iden om europaUppfattningen om en europeisk identitet har alltid gått hand i hand med bilden av finskheten. I den första delen av Ny Tids artikelserie Idén om Europa granskar Kristina Ranki europeismens finländska historia.

I våra dagar talas det ofta om Finlands självständighet och Europa, om tillhörighet, identitet och integration. Vanligtvis faller debattörerna in i omöjliga försök att klarlägga ifall finländarna de facto är européer genom att rada upp en mängd bevis eller motbevis. Alltför ofta handlar debatten också om att än en gång gå igenom berättelsen om hur den lilla hotade nationen genom sin ihärdiga kamp vann självständighet och sedan lyckades bli medlem i den förträffliga europeiska unionen, ”bli européer”. I dessa resonemang fattas det mest intressanta: den samtida opinionen, de vacklande identiteterna, intuitionens seger över förnuftet.

Att kultureliten haft en klar uppfattning om vilken kulturorientering som är önskvärd för Finland har aldrig hindrat den från att reagera känslomässigt för eller emot europeiska fenomen och finska förhållningssätt. Dessutom har de inre motstridigheterna ofta varit stora: människans penna är ibland snabbare än hennes eftertanke. Identiteter prövas i historiska situationer och är därför inte stadiga.

Några nedslag i europeismens finländska historia visar att uppfattningen om vår europeiska identitet gått hand i hand med bilden av vår egen finskhet. Har finländarna alltid känt sig som européer? Och om inte, hur har då den motsatta självbilden sett ut?

 

* * *

När man varit ute i Europa första gången, ser du, och lefvat ett andligt, rörligt lif, genomträngdt af nya idéer och impulser, så tror man gärna att ingenting är lättare än att omsätta allt detta i den egna jordmånen. Man föresätter sig att blåsa luft i förhållandena, att ägga de tröga, upplysa de okunniga, entusiasmera de unga och intressera alla människor. Hvarför skulle det inte gå? Människorna är väl inte så dumma att de förbise sitt eget bästa – om de stå så långt efter andra, så beror det blott på att ingen antagit sig dem och uppträdt som ”folkets lärare” i europeisk civilisation! Du är nu en sådan där första resans passagerare som stiger i land i Helsingfors med idealen från Europa bland ditt bagage. Vi, som varit med om den resan några gånger, vi förstå att lämna dem efter oss mycket tidigare […] Så fort jag sätter på foten på ett finskt ångbåtsdäck [… intar jag] en ytterst deciderad ställning i språkfrågan och bär mig åt som om mitt väl och ve, jämte hela landets, skulle bero af det stundande lantdagsmannavalet i Kemi. Det är det enda sättet – annars betraktas man som en utbörding i detta samhälle!

 

I romanen Brytningstider (1901), där professorn och kritikern Werner Söderhjelm under pseudonym passade på att lägga ut texten om sin egen tids inskränkta ”backfischar”, hittar vi denna tidlösa beskrivning av den europeiskt bildade överlägsenheten å ena sidan och den pinsamt nationella falangen, å andra sidan. Den naive idealisten och den cyniske realisten får strida om finnens rätt till och förmåga att vara europé.

Under sekelskiftet 1900 mötte detta tema verkligen sin guldålder. När författarna Z. Topelius och K. A. Tavaststjerna begravdes år 1898 gav en till synes liten detalj upphov till bestörtning hos folklivsskildraren Ilmari Kianto som tretton år senare, i en annars berömmande text om den 50-årige Juhani Aho, ondgjorde sig över att denne inte hade burit en ”nationell huvudbonad” utan ”någon europeisk festhatt” under dessa evenemang.

Trots detta ville Kianto ge Aho offentligt beröm för att vara mer finsk än kosmopolitisk. En som däremot anklagade 50-årsjubelaren för att vara ”alltför finsk” och för att ha fått endast ytliga utländska influenser var Eino Kaila, själv en väldigt europeiskt sinnad filosof. En tredje åsikt försökte medla – professor –
K. S. Laurila ansåg att bredd och egenart inte var motsatser, att det var möjligt att tänka europeiskt men känna finskt. Vad Aho var eller inte var är en annan historia, men de givna exemplen är typiska för den redan på den tiden gamla striden mellan den ”sannfinländska” och den ”sant europeiska” finländska identiteten.

 

* * *

Allmänt kan man säga att debatten från 1850-talet till 1950-talet präglades av en tydlig vilja att europeisera finnen. Men har retoriken om Europa utvecklats? Mycket tyder på att den i själva verket följer häpnadsväckande likartade tongångar från decennium till decennium, från nationalromantik till självständighet, från professor till dissident. De många begreppen kring eurofili har sin historia, fenomenet sitt.

I mitten av 1800-talet reste de stora patrioterna Fredrik Cygnæus, J. V. Snellman, Z. Topelius och G. Z. Yrjö-Koskinen flitigt till Europa utan att problematisera sitt självklara kosmopolitiska intresse, åtminstone inte i explicita ordalag. Dessa stormän blev föregångare till dagens Europadebatt i den form den koncentrerar sig på Finland som en periferi som bör lära sig av kontinentala centra, i rädslor och förhoppningar samt till och med i den förlegade diskussionen om folklynnen. För Topelius, som ansåg finnarna vara ”ett af världens mest senfärdiga folk”, såväl som för Yrjö-Koskinen, som beundrade fransmännens respekt för bildning, gällde det att balansera mellan folkbildning och ett lämpligt förakt för utlandet.

