Västmedia som propagandamaskin

av Joar Tiberg

Avsaknaden av rapportering om Israels kärnvapenprogram är ett exempel på hur västliga nyhetsmedier förvränger bilden av internationella konflikter, skriver den svenskamerikanska författaren Joar Tiberg

Den första september i år inträffade något anmärkningsvärt i amerikansk press. Patrick Pexton, läsarombudsman på Washington Post, besvarade frågan ”som läsare återkommande ställer mig”: Varför skriver pressen om varje detalj kring Irans kärnprogram, men aldrig om Israels kärnvapen?” (Washington Post 1.9.2012).

Svaret är förbluffande rättframt för att komma från amerikansk mainstreammedia: Pexton går ner i läggen och finner att under de tio år han går tillbaka i tiden finns inte en fördjupande artikel om Israels kärnvapen på tryck i tidningen. Posts säkerhetspolitiske kommentator Walter Pincus har däremot, som Pexton skriver, i förbipasserande ”vidrört” ämnet i sina krönikor.

Hade undersökningen gjorts i tidningen New York Times hade resultatet blivit än värre, ty där är journalisternas självcensur och lojalitet med Obamamaktens farliga Mellanösternpolitik än allvarligare.

Vid de oberoende NAM-staternas stora möte i Teheran i augusti, då Irans utrikesminister deklarerade organisationens mål att göra världen kärnvapenfri till år 2025 skrev Washington Post: ”Irans utrikesminister öppnade mötet med att betona staternas tidigare åtagande att lägga ner världens kärnvapen till år 2025.

– Vi tror att tidtabellen för slutgiltig avveckling av atomvapen till 2025 bara kan uppnås om vi följer upp det med vilja och beslutsamhet, sa utrikesminister Ali Akbar Salehi.”

 

Partisk journalistik

New York Times, som vid flera tillfällen senaste tiden slagit på trummorna för ett amerikanskt/israeliskt angrepp på Iran och vars okritiska rapportering om Iraks påhittade massförstörelsevapen var en starkt bidragande orsak till att kriget kunde startas, rapporterade däremot inte om Teheran-initiativet med ett ord.

New York Times är som bekant den nyhetskälla som stormedia i Europa oftast följer. Dagens Nyheter brukar på ledarplats till kommatecknet följa vad som stått tryckt i den stora tidningen på Manhattan och den rösten fortplantar sig sedan ut i public service, till radio och TV. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att den oförsonliga Mellanösternlinje som avvisar varje tanke på dialog är den som västvärldens liberala ledarskikt nu följer.

När jag i Aftonbladet (6.9.2012) beskrev de stora amerikanska tidningskoncernernas vinklade mellanösterbevakning blev reaktionerna många. En av alla läsare som gav synpunkter i kommentarsfältet påpekade att hela tanken på ”oberoende” media är patetisk.

Det är förstås riktigt att all journalistik i någon mening är partisk, få ord är väl så bedrägliga som ordet ”åsiktsjournalistik” (det skulle vara ”miljöbil” då…). Vad jag ville med min artikel var att, än en gång, försöka sätta ljus på media som en aktör i spelet om vår förståelse.

Det som var så anmärkningsvärt med läsarombudsman Patrick Pextons artikel i Washington Post var att den gläntade på dörren till denna andra förståelse av mainstreammedia, som en desinformationskälla och en medskapare av oförsonlig misstro mellan länder och folk, och detta inne i mediehuset självt.

 

Positiv respons

Men hur är det med läsarna, vill vi bli desinformerade? Och hur tänker journalisterna? Jag frågade Patrick Pexton per e-post hurdana reaktioner han fått på sin artikel blev, och han svarade:

”Jag var förvånad över hur övervägande positiva kommentarerna var från läsare. På tidningen har jag fått väldigt lite mothugg, förutom från ett par Pentagonreportrar som sa att efter att en nation blivit kärnvapennation så brukar det inte skrivas så mycket om det. Men det är faktiskt inte sant. Indiens, Pakistans och Rysslands kärnvapen får ganska ofta spaltutrymme, och självklart också Nordkoreas. Det är däremot riktigt att amerikanska media inte så ofta skriver om brittiska och franska kärnvapen, men det händer då och då.”

Läsarna – i alla fall de som hörde av sig – tycks alltså längta efter en annan, mer nyanserad bild av den infekterade konflikten.

Det räcker med att göra en sökning i mediearkiven på ”Bahrain” (där USA har sin flottbas, och där det fredliga upproret slogs ner av regimen med blodigt våld) och Syrien (där Ryssland har sin flottbas och där ett väpnat uppror slås ner av regimen med blodigt våld) för att förstå att de stora mediehusen inte tjänar som oberoende nyhetsförmedlare. Det som är så allvarligt nu är hur denna mediala sållning av information bidrar till att blåsa upp en väpnad konflikt och kanske till och med ett storkrig.

 

Havande med kriget

Västliga stormediers roll som propagandamaskin åt angreppsmakten fick ytterligare en tragikomisk illustration härom veckan då CIA hade fått nys om att Maureen Dowd, en av New York Times krönikörer, skulle skriva om hur Pentagon pumpar in information om Obamas ”heroiska” avrättning av Osama Bin Laden till Hollywood och manusförfattaren Mark Boal i utbyte mot en heroiserande propagandafilm inför återvalskampanjen. CIA:s taleskvinna Marie Harf var oroad, och mejlade tidningens Pentagonreporter Mark Mazetti. Mazzetti lovade, i ett mejl riktat till Harf som nu har läckt ut, att han skulle kika på texten innan den gick i tryck, och skrev: ”min känsla är att det bara blir ett kort omnämnande om CIA”. Harf var ändå inte lugn, utan svarade: ”håll mig uppdaterad”. Kort därpå vidarebefordrade Mazzetti hela utkastet till Dowds opublicerade krönika, med orden: ”Se, inget att oroa sig för”, och med en uppmaning: ”please delete after you read”.

Det här är en enskild händelse, men den säger något – kanske inte förvånande men djupt betecknande – om den mediemiljö som har så stort inflytande på västjournalister och västvärldens politiska maktskikt.

Man kan, i linje med Hannah Arendt, mena att kapitalismen är ”havande” med kriget, och att de kapitalistiska medierna i en obetvinglig rörelse driver oss mot storkriget. Jag lutar själv åt en sådan historiesyn. Men man kan, som tänkande och mediekonsument, också agera på lång och kort sikt. I nuläget kan vi se hur ett i hög grad medieskapat spänningstillstånd hotar att föra oss in i väpnade konflikter av apokalyptiska dimensioner. Det är bara vi – i handling, och genom att möta stormedias röst – som kan välja en annan väg.

Joar Tiberg
Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.