Den nya dokumentärfilmen om Olof Palme innehåller intressant stoff, men hastar genom ett för brett uppslag av infallsvinklar, anser Viktor Granö.
Med tillräckligt många dokumentärfilmer kan man lösa gåtan kring mordet på Kennedy, sade en gång Pasolini. ”Kennedy” kunde givetvis bytas ut mot till exempel ”Palme”. Men när nu Kristina Lindström och Maud Nycander gör sin Palme, vill de uttryckligen nå fram till det som överskuggas av mordet. Politikern Palme? Nej: människan. Till sin tematiska vinkling och narrativa uppbyggnad exemplifierar Palme två dominerande tendenser inom den samtida dokumentärfilmen.
Tendens nummer ett: det kronologiska panoramat. Palmes liv, från vaggan till graven, presenteras i ett högt tempo, med arkivmaterial, intervjuer och en hopknytande berättarröst. Vi får veta lite om allt, och inte särskilt mycket om något enskilt.
Palme föddes i en högborgerlig, bildad och inflytelserik familj på Östermalm, talade tyska med sin lettiska mor och franska med sin barnflicka. Lille Olof var ett sladd- och underbarn, och vid faderns plötsliga bortgång skickades han till prinsarnas internatskola: Sigtuna humanistiska läroverk. En i filmen intervjuad skolkamrat berättar att Palme snabbt drog på sig öknamnet Skit-olle, ”för sin ovårdade apparition”. Enligt Palme själv lades hans aristokratiska bakgrund honom senare till last närmast av borgerskapet, som uppfattade den vordne socialdemokraten som en klassförrädare.
Ett fascinerande kapitel, som också det behandlas i förbifarten, är den enorma betydelse Palmes år som utbytesstudent i USA hade för hans politiska karriär. I filmen kallar Olof Ruin Palme för Sveriges första amerikanska retoriker: Palme byggde sina tal på det konkreta, på upprepningar. Och det var i USA som Palmes sociala medvetenhet vaknade. Bland hans amerikanska skolkamrater fanns krigsveteraner och studenter med fattig bakgrund. Innan Palme återvände till det ekonomiskt allt starkare Sverige liftade han genom USA, och fick på nära håll se de ekonomiska och sociala orättvisorna. Väl hemma blev han socialdemokrat och snabbt statsminister Tage Erlanders oersättliga medarbetare.
Expressfart
I hög hastighet kör filmen genom Palmes politiska karriär, med början i elddopet då Palme, vid Erlanders plötsliga insjuknande, fick ta över förhandlingarna under ett statsbesök i Sovjetunionen. Palme presenteras som en handlingskraftig och välformulerad politiker. Ett särskilt intressant inslag är filmmaterialet från Palmes konfrontation med de revolterande studenterna 1968. Här framstår ministern som en klar segrare, i sitt utdömmande av allt ickedemokratiskt, och i sitt hävdande att ”samhällsförändring inte är någon exlusivt akademisk angelägenhet.”
I hög grad presenteras Palme som den djärva utstickaren som, med sina kritikers formulering, ”äventyrade Sveriges neutralitetspolitik” då han högljutt kritiserade Vietnamkriget, gjorde det första västerländska statsbesöket på Castros Kuba, eller gav sin välsignelse åt den svenska ambassadör som under militärkuppen i Argentina räddade kubaner och andra obekväma element i den svenska statens namn.
Under 70-talet samlade sig de politiska skandalerna: IB-affären 1973, Ingmar Bergmans och Astrid Lindgrens skattemässiga martyrium 1976. I Palme ställs statsministern inte till svars för skandalerna; det framstår närmast som en orättvisa att dessa motgångar lades Palme till last, liksom det presenteras som en ledsam omständighet att han förlorade de intellektuellas förtroende genom sitt stöd för kärnkraften, och som en ofrånkomlig kompromiss att han vann sin sista valseger med en politisk plan han inte trodde på (löntagarfonderna, 1982). Ett i filmen bättre underbyggt tema är den personliga förföljelsen av Palme som i synnerhet under 80-talet pågick i svenska medier och i motstående politiska grupperingar. Den presenteras här som upptakten till mordet 1986.
Människan Palme
Tendens nummer två: jakten på människan bakom. Filmens uttalade frågeställning är: vem var Palme, egentligen? Vem var människan bakom den politiska karriären? Svaret ges sedan i form av de personliga infallsvinklar som intervjumaterialet bjuder på.
Hustrun Lisbet (f. Beck-Friis) berättar om hur hon förälskade sig i den unge mannen som tycktes höra till en äldre generation, samtidigt som han var modernare än alla sina jämnåriga. Sönerna talar om den ständigt arbetande fadern. En barndomsvän tror att Palme hade mått bättre som statsminister för en borgerlig regering, att han ”i själ och hjärta förblev en stockholmsk överklassare.” Och enligt filmen var Palmes starka emotionella reaktioner ständigt närvarande i och av betydelse för hans politiska liv.
Mycket av detta är intressant, men det är likväl värt att fråga sig varför man på detta sätt skulle komma närmare den person Palme var, än vad en rent politisk dokumentär hade kunnat göra? Varför skulle Palmes identitet i högre grad utgöras av hans privatliv, av hans känslor och reaktioner, än av hans politiska verksamhet? Kan vi inte, tvärtom, på sätt och vis hävda att Palme – för allmänheten, om än inte för hans familj och nära vänner – var sitt politiska inflytande?
Som grund för Palme ligger en enastående samling arkivmaterial: smalfilmer från skoltiden, en ytterst meningsfull samling intervjuer och övriga tv-inslag. Dessutom har dokumentaristerna fått tag på en imponerande grupp intervjuobjekt: från familjemedlemmar och politikerkolleger till Desmond Tutu. Men inget ges tid. Intervjuerna presenteras i form av repliker plockade ur sina sammanhang, och då tidsstämning skapas med musik och bildmontage, avbryts den så fort den kommit igång.
Nu är filmen för all del medryckande och underhållande, en expressresa genom ett svunnet kulturellt landskap. Men för den politiskt intresserade erbjuds nog snarare en samling rubriker än någon verklig text. Det är lite synd eftersom alla förutsättningar finns där. Hade Lindström och Nycander prutat på sin strävan att omfatta allt, och kanske rentav gjort en kort tv-serie istället för en biofilm (vilket materialet utan vidare hade räckt till), hade resultatet kunnat vara storslaget.
Viktor Granö
Palme. Regi: Kristina Lindström och Maud Lycander. Dokumentär, 2012.
