Ska Finland följa det svenska exemplet och lägga ut en allt större del av de kommunala välfärdstjänsterna på privata vinstdrivande företag? Det verkar nationalekonomen Juhana Vartiainen anse. Själv har han nyligen lämnat Sverige där allt fler anser att privatiseringsivern gått för långt.
Inom huvudstadsregionen är det bara på högerhåll – i samlingspartiet och i stora delar av SFP – som det finns ett större intresse för att lägga ut kommunala välfärdstjänster på privata vinstdrivande företag. Det visar Helsingin Sanomat som den 30 oktober gick igenom hur de invalda kommunpolitikernas besvarat frågan i tidningens valmaskin. Till och med i samlingspartiets led förekommer en viss tveksamhet – bara i Helsingfors är partiets kommunpolitiker entydigt positiva till en sådan utveckling. Näst positivast är man inom SFP – där är åsikterna för eller emot ungefär jämt fördelade bland de invalda.
Bland vänsterpartierna är alla invalda skeptiskt inställda till fler privatiseringar, men bland socialdemokraterna är motståndet inte lika kategoriskt som det är längre vänsterut. Bland sannfinnarna är opinionen delad.
Juhana Vartiainen
– ganska färsk chef för Statens ekonomiska forskningsanstalt (VATT) – drog i Hbl den 26 oktober en lans för Sverige som en föregångare då det gäller privata vårdtjänster.
Själv har Vartiainen ett socialdemokratiskt förflutet och då hans namn kom upp då en ny chef för VATT skulle utses fanns det en del som tvivlade på att han skulle få Jyrki Katainens gunst. Tvivlet var obefogat och man kan undra om Vartiainens långa sejour som chef för Sveriges konjunkturinstitut till och med räknades som en viktig merit. Katainen vill säkert gärna överta viktiga delar av den svenska alliansregeringens ekonomiska politik och Vartiainen verkar åtminstone indirekt stöda dessa tankar i sin kolumn. Han konstaterar att den politiska tidsandan var helt annorlunda på 70-talet. Då var Sverige på väg att nästan införa socialism, i form av löntagarfonder. Samtidigt utjämnades löneskillnaderna genom att lågavlönade systematiskt gavs större lönepåslag än högavlönade.
”Även dessa strävanden gick sannolikt ’för långt’. Den markanta utjämningen av löner kom i konflikt med arbetsmarknadens fundamentala funktionssätt och man fick i viss mån byta kurs. Men även där lärde man många nyttiga lärdomar om hur långt politiska initiativ kan gå”, skriver Vartiainen och fortsätter:
”En slutsats är därför att det är denna förmåga och djärvhet att experimentera och sedan lära av sina misstag som gör Sverige så imponerande. Den ’svenska’ eller ’nordiska’ samhällsmodellen kan aldrig bli någon fastställd mängd av institutionella arrangemang. I stället handlar det om ett underliggande strävande mot både materiellt välbefinnande och ett jämställt samhälle – och en dynamisk process där man kontinuerligt undersöker och omprövar hur dessa grundläggande mål kan förverkligas i en gungande omgivning.”
Ett exempel på detta är enligt Vartiainen det intensiva experimenterande med privat produktion av välfärdstjänster som nu pågår i Sverige. ”Sådana initiativ drivs också av ideologiska övertygelser, och möjligen kommer man att gå för långt. Men utan tvekan kommer man så småningom att lära en hel del av dessa politiska debatter.”
Vartiainen uppskattar Sveriges dynamik och föregångarroll. Sverige anammar tidens idéströmningar (på 70-talet socialismen, i dag nyliberalismen) och utvecklar konkreta lösningsmodeller. Av hans resonemang framgår det att han anser att den svenska debatten är viktig också för oss. Däremot ger han inga synpunkter på vad vi borde göra.
Den svenska polariseringen
av höger och vänster gör att man där kan gå radikalare till väga, medan vi har en politisk tradition med mindre skarpa blockgränser. I Sverige dominerade socialdemokraterna politiken under större delen av 1900-talet, medan den borgerliga alliansen fått chansen på 2000-talet. De finska blocköverskridande koalitionsregeringarna har inte samma möjligheter att experimentera. Välfärdssamhället är å andra sidan inte lika etablerat här som i resten av Skandinavien, så det kan vara lättare att rasera.
Polariseringen är mycket tydlig i den svenska debatten. Detta märktes t.ex. när näringslivets forskningsorganisation SNS förra hösten publicerade en brett upplagd undersökning som konkluderade att de senaste två decenniernas privatiseringar i välfärden knappt lett till några effektivitets- eller kvalitetsvinster alls. Det väckte en kritikstorm – många ansåg att just SNS inte borde få komma fram till sådana resultat. DN:s förre chefredaktör Hans Bergström rubricerade sin protest: ”SNS förolämpar entreprenörerna med sin rapport”. Konflikten ledde till att SNS vd fick lämna sin post medan forskningsledaren Laura Hartman sökte sig till ett annat jobb. (Vartiainen konstaterar att ”båda är personer som bland nationalekonomer åtnjuter respekt för sitt kunnande och sin integritet”). Det var i synnerhet denna episod som fick debatten om vinst i välfärden att blossa upp.
Vården av tortyroffer
är ingen omfattande välfärdstjänst, men då Stockholms läns landsting beslöt att konkurrensutsätta vården av torterade flyktingar upp stod en debatt som på ett tillspetsat sätt visar hur märkvärdiga konstellationer som kan uppstå.
