De svenska experimenten med privat produktion av välfärdstjänster, lovordas i Finland, bland annat av Juhana Vartiainen. Men efter skandaler inom äldreboende, där privatiseringsivern gått långt, har opinionen har blivit alltmer kritisk.
Den Nya Välfärden (DNV) är en nyliberal svensk tanke-smedja, finansierad av Svenskt Näringsliv. Den startade redan 1988 och har framför allt drivits av Patrik Engellau, med starkt stöd av arbetsgivarna. Tankesmedjan kan ses som en aktör i det svenska arbetet med att experimentera fram nya välfärdslösningar som VATT-chefen Juhana Vartiainen är så imponerad av (se Ny Tid 45/2012). Stiftelsen har bl.a. utarbetat en ny svensk grundlag och därtill lagar och bestämmelser som ska minska välfärdsstaten och konkurrensutsätta all offentlig service. Man vill sänka skatterna och minska samhällets åtaganden genom att lägga ett större ansvar för att klara sitt liv på varje enskild individ. (Finska unghögerns Saul Schubak uttryckte sig kanske lite väl rakt på sak i sin kommentar om barnbidrag, men hans tänkande är allt annat än unikt.)
Länge såg många DNV som ett marginellt fenomen, men när det borgerliga blocket kom till makten började saker hända. Tankesmedjan har arbetat mycket konkret, gjort utredningar som påminner om de statliga och formulerat tydliga förslag. Arbetet ingick i ett större sammanhang som Wikipedia beskriver såhär:
”Den Nya Välfärden var en del av vad statsvetaren Kristina Boréus kallar ’högerprojektet’ som främst ville påverka samhällets elit i dess inställning till politiska liberaliseringar. Näringslivets presstjänst och Ekonomifakta skulle förse tidningar och näringslivsanknutna organisationer och opinionsbildare med information, bokförlaget Ratio och Timbro skulle ge ut böcker med marknadsliberala budskap, och projektet ’Den Nya Välfärden’ skulle samla och presentera idéer och beslutsunderlag, som skulle överlämnas till politiker.”
Timbro var det nav kring vilket nyliberalismen kretsade under dessa årtionden, men DNV sammanfattade kärnbudskapet klarast. Dock talar en del hellre om ”Farvälfärden”.
Den Nya Välfärden
är också namnet på bloggen caremamoderat.blogspot.fi – bloggaren Anders Malmros bor Malmö och har en finsk adress kanske bara för att stiftelsen inte ska bråka om namnet. Malmros är uppenbart insatt i vårdbranschens problem, men han är ingen moderat. Han berättar bl.a. om Carema Care och om vanvården på äldreboendet Koppargården i Vällingby. Fallet uppmärksammades förra hösten, först i en svensk TV-dokumentär och sedan i DN som bl.a. rapporterade om blöjor som vägdes för att man skulle veta om de var tillräckligt väl använda, men också om alltför liten personal. Avslöjandena ledde till en debatt som fortfarande pågår.
”Dokumentären visar också att idén om att tjäna pengar på kissiga blöjor och underbemanning är något vi importerat från det stora landet i Väst. Slutsatserna från forskare är att det krävs en avancerad och troligtvis kostsam kontrollapparat för att minska fusket eftersom det är fusket som är lönsamt.
Frågan är om denna avancerade kontrollverksamhet har något ekonomiskt existensberättigande [eller] om det enklaste vore att förbjuda vård med privat vinstuttag. Men det vore ju att begränsa valfriheten säger privatiseringsförespråkarna.”
Den ”valfriheten” kommer inom en snar framtid att leda till att Sverige får ett fåtal stora vårdkoncerner som dominerar marknaden, menar Malmros.
De stora konkurrerar alltså ut
de små eftersom de är bättre på att skära ned kostnaderna. För drygt hundra år sedan avprofessionaliserade F W Taylor en stor del av fabriksarbetet genom att hacka upp det i små delar och med hjälp av tidsstudiemän finna det enklaste sättet att utföra varje delmoment. Taylorismen utvecklades sedan vidare i form av fordismen och det löpande bandet. Många yrkesmän kunde ersättas med billigare arbetskraft. Senare har man utlokaliserat en stor del av produktionen till länder med ännu billigare och fogligare arbetskraft.
Nu pågår liknande processer inom de offentliga tjänsterna. Inom den kommunala hemvården delas uppgifterna upp på fler mer eller mindre specialiserade personer (en kommer för att kolla hälsan, en annan för att städa, en tredje för att hämta butikslistan).
I SVT-dokumentären som Malmros refererar berättar en chef med inblick i Caremas övertagande av Koppargården:
”Man jobbar hela tiden med dubbla budskap. Utåt sägs det att vi gör det för att det ska bli bättre, men internt handlar det om att kapa kostnader”. På kommunens tid ersattes sjuk personal av vikarier, ”när Carema tog över bestämde de att bara ersätta varannan sjukdag.”
Genom att spara i smått och stort kunde Caremas ägare och chefer samla stora summor. Cheferna lockades med bonusar och aktieoptioner för att skära ner vårdkostnaderna och samtidigt bibehålla eller öka de kommunala anslag som egentligen skulle gå till de gamla. ”Två av cheferna på Koppargården hade konton i Luxemburg med optioner i Carema värda miljonbelopp … Caremas tidigare vd Cecilia Daun Wennborg deklarerade för året 2010 för inkomster på över 23 miljoner kronor”, skriver Malmros.
Lova runt, hålla tunt
kunde vara mottot för Carema. Det är nämligen en fantasivärld Carema har målat upp i presentationen av sina målsättningar för verksamheten på äldreboenden. Stockholms stad sköter upphandlingen av äldreboende i tre faser. Först kontrollerar man att företaget är OK, sedan att det klarar av att leverera tjänsten. I den tredje fasen ser man vem som ger mest kvalitet för pengarna. Priset är fastställt på förhand och företagen konkurrerar om vem som erbjuder den bästa servicen. Den goda dagen är namnet på Caremas presentation av vad det erbjuder.
