Den 15 mars ska bidragen vara inlämnade. Sedan kommer en jury att granska dem och i juni utlyses tre pristagare, samt hedersomnämnanden vid behov.
Den femte Hans Ruintävlingen utlystes på bokmässans Tottiscen förra torsdagen med en diskussionen om tävlingen och essäformen. Medverkade gjorde litteraturvetaren och tidigare jurymedlemmen Maria Antas och Ny Tids förra chefredaktör Nora Hämäläinen, som både deltagit i och suttit i juryn för tävlingen. Wivan Nygård-Fagerudd modererade.
Reglerna och tidtabellen är knappast komplicerade och instruktioner för hugade deltagare kommer att publiceras på Svenska kulturfondens webbsidor. Vad en essä är – och i synnerhet vad en god essä är – är däremot inte helt entydigt. Essän ska ha någon form av konstnärlig kvalitet och fylla vissa formkrav, och det är viktigt att den lyckas ”förföra” läsaren, konstaterade panelen. Det är också otvetydigt så att dagens essäer är annorlunda än de som skrevs för några decennier sedan – ofta är de till exempel mer personliga.
– Många goda essäer innehåller någon dissonans. Ett exempel är Edward Saids essä om Tarzan, som han gillade trots att han själv är än av dem som mest bidragit till att öppna ögonen för västvärldens förhållande till den andre, sade Hämäläinen.
Men balansen är svår. Maria Antas konstaterar att många essäer som skrivs av akademiker i dag snarast är en form av light-essäer då de inte skiljer sig mycket från vanlig akademisk prosa. Samtidigt har de bästa texterna i de många finlandssvenska antologier som publicerats de senaste åren varit de som varit mest personliga – utan att det nödvändigtvis gjort dem till essäer. (fs)