I 26 år hade Röda Korsets Center för torterade flyktingar (RKC) verkat och skött en stor del av landstingets rehabilitering av flyktingar med tortyrskador. RKC hade vårdat 40 procent av klienterna och Danderyds sjukhus 60 procent, då landstinget slog fast att det fanns en ”lagstadgad skyldighet till upphandling”. Offerter inbads och hälso- och sjukvårdsnämndens majoritet, ledd av sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, beslöt att ge kontrakt för 60 procent procent av rehabiliteringen till det vinstdrivande unga bolaget Wemind AB, som lämnat ett lite billigare anbud än RKC. Landstinget meddelade att valfriheten och tillgängligheten skulle öka med fler vårdgivare.
Detta förvånade RKC, eftersom centret nu skulle tvingas lägga ned sin verksamhet och Danderyds sjukhus få sin andel minskad.
RKC överklagade dock beslutet, eftersom man ansåg att Wemind AB:s anbud inte uppfyllde alla de krav som uppställts. Wemind hade t.ex. tänkt använda 30 procent mindre personal än RKC, som ju ändå hade erfarenhet av jobbet. Landstingets representant hade förklarat att man inte kunde ge poäng för just erfarenhet, eftersom det hade varit orättvist mot de andra, det hade inneburit ”triggad upphandling”.
Resonemanget är kusligt – också på ett så känsligt område som tortyr- och krigstrauman är det lägsta priset det enda som gäller, även om man inte har tillräckligt med kompetent personal.
Landstingets beslut upphävdes i rätten just för att Wemind inte fyllde de krav som ställts. Men fallet visar ändå hur absurd privatiseringsivern kan bli. Intressant är också vilka mänskor som samlats i Weminds ledning …
IT-entreprenören
Urban Pettersson, som bl.a. varit med om att starta Spray och Razorfish, är grundare och vd för Wemind och har berättat att han ville utnyttja de kunskaper han fått i IT-världen för att göra psykvården bättre. Till en början gav Wemind terapi på nätet, speciellt gällande sömnstörningar. Man arbetade också med ätstörningar, ångest och depression, inte bara på nätet utan också ”öga mot öga”. Pettersson anser att bolaget inte skulle ha lämnat anbud på vården av tortyroffer om han inte trott att de kunde sköta den bättre än de gamla aktörerna, RKC och Danderyd.
Självförtroendet var det alltså inget fel på. Det samma gäller styrelsemedlemmen Anders Milton, som i detta fall varit Weminds ansikte utåt. Han är ursprungligen läkare, men verkar numera som styrelseproffs och lobbyist i olika sammanhang. Han har varit ordförande för Röda Korset, Läkarförbundet, Saco (Sveriges Akava) samt Folk och Försvar och är numera delägare och seniorkonsult i lobbyfirman Information & Samhällskontakt, som bl.a. bistår sina kunder med debattartiklar. Han har beskrivits som en av Sveriges bäst betalda lobbyister och har dessutom en egen konsultfirma inom sjuk- och hälsovårdsområdet och är styrelsemedlem i ett tolkförmedlingsbolag.
Styrelseordföranden Carl Palmstierna är vd för en bankirfirma i Luxemburg som skaffar fram riskkapital och hjälper svenskar med en förmögenhet på minst 50 miljoner kronor bl.a. med skattefrågor och penningplacering utomlands. Han äger också andra företag med liknande inriktning.
Styrelsemedlemmen Anna Settman är vd för Aftonbladet och äger dessutom ett konsult- och värdepappershandelsföretag.
Styrelsemedlemmen Pia Rudengren har haft ledande poster inom Wallenbergkoncernen.
Pettersson har förklarat att Wemind inte är ett vinstgivande företag, men det är svårt att föreställa sig att denna församling inte skulle sträva efter en god avkastning på sina insatser. Debattören Jesús Alcalá, som tagit upp fallet i SvD, undrade ”vart vi är på väg när politiker, finansvärld, medier och lobbyister gör gemensam sak i vård- och omsorgsfrågor”?
Att skyldigheten till upphandling
är inte så självklar, visar Alcalá i sin artikel. Samma fråga var nämligen nästan samtidigt uppe i Skåne. Hälso- och sjukvårdsnämnden där såg tre alternativ: upphandla, driva vården i egen regi eller ge Röda Korset bidrag för att ansvara för vården också i fortsättningen. ”Nämnden prövade de tre alternativens för- och nackdelar, samrådde med rättsexperter och sade så nej till upphandling. Röda korset fick uppdraget och verksamhetsbidrag.” Man hänvisade till Röda Korsets ”trovärdighet” när det gäller vården av torterade och krigsskadade och lyfte fram RK:s ”värdegrund” och ”ideella” engagemang. Bakom beslutet stod alla partier utom Sverigedemokraterna.
Tre ledande miljöpartister visade i en debattartikel att också Stockholm kunde ha gjort som i Skåne, eftersom EU:s regler inte gäller då det är frågan om värden som inte är lämpliga att upphandla på en marknad. ”Att försöka trycka in idéburna organisationers verksamhet i fyrkantiga regelverk och passivt hänvisa till att lagen eller EU tvingar oss till det är fel väg att gå. När landstinget står inför att förnya avtal med idéburna organisationer vill Miljöpartiet att vi politiker blir medborgarföreträdare i stället för paragrafryttare.”
Beslutet i Stockholm fattades av en enig borgerlig front, men ingen av de ansvariga ville någonsin kommentera frågan. ”För Filippa Reinfeldt och Moderaterna är affären pinsam. Dels för att den visar upp deras enkelspåriga samhällssyn där vinstbegär i alla lägen betraktas som enda drivkraft. Men också genom att avslöja oviljan att stå raka i debatten”, skrev liberalen Per Wirtén på Dagens Arena.
Peter Lodenius
