kastar sig in i andra världskriget, då den politiskt utlysta vänskapen mellan Finland och Tyskland kantrar över i fiendskap. En kärlekshistoria med mycket kött, blod och gripande passion är navet i berättelsen. En finsk barnmorska från en föraktad kommunistfamilj nöts mot en SS-officer som sänts till Lappland för att i fotografier dokumentera kriget. I ett fångläger för ryska soldatkvinnor (som – naturligtvis – är horor för de tyska soldaterna) aborterar barnmorskan kvinnornas foster. Samtidigt hinner minnena ikapp hennes älskade som bevittnat massakern i Babi Jar. De inre bilderna hotar att fräta sönder hans själ, drogerna hans kropp.

Kätilö är mycket mer än en historisk roman. Den är ett hetsigt ordkonstverk och en vild struktur som kräver koncentration av sin läsare. Omkring den grupperar sig några andra romaner som också kretsar kring ett kallt Lappland, ett ödesmättat krig och näst intill omöjliga moraliska val. Efter att man återhämtat sig från Katja Kettus eruption är det som en långsam rening att läsa debutromanen Isänmaan tähden  (För fosterlandet, 2011) av Jenni Linturi. Också där kastas personerna mellan de tyska och finska arméerna. Någon väljer att ansluta sig till de tyska trupperna, någon annan att stanna i den finska armén, men valen följer de unga männen till deras ålderdom. Linturis förmåga att binda samman de unga männens patos med de tvivel och den ånger de bär med sig ända in i senilitetens vindlingar är imponerande. Formatet är litet, klippen rätt abrupta och ändå har hon, likt Katja Kettu, mejslat fram livets innersta blödande smärtpunkter.

En tredje variant av den finsk-tyska närheten under 1940-talet återfinns i Heidi Köngäs Dora (2012) – ett kammarspel som utspelar sig kring julen 1943 i ett vitt vinterlappland, på vägar som ska leda fram till nickelgruvor, nödvändiga för Nazitysklands vapenproduktion. Riket håller redan på att kollapsa och en av resenärerna, Hitlers tidigare favorit Albert Speer, förtvivlar över att han förlorat sin älskade Führers ynnest. Med sig har han sin sekreterare, en tysk varietéartist och en finsk tolk. Alla minns bättre dagar,  anar det nederlag som avtecknar sig allt tydligare i det vita mörkret och dras till varandra i ett mörkt begär.

Köngäs prosa är inte lika hetsig som Kettus och Linturis, men fungerar utmärkt som långsam eftertanke kring det tyska nederlaget och hur vägen dit kändes i de levandes skinn.

Som ett sista exempel på hur kraftfullt faktahistoria och litterär konst ibland kan kombineras måste debutanten Aki Ollikainens Nälkävuosi (Nödåret, 2012) nämnas. Berättelsen kretsar kring en familj som blir allt mindre under hungersnöden 1867-68. Precis som hos Köngäs har snölandskapet en av huvudrollerna, men här är snön människans värsta fiende, inte sinnebilden för klarsynens skärpa. Att som uthungrad vandra genom snön är en kamp med bara en möjlig segrare, om inte ett mirakel inträffar. Men fastän döden ständigt hinner upp den lilla familjen är läsupplevelsen av ett sällsynt slag. Döden stöter inte ifrån, men esteticeras inte heller, eländet kväver inte läsaren. Jag förstår inte hur Ollikainen bär sig åt. Legeringen av de olika dimensionerna är brutal men vacker och human. Det sista kapitlet i boken, som utspelar sig en av de första vårdagarna, är sanslöst vackert.

K.A. Tavaststjernas Hårda tider från 1891 är den självklara jämförelsepunkten till Nälkävuosi, och Ollikainen visar att historien både erbjuder och kräver upprepning med perspektivförskjutningar. Nälkavuosi och de andra historiska katastrofromanerna upprättar – i likhet med Sofi Oksanens verk – den finska romankonsten som höll på att tappa sin trovärdighet i stereotypa familjehelvetesskildringar och senmodern trötthet.

 

Den andra stigen: satir, för mycket satir? 