DN:s Josefine Hökerberg gick i februari igenom denna presentation och jämförde den med hur anställda på fyra av företagets äldreboenden i Stockholms län beskrev sitt arbete.
”Det är alltid kunden som bestämmer när han eller hon vill stiga upp samt gå och lägga sig eller om kunden vill ta en tupplur någon gång under dagen. Vi tar dagligen reda på hur kunden vill ha det. Sovmiljön påverkar möjligheterna att kunna sova bra. T ex tar vi reda på kundens invanda mönster vid sänggåendet som kan inkludera allt från belysning, frisk luft eller lite rogivande bakgrundsmusik.”
– De äldre får bara ett absolut minimum av vård. Vi gör så gott vi kan men eftersom vi är så få och dessutom har hundra andra uppgifter som inte har med omsorgen av de äldre att göra så finns det ingen tid till bra omsorg. När de äldre ber oss hålla dem i handen eller sitta ned för att prata hinner vi inte. Vid läggdags får vi vara glada om vi får rätt person i rätt säng.
– Är vi underbemannade kanske jag måste börja lägga klockan fyra. Det finns ingen annan lösning när jag är själv på femton boende. (”Själv” = ensam i modern rikssvenska. skrib.anm.)
”Vi vill att kunden precis som han eller hon är van vid ska kunna sköta sin kropp, sina fötter, sitt hår, sina naglar, make-up, rakning, ta bort oönskad hårväxt och känna sig nöjd och tillfreds.”
– Ibland hinner vi inte ens borsta tänderna på de boende. Nästan varenda en hade tandköttsinflammation när tandläkarkonsulten kom hit för kontroll.
”Ett konkret resultat av kundernas önskemål är att vi erbjuder våra kunder en festlig helgmåltid med en fördrink och trerättersmiddag med vin och öl till den som önskar.”
– Det där är ett jävla skämt. Hur ska man kunna bjuda på trerätters när det knappt finns mat för en portion. Hur ska jag göra efterrätt och förrätt när det inte finns någon mat till det? I bästa fall blir det ostmacka till förrätt och jordgubbscreme till efterrätt.
”Av genomförandeplanen ska framgå vad kunden tycker om (favoriträtter) respektive inte tycker om att äta, om kunden har några speciella önskemål samt på vilka tider kunden önskar äta.”
– På femton boende köper de exempelvis 7,5 portioner fisk i en bytta och 7,5 portioner köttbullar. Om alla sen väljer köttbullar får vi dela 7,5 portioner på 15 personer. Så är det jämt.
”Vi vill att våra kunder ska få intryck som stimulerar olika sinnen kontinuerligt under dagen. Grunden för detta är en trivsam miljö med olika intryck i form av dofter, till exempel blommor, julgranen eller en nybakad sockerkaka. Dofter sätter fart på våra smaklökar och därför ska det finnas gott om tillfällen att stimulera även dessa. Det ska finnas möjlighet att smaka på bär, frukter och grönsaker från ett trädgårdsland eller från en kruka där vi odlat själva.”
– Inget stämmer. Det är bara ljug.
Det presentationen Den goda dagen ändå visar att vårdbolagen nog vet hur det borde vara.
För sin rapportering om Carema nominerades DN–reportrarna Josefine Hökerberg och Mia Tottmar samt Erik Palm på SVT till Stora journalistpriset. Både Carema och Stockholms stad anlitade olika konsulter för att gå till motangrepp på DN, men följden av dessa avslöjanden blev ändå att flera kommuner sade upp sina avtal med Carema.
Systemskiftet var radikalt
men majoriteten av svenskarna accepterar det inte, noterar debattören Göran Rosenberg i en krönika i Sveriges Radio utgående från en opinionsundersökning som publicerades i juni.
Hittills har det varit svårt att ”ifrågasätta den mest radikala privatiseringen av offentligtfinansierad välfärd i hela västvärlden, ett system där vemsomhelst, av vilka skäl som helst, och med rätt att disponera vinsten hursomhelst, har rätt att starta en skola eller en vårdcentral eller ett äldreboende – med skattebetalarnas pengar … [det har] i stort sett rått politisk enighet om ett systemskifte som helt förutsägbart skulle lägga allt större delar av vården, skolan och omsorgen i händerna på vinstdrivna företag och företagskoncerner”, skriver Rosenberg.
Han konstaterar också att det blev fritt fram för ”snart sagt vilka företagsformer som helst att omvandla det ena efter det andra välfärdsområdet till ett affärsområde … Inte i något annat land hade driften av offentligtfinansierade skolor och sjukvårdsinrättningar i så hög grad förvandlats till kunder och investeringsobjekt. Peter Tillbergs berömda målning av en skolklass från 1972, ’Är du lönsam lille vän?’, fick i Sverige en högst konkret innebörd.”
Utvecklingen pådrevs aktivt av regeringen och accepterades mer eller mindre motvilligt av socialdemokraterna. Nu visar dock opinionsundersökningen att en massiv majoritet av de svenska väljarna är emot privata vinstuttag i den offentligtfinansierade välfärden. Åtta av tio tycker att vinsterna ska återinvesteras i verksamheten i stället för att delas ut till ägarna. Också 63 procent av de borgerliga väljarna anser detta.
Peter Lodenius
PS. Någon läsare kanske undrade vad tortyrofferföretagets namn Wemind AB (i förra avsnittet av serien) står för. Det hjälper om man skriver det som firman själv gör: WeMind, det är alltså engelska för ’vi bryr oss’.
