Måndag kvällsjobb, tisdag kvällsjobb, torsdag kvällsjobb. Eftersom jag hör till dem som är tvungna att be barnen värma mikromat och ta hand om varandra ett par tre kvällar i veckan kan jag inte annat än rysa då jag hör Jyrki Katainens förslag att slopa hemvårdsstödet för att stärka kvinnornas situation på arbetsmarknaden. För visst kan det låta idealiskt: Mera deltidsarbete i jämställdhetens namn. Det är bara det att när Katainen talar om jämställdhet så handlar det i grunden om att ytterligare pressa livsvillkoren för dem som redan har det knapert, nämligen de fattigaste kvinnorna och barnen.
För med handen på hjärtat, vem är det som oftast väljer att hanka sig fram på hemvårdsstöd? Inte är det akademikerna eller de som har en trygg anställning, utan invandrare och lågutbildade, vars ställning på arbetsmarknaden annars också är osäker. De få deltidsjobb som finns verkar dessutom vara skräddarsydda för just den här gruppen – det handlar mestadels om tunga och lågavlönade jobb i servicebranschen. Du får stiga upp medan resten av familjen ännu sover, och medan andra föräldrar hjälper med läxor eller läser godnattsagor går du med moppen längs ändlösa korridorer.
Varför är du aldrig hemma, mamma? frågar mina barn. Varför kan vi inte äta tillsammans alla fem? Vi är trötta på fryspizza och thaikuber.
Katainens uttalande att Finland borde ta modell av Sverige kan t.ex. korsläsas med Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, där hon bl.a. intervjuar städare om hur arbetet påverkar deras familjeliv. För det första blir det klart det att den stora mängden deltidsarbetande i Sverige kan förklaras med att heltidsjobben i servicebranschen är få, eller består av s.k. delade turer, med ett pass på morgonen och ett på kvällen, och flera timmar obetald ledighet där emellan. 34 procent av kvinnorna jobbar deltid, men det beror sällan på att de inte vill jobba heltid, utan är snarare en form av deltidsarbetslöshet. ”[M]ånga som tidigare jobbat heltid har valt att gå ner till deltid för att slippa sådant som delade turer, olika arbetsplatser med obetald restid där emellan och helgtjänstgöring. De som har råd att tacka nej till dessa arbetsvillkor har gjort det”.
Men alla har inte råd att ställa några villkor, och i synnerhet inte de som är ensamma med sina barn. Den som inte har valmöjligheter tar vad som bjuds, som städerskan Mirela Bajgora som brister i gråt under intervjun för att hon aldrig hinner se sitt lilla barn, och ensamförsörjaren Lucía Gonzales vars barn får värma middagen själva eftersom hon måste ha två jobb för att klara försörjningen. Bohlin hänvisar också till avhandlingen Att upprätthålla livet – Om lågavlönade ensamstående mödrars försörjning i Sverige. Tvärt emot vad som kanske allmänt antas stöder den här undersökningen inte antagandet att det alltid är bättre att arbeta än att vara hemma. Den som kämpar utan att komma vidare löper risk att förlora livslusten och till slut falla ihop av utmattning.
Bohlins bok kan alltså sägas utgöra ett slags facit till vad som väntar flera av de kvinnor som Katainen nu tycker att i jämställdhetens namn bör tvingas ut tidiga morgnar och sena kvällar i stället för att drälla hemma med sina ett- och tvååringar. Katainen talar om jämställdhet men det är inte kvinnornas behov han i första hand tänker på, utan arbetsmarknadens. Servicebranschen behöver kvinnor, och gärna invandrarkvinnor, då de antas ställa färre krav. Att tala om jämställdhet låter i den kontexten som rena bluffen. Vill han förbättra kvinnornas ställning kan han börja med att ta en titt på deras arbetsvillkor.
Jenny Kajanus
är lärare i spanska och svenska