Finsk litteratur har en levande tradition av att kombinera allvar och komik. På plats två på min lista över shooting stars stod länge Tuomas Kyrö, som blinkar nästan lika starkt som Oksanen på den finska bestsellerhimlen. Han hade redan för några år sedan kvalat in i temahelheten om finsk-tysk vapenvänskap men valde, åtminstone temporärt, en annan riktning och hans korta berättelser om en gammal surgubbe ligger nu sedan länge på bestsellerlistan. Så skrev han också en pastisch på Arto Paasilinnas roman Jäniksen vuosi: Kerjäläinen ja jänis (Tiggaren och haren, 2011) och sällade sig till den obrutna komik/satirtraditionen dit också Kari Hotakainen, Hannu Raittila, Jari Tervo och Jari Järvelä hör. Det som är intressant med Kyrö & Co är hur de kombinerar slapstick med dödligt allvar. I Kyrös roman driver en rumänsk tiggare tillsammans med en citykanin genom Finland och i klassisk Cervantesanda genomlyser de med både överdrifter, faror och humor samhällets olika schatteringar.

Risken med komik i litteraturen är alltid att den förkastas därför att den påstås driva med fel saker på fel sätt (ibland gör den faktiskt också det). Hos både Kyrö och Jari Järvelä (Parempi maailma, 2012) är invandrare från utsatta områden centrala gestalter och sättet på vilket man låter dem stiga in i parodin och komiken är en känslig angelägenhet. Hur kan man idag förena t.ex. etnisk eller sexuell utsatthet med komik utan att kränka någon? Men jag gillar den här traditionen. Också skrattet kan vara empatiskt, eller riktas självrannsakande mot de egna fördomarna.

 

Den tredje stigen: 

Mellanfallen

En god samtidslitteratur ska förstås vara mer än sin tematik och sin närhet till olika traditioner. Det måste finnas udda röster, de som viskar eller vrålar ut sin annorlundahet. Nummer tre på min lista över fascinerande röster är Jaakko Yli-Juonikas som skriver en serie udda romaner om olika slags sömn och vakenhet. I den första Valvoja (Vaken, 2009) skildrar han en man som (i verkligheten) ville sätta rekord genom att vaka i fjorton dagar 1964. För att hålla sig vaken måste han hålla sig i rörelse, och på det sättet möter han olika människor. Prosan är klassiskt modernistisk: klar och ändå lite skev, så där som när kombinationen vakenhet och utmattning paradoxalt både skärper och förvränger sinnena. I Yli-Juonikas följande bok, Uneksija (Drömmar, 2011) skildrar han ett tidigt 1900-tal där människor under scenföreställningar faller in i transliknande tillstånd och uttrycker de mest besynnerliga inre visioner. Maria Åkerblom och hennes sällskap var bra på sådant. Hos Yli-Juonikas glider vakenhet och vision in i varandra mitt i meningarna, ordningen glider över i en fasa som lämnas oförklarad. Handlar det om besök i det omedvetna? Eller är allt ett beräknande spel för kulisser och publik?

En annan skildring av gränsen mellan rationalitet och förnuft gestaltas i regissören Juha Hurmes Hullu (Galen, 2012). Att skildra psykos och andra psykiska gränstillstånd utan att hänge sig åt ultrarealism, obegriplighet eller ofrivillig komik är svårt. Men Juha Hurme fixar hela riskpaketet med ett egensinnigt språk, egensinniga människor och livsöden som kan sluta i död när som helst. Dessutom finns det en metanivå där Hurme sätter upp en mycket konstig men underhållande version av den likaså psykiskt sjuke Josef Julius Wecksells drama Daniel Hjort (1863) på Lappvikens sjukhus i Helsingfors. Och obs: det nya dramat skrivs faktiskt in i romanens slut. Romanens traditionella ramar finns ibland till för att utvidgas.

 

Slutanmärkning

Även om de tre stigar jag trampat upp lyfter fram drag som ur en finlandssvensk synvinkel verkar urfinska (främmande?), så öppnar en stor del av de finska samtidsromanerna de facto dörrar mot andra kulturer. Inte bara Tyskland ställs i fokus; somliga författare beger sig till Sibirien (Rosa Liksom), andra till äldre tiders England och Frankrike (Kristina Carlson), en reser jorden runt utan motorkraft längs nollmeridianen (Olli Jalonen). Det stormar i den finska litteraturen;  plats, etik och estetik löper samman på ett utmanande sätt som gör det brottsligt att inte läsa den. Och när man gör det förändras samtidigt perspektiven på den finlandssvenska litteraturen. Och det är bra.

 

Maria Antas
är projektkoordinator vid FILI – Finnish Literature Exchange