Stämningarna efter kommunalvalet har präglats av lättnad över att Sannfinländarnas ”jytky” kom av sig och bedrövelse över att valdeltagandet i hela landet stannade vid ynkliga 58,3 procent. Allra bedrövligast är naturligtvis att det finns ett samband. Om röstningsprocenten varit högre så hade Sannfinländarna troligen klarat sig bättre. De etablerade partierna brukar gynnas av en låg röstningsprocent, eftersom deras väljare är pålitligare än uppstickarpartiernas. Nu innebar detta helt enkelt att de etablerade höll ställningarna bättre än väntat.
När man granskar valresultatet i till exempel Helsingfors, där röstningsprocenten sjönk med 1,5 procentenheter jämfört med föregående kommunalval, ser man också sådana förskjutningar, som inte omedelbart verkar bero på valdeltagandet. Samlingspartiet, till synes mest etablerat av alla, förlorade störst med 2,3 procentenheter, medan de Gröna och Socialdemokraterna gick tillbaka med bara 0,9 respektive 1,0 procentenheter. Att de Gröna klarade sig så pass bra måste nog ses som ett tecken på att de blivit ytterst etablerade i Helsingforspolitiken, kanske till och med mera etablerade än Samlingspartiet. Samlingspartiets kärnväljare åldras och de yngre väljare partiet lyckades engagera för fyra år sedan är inte nödvändigtvis så trogna. De Gröna har definitivt lyckats utmana Samlingspartiet som den medelålders och mer eller mindre välbärgade medelklassens parti.
Vänsterförbundets 1,7 procentenheters seger i Helsingfors är kanske allra svårast att förklara utgående ifrån det låga valdeltagandet. Vänsterförbundet är förvisso i många avseenden ett etablerat parti, men segern togs nog snarare i egenskap av utmanare. Samtidigt är jag inte alls säker på att framgången hade varit procentuellt större om valdeltagandet varit högre. Vänsterförbundet attraherar nya unga väljare, men antagligen i huvudsak relativt utbildade och/eller samhälleligt aktiva ungdomar, för vilka tröskeln att rösta var betydligt lägre än för dem som kunde ha röstat på Sannfinländarna – eller varför inte Samlingspartiet – men valde att stanna hemma.
I mandat räknat gick vänstern framåt när Vänsterförbundet fick två nya och Socialdemokraterna bara förlorade ett. Förskjutningen är liten, men kan ha en viss betydelse inom det rödgröna blocket, där de Gröna förlorade två mandat. Rödgrönt samarbete faller ofta på att de Gröna och Socialdemokraterna inte drar jämt, medan Vänsterförbundet samarbetar med de Gröna i miljörelaterade frågor och med socialdemokraterna i sociala frågor, där de Gröna speciellt i stadsstyrelsen ofta spruckit så att en majoritet av gruppen röstat med Samlingspartiet. Vänsterförbundets frammarsch kan betyda att den mera genuint rödgröna kärnan inom detta block förstärks.
När man granskar den politiska mitten är Svenska folkpartiets nästan helt nya fullmäktigegrupp också intressant. Från att ha spretat vilt åt höger och vänster – med Jan D. Oker-Blom på den ena och Nils Torvalds på den andra flanken – verkar den nya gruppen befinna sig mera stabilt i just mitten. Man kan hoppas att detta skapar förutsättningar för en mera enhetlig politik – inte minst när det gäller svenskspråkiga skolfrågor.
Jämfört med dessa förändringar är Sannfinländarnas frammarsch i Helsingforspolitiken antagligen inte speciellt avgörande, trots att partiet fördubblade sina mandat från fyra till åtta. Det har en enorm både symbolisk och praktisk betydelse att Vänsterförbundet slog Sannfinländarna med ett mandat och nästan en procent av rösterna. Styrkeförhållandet innebär att Sannfinländarna i samband med fördelningen av stadsstyrelse- och nämndplatser inte kan kräva någonting utan att Vänsterförbundet måste ges minst lika mycket.
Martina Reuter
är filosof
