Anna Arutunyan sätter in Vladimir Putin i en samhällelig och sociologisk kontext. Kristoffer Lieng har läst Tsar Putin.

Många är de som har frågat sig vad som finns dolt bakom de aluminiumblå ögonen hos president Vladimir Vladimirovitj Putin. Men där bakom finns ingen gåta, utan gåtan finns i betraktaren, folk som ber om hjälp med mössan i hand eller regimkritiska journalister som förvandlas till fnittriga småflickor av blotta tanken på att få komma nära den store ledaren. Det menar journalisten Anna Arutunyan, som följt Putin på nära håll under flera år.

Avsikten med att skriva boken Tsar Putin var att få svar på frågan varför det hela tiden återuppstår en personkult kring ryska härskare. Men personkulten i sig är bara den del av isberget som syns ovan ytan. Därunder finns det djupt rotade ekonomiska, sociala och psykologiska faktorer och relationen mellan ryssarna och deras ledare. De viktigaste mekanismerna bakom personkulten har inte satts igång av Putin och hans mannar, utan har uppstått som av sig själva i det kultfödande klimat som funnits kring honom. Företagare ser möjligheter att tjäna pengar på sprit, prydnadsföremål och vita bönor på burk genom att förknippa produkten med Putins namn eller bild. Samma stämning kan få journaliststudentskor att klä av sig för en kalender till ledarens ära. Människor vet vad de bör säga och göra för att vara till lags, som väluppfostrade barn som vill få föräldrarnas gillande.

Beskaffenheten i detta förhållande är något Putinregimen har hjälpt till att avslöja. Men Anna Arutunyan värjer sig från det masochistiska antagandet att ryssarna helt enkelt behöver en stark tsar. Revolutionerna kommer och går men despotismen består. En ledare byts ut mot en annan, men synen på honom förblir densamma, men det innebär inte att de gåtfulla ryska själarna skulle vara i större behov av toppstyrning än andra, utan det har varit ett sätt att rättfärdiga svårigheten att införa rättsprinciper över ett så vidsträckt och mångfacetterat land som Ryssland. Eftersom rättssäkerhet saknas knyter ryssarna vertikala band och inte horisontella. Ryssarna är inte väldigt kollektivistiska som många tror, menar Arutunyan, utan så individualistiska att deras regering har tagit på sig den exklusiva rätten att organisera dem i grupper.

Tsaren ger och tar

Putin är som en tsar, men förhållandet mellan folket och honom är inte byggt på ömsesidig sympati utan grundas på rädsla och på ekonomiskt beroende av ledaren.  Det finns flera exempel på att rädslan för den högsta makten är befogad. Tsaren ger och tsaren tar. Faller man i onåd finns ingen som kan hjälpa en. Ett exempel är oligarken Michail Chodorkovskij som tilläts lägga under sig enorma tillgångar och bygga upp ett jättelikt företagsimperium. Han var en uppåtstigande stjärna tills han gapade efter för mycket, hans ekonomiska intressen kom i konflikt med maktens och  dessutom började han öppet att kritisera Putin. Då dalade hans stjärna ända ner i den fängelsehåla där han suttit de senaste åren. Inga pengar i världen hjälpte, när den store ledaren var motståndaren. I Väst ses hans fångenskap som ett straff för hans kritik, och i Ryssland som ett straff för att han brutit mot lagen och stulit tillgångar från staten. Men båda synsätten är fel, anser Arutunyan, eftersom det inte finns någon lag att bryta mot i Ryssland. Det är inte papperslagen som styr landet, utan outtalade regler, ponjatija. Så länge man är en lydig undersåte och håller sig inom ”rimliga” gränser, kan man tillskansa sig mycket rikedom (alla från poliser till oligarker), men bryter man mot de outtalade reglerna hänvisas man till den verkningslösa papperslagen, som är just en papperslag. Samhället är utformat så att det i princip är omöjligt att driva företag (eller leva) utan att begå något lagbrott. Allt är frid och fröjd så länge ingen högre upp störs av verksamheten, men skulle så ske kan alltid papperslagen dammas av och tillämpas.

Papperslagens maktlöshet är ett av bokens grundteman. Arutunyan går igenom olika delar av Putins Ryssland och ger exempel på hur det mesta styrs av Putin personligen, eller verkar göra det. Han löser tvister mellan företag och människor, allt, såväl stort som smått ligger han bakom, allt är Putins förtjänst. Men toppstyrningen av samhället och synen på statsmakten som allsmäktig kan slå tillbaka på ledaren. Det blir nästan som ett teodicé-problem. Om han nu har all makt, varför är då inte Ryssland det himmelrike det borde vara med alla sina resurser? Det är det som är det största problemet med Putins regim, anser Arutunyan. Det saknas en idé. Tolv år med Putin vid rodret och kanske tolv till, men varför? Vad var meningen? Att få gå med i WTO och organisera OS? frågar hon sig retoriskt.

Öppet för kritik

Det frågar sig även den medelklass som Putin själv tycker sig ha skapat själv under sina år vid makten. Det är ironiskt att det är just de 15 procent av befolkningen som räknas till den välutbildade, medvetna urbana medelklassen, som går i bräschen för oppositionen. De Putintrogna brukar ofta hävda att oppositionen styrs och finansieras från utlandet, och med Anna Arutunyan kan de hitta nya argument. Anna Arutunyan växte upp i USA och har armeniska rötter. Dessa båda omständigheter gör henne till ett tacksamt byte. Med sitt armeniska efternamn är hon inte en del av den stora ryska etniska gemenskapen och uppväxten i USA gör att man kan avfärda hennes kritik som västerländsk propaganda. Boken är dessutom skriven på engelska i original, bara en sådan sak. Det märks ibland med engelska transkriberingar av namn och att partibeteckningarna inte överensstämmer med vad som är brukligt på svenska, vilket är störande.

Kanske är boken inte ens tänkt att nå en rysk läsekrets? Det verkar den inte heller ha gjort. Trots idogt frågande har jag inte lyckats träffa någon ryss som känner till Anna Arutunyan, än mindre hennes bok. Kanske är det som står i boken gammal skåpmat för de oppositionella, medan det för de Putintrogna knappast är aktuellt att läsa den. För övriga kan boken vara en nyttig ögonöppnare för att i någon mån bryta mystiken kring mannen med de aluminiumblå ögonen och hans folk.

 

Kristoffer Lieng

 

Anna Arutunyan: Tsar Putin. Översättning: Stefan Lindgren.
Ordfront, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.