Avsaknaden av verfremdung gör att Dramatens uppsättning av Den goda människan i Sezuan tappar sin politiska innebörd.
Vintern 1940 befinner sig ett par på flykt mot Marlebäcks herrgård i Kymmenedalen, som ägs av Hella Wuolijoki. De är utsvultna efter att ha levt gömda i en rökbastu i över en månad. Paret är Hertta Kuusinen och Eino Leino. Fem år senare skall de nå den politiska maktens tinnar i Finland – men nu är de på flykt.
En annan flykting har samtidigt anlänt till Wuolijokis gård. Det är Berthold Brecht och det är här han avslutar arbetet med Den goda människan i Sezuan, före han börjar skriva Herr Puntila och hans dräng Matti tillsammans med Wuolijoki. Den goda människan i Sezuan är en pjäs om godheten, den ställer frågan om det är möjligt att vara god i denna värld. Det är en gammal problematik, Dostojevskij menar att godheten är omöjlig. Hans Furst Mysjkin förvandlas till en idiot och alla hans handlingar slår fel. Hos Simenon lever den gode läkaren under broarna som clochard – utanför samhället, eftersom den godhet han visat sina medmänniskor som fattigläkare förstört hans egen familj. Även Simenons Maigret är en god människa som inom sitt yrke visar medmänsklighet i en fallen värld.
Hos Victor Hugo och Zola kan det goda träda fram i en värld av hopplöshet och ondska, men då glimmar det bara till i ögonblicksbilder. Hos Brecht är det goda en lika stor omöjlighet som hos Dostojevskij, men till skillnad från Dostojevskij menar han att godheten är nödvändig och möjlig. Den värld han beskriver i sina dramer är närmast dickensk i sin hopplöshet och obarmhärtighet. Underklassen som gestaltas i Den goda människan i Sezuan liknar i hög grad gestalterna i Tolvskillingsoperan. Brecht vill i bägge pjäserna påvisa att godheten kan fungera om de ekonomiska förutsättningarna, d.v.s. den ekonomiska samhällsordningen, inte är baserad på exploatering och utsugning.
Fullständig klyvning
Tre gudar på jakt efter en god människa hittar glädjeflickan Shen Te och hjälper henne att starta en liten tobakshandel. Men hennes godhet gör att hon snabbt blir utnyttjad och parasiterad och snart hotad av undergång. För att rädda situationen förvandlar hon sig till den snikna kusin Shui Ta, som snabbt reder upp situationen genom sina skrupulösa affärsmetoder.
Genom att använda sig av verfremdung bryter Brecht med den aristoteliska enhetsteatern. Illusionen bryts av att en skådespelare kliver ut ur pjäsen och inleder en dialog med publiken. I Den goda människan är det Shui Ta som står för det brechtska verfremdung-begreppet, hen blir en parabel eller metafor som visar publiken att godhet inte kan eller får existera i ett system baserat på exploatering och utsugning.
I uppsättningen på Dramaten får Lo Kauppis Shui Ta bryta på finska, ett fungerande knep för att låta skådespelaren hitta bottnar i sitt psyke genom att byta dialekt eller bryta på ett annat språk. Klyvningen i två gestalter blir fullständig, eller nästan fullständig, eftersom Kauppi låter Shui Te tala med en viss osäkerhet – hon visar därmed att Shen Te spelar Rollen. Om denna klyvning talar hon i slutet av pjäsen på ett mycket gripande sätt och visar därmed att Brechts verfremdung fungerar. Men det är den enda verfremdung vi får i denna uppsättning.
Platt fall
Dessaus ursprungliga musik är borta. Den hade behövts för att peka bakåt och därmed finna en väg framåt. Hans musik kommenterade också i högsta grad handlingen och bidrog till det typiskt brechtska i tidigare föreställningar. I stället låter man, förvisso utmärkta, musiker framföra musik som inte alls fungerar som kommentarer till handlingen. Hos Brecht var tanken att musiken skulle bryta illusionen, i denna uppsättning är musiken en del av illusionen.
Dialogen och den brechtska kontakten med publiken uteblir därför i denna uppsättning.
Det erbjuds inget alternativ till dagens globala kapitalism i pjäsen eftersom verfremdung saknas och detta gör att pjäsen upplöses i tunn luft. Shen Te blir verkligen en idiot som Myjskin och Shui Ta blir den enda samhälleliga utvägen. En rå, traditionslös och själlös kapitalism. I den svartaste hopplöshet ville Brecht alltid peka mot möjligheten av en rimligare värld, en värld där Shen Te inte behöver förvandlas till Shui Ta. Detta lyckas inte regissören förmedla.
Per Svensson och Torkel Petterson är mycket säkra i sina roller. På det hela taget finns det inget att invända mot skådespeleriet. I slutet, efter att Shen Te proklamerat godhetens omöjlighet i denna värld, sluter sig mörkret suggestivt över scenen och i den tomma, kalla rymden ekar ett ”Gud som haver barnen kär” ut i tomheten. Där missar pjäsens sin avsikt, när den inte blir en kraftfull politisk parabel utan snarare i existentialistisk anda skildrar godhetens frånvaro i ett tomt och kallt intet.
Tage Tallqvist
Dramaten: Den goda människan i Sezuan. Manus: Bertold Brecht. Översättning: Ulf Peter Hallberg. Regi: Eva Dahlman. Scenografi & kostym: Lehna Edwall. Ljus: Torkel Blomkvist. Peruk & mask: Linda Hyllengren, Lena Strandmark. I rollerna: Lo Kauppi, Torkel Petersson, Per Svensson, Magnus Ehrner, Mattias Silvell, Nina Fex, Inga-Lill Andersson, Lil Terselius, Göran Martling.
