Vi vet alla vem hon är. Den ambitiösa flickan som alltid får högst vitsord i prov och tentamina. Som verkar tillbringa mer tid på biblioteket än sovande, samtidigt som hon jobbar, joggar tiotals kilometer om dagen och målar fantastiska tavlor som hon själv anser att är skräp. Den unga kvinnan som presterar och presterar men ändå aldrig ändå är riktigt nöjd med det hon åstadkommer. Och som minst av allt är nöjd med sig själv.
I det inledande kapitlet till Mona Martins roman Skratta inte länge eller ofta eller omåttligt står 18-åriga Emilia Forsterus en solig majdag under 1950-talet och lyssnar till studentsången med ambivalenta känslor. Trots ett utmärkt studentbetyg och en kommande vistelse som au pair hos en familj i Cornwall kan hon inte riktigt känna glädje över vare sig den vita mössan eller den stundande resan. Snabbt visar sig de känningar av osäkerhet och kluvenhet som pinar Emilia bli riktgivande för hela romanens händelseförlopp. Då hon väl anländer till Storbritannien är tillvaron i Cornwall nämligen inte mycket bättre än hemma i Helsingfors. Även om den engelska naturen skänker Emilia en viss frid känner hon sig bortkommen i den främmande omgivningen, och vid hemkomsten och de väntande studierna vid universitetet tar hennes liv ytterligare en sväng åt det värre. Efter en nedsättande kommentar från sin mor börjar Emilia, plågad av prestationsångest, att svälta sig själv, och till sist sitter hon fast i en helvetisk tillvaro av ätstörningar, depression och apati.
Då man läser Skratta inte länge eller ofta eller omåttligt blir det tydligt att Mona Martin verkligen ansträngt sig för att trovärdigt porträttera hur svårt det måste ha varit att insjukna i en ätstörning under 50-talet då kunskap om behandlingsmetoder eller ens en diagnos saknades. Författaren beskriver ingående hur Emilia möter en förbryllad omvärld som inte kan förstå varför en ung flicka som synbarligen tycks ha allt ordnat för sig plötsligt bryter ihop och tangerar på så sätt en problematik som är lika aktuell idag som då. I sin ambition att så noggrant som möjligt redogöra för Emilias känslor och upplevelser under sjukdomsförloppet glömmer Martin tyvärr ändå bort att utveckla de övriga personporträtten i romanen, och speciellt bilden av Emilias mor, en av de mer centrala sidokaraktärerna, blir onödigt ensidig och hård. Vidare blir det mångordigt dokumenterande sätt på vilket författaren skildrar Emilias tillvaro en aning påfrestande under läsningen, då rikligt med utrymme ges åt att framställa sådant som med fördel kunde ha lämnats bort. Emilias händelselösa vardagsliv beskrivs utförligt upprepade gånger, vilket visserligen förtjänstfullt illustrerar den enformiga tillvaro sjukdomen tvingar henne till, men som samtidigt ger berättandet en uppräknande och repetitiv karaktär. Helhetsintrycket av Skratta inte länge eller ofta eller omåttligt blir därför något obalanserat, och som läsare önskar man ibland att en del av den fina målmedvetenhet med vilken Martin skildrar Emilia och hennes liv också hade ägnats åt romanens språkliga utformning.
Sammanfattande kan man konstatera att Mona Martin i sin roman genom Emilias roll som prestationsfokuserad duktig flicka behandlar en viktig problematik. Medan berättelsen onekligen har sina förtjänster, inte minst i form av hög igenkänningsfaktor för alla som lider eller lidit av depression, ätstörningar och prestationsångest, så urvattnas den starka berättelsen något av författarens försök att redogöra för alla aspekter av problemen. Genom en större koncentration i händelseförlopp och en mer slutförd karaktärisering kunde berättelsen om Emilia fått ännu mer slagkraft, och den betydelsefulla historia Mona Martin har att berätta hade verkligen fått träda fram.
Matilda Hakala
Mona Martin: Skratta inte länge eller ofta eller omåttligt. Eget förlag, 2012.