En stor förändring skedde på 1880-talet framför allt i antalet resor och vidgade vyer – även för nya grupper av mindre bemedlade studenter och konstnärsaspirerande familjeflickor. De nya idéerna som också i Finland innebar reformer på konstens, moralens och samhällsordningens område, återfanns alla i den nya tidskriften Valvoja, som tagit till sin uppgift att ”humanisera fennomanin”, att bevaka nya strömningar i Europa men också att kritiskt bedöma deras lämplighet för finska förhållanden.

Valfrid Vasenius karaktäriserade år 1891 Europa-vurmen som ett steg i rätt riktning men betonade att de unga männen som insjuknat i ”Europa-febern” inte skulle glömma de högre målen som var att höja fosterlandet:

 

Denna sjukdoms synligaste symptom är beundrandet av andra länder och förakt för det egna; men dessutom är det mycket vanligt, att patienten tror sig vara den enda, som lider. Och ändå är sjukdomen ganska vanlig.[…] I en ynglings utveckling är det lika nyttigt som naturligt att beundra Europa […] Ty om vi överhuvudtaget har en rätt att existera som ett folk, beror denna rätt inte enbart på det, att vi är en besynnerligt individ bland nationer, utan framför allt på att denna individ är den europeiska civilisationens vakt mot is och frost.

 

Utled på språkstriderna lär Tavaststjerna, med sina vetenskapliga vänner Werner Söderhjelm och Hjalmar Neiglick, redan på 1880-talet ha planerat ett sällskap och en tidskrift vid namn Europa, där man under straffhot inte fick nämna orden ”fennomani” eller ”svekomani”. Typiskt för dessa européer var också att ta avstånd från partipolitiken i hemlandet, ”fosterlandets verkliga fiender”. Nya och åter nya generationer av ”patienter” i Europa-feber kom och gick. Guss Mattson var en av dessa unga män: ”Har man några gånger besökt Europa, så är man bärgtagen, det kan nu icke hjälpas”, skrev han 1898 i Nya Pressen.

Paradoxalt nog var det ändå inte under sina resor i de stora kulturländerna som finnarna pratade om europeisk tillhörighet – då var det penningbrist, resplaner och den egna karriären som gällde. Någon enstaka gång kan man hitta omnämnanden rörande patriotens förhållande till det större fosterlandet Europa och se den identitetsskapande processen växa fram ur erfarenheter från Paris, Berlin och Rom. Men oftast var det på hemmaplan som den europeiska identiteten formulerades. Där hade universitet en viktig roll genom att bevilja resestipendier och genom högtidliga tal, rektorernas inskriptionstal är till exempel genomgående pro-europeiska och vittnar om en verklig rädsla för andlig isolering och trångsynthet. Man talar om sin anspråkslösa plats i den gemensamma kretsen av bildningsfolk.

Vid sekelskiftet verkade tidningar som Päivälehti, Päivä, Euterpe, Aika och Argus, bara för att nämna några, som eurofilins språkrör i Finland. I Päivä ställde Eino Leino och L. Onerva från och med 1907 ”europeiska krav” på de egna kultursträvandena men var noga med att den europeiska kulturen skulle ”trivas hos oss, bli nationell”. 1910-talet kryllar av dessa européer – Volter Kilpi, Hagar Olsson, Anna-Maria Tallgren, V. A. Koskenniemi – som historieskrivningen senare har velat tillskriva andra roller. Men Volter Kilpi skrev till exempel 1917 en bok vid namn Kansallista itsetutkistelua – en tydlig anklagelse mot det finska folkets skrala förhållande till europeiska influenser och en uttalad programförklaring:

 

Med några undantag är vårt bildade skikt inte europeiskt medvetet, tänd på ett europeiskt sätt. Den upplever inte omedelbart, som sitt eget andliga liv, allmäneuropeiska rörelser. […] Kraftkällan också för den finska nationella bildningen är inte att stänga sig för europeiskt andligt inflytande, utan tvärtom att öppna sig för dem, att hänge sig till att bli befruktad av dessa.

 

Efter Otto Manninens översättning av Iliaden till finska år 1919 ansåg V. A. Koskenniemi att den finska civilisationen äntligen blivit en fullvärdig medlem i den allmäneuropeiska kulturfamiljen samtidigt som den statliga fullvärdigheten hade fått Europas erkännande.

När vi kommer vill 1920-talet, blir Olavi Paavolainen och Hagar Olsson oumbärliga namn i detta sammanhang med sina språkrör Tulenkantajat och Ultra. Europeismen var fortfarande förankrad i motståndet till den finsknationella romantiken och den oföränderliga finskheten. Idén om Europa aktualiserades på nytt under 1930-talet då Paneuropa-rörelsen vann finska anhängare. Att retoriken kring det europeiska blivit intressant på nytt visas av att man 1931 vid Werner Söderhjelms frånfälle kallade hans arbete för ”europeisering” – en term som aldrig dittills varit aktuell.

 

* * *

Artikuleringen av en finsk europeiskhet kan skisseras i tre kronologiska epoker. Före 1880-talet uppvaktades överlag de europeiska bildningsländerna som stora förebilder, men med förhoppningar om att det egna fosterlandets vetenskap och konst skulle få erkännande i Europa. Under perioden mellan 1880 och 1917 växte sig både nationalismen och europeismen mycket starka. Efter självständigheten, som i detta sammanhang faktiskt är av betydelse, oroades en del skriftställare över en slags stagnation och försökte väcka sina trupper – antingen till att delta i västerlandets uppgång eller för att stärka den egna ”särarten”. Först mycket senare under 1900-talet blandades det övertygade europeiska synsättet med specifika politiska strävanden.

Som en grov generalisering kan man först skissera en tidigare uppfattning om ”de stora bildningsfolkens” enorma försprång som fosterlandet skulle ta in.  Därefter kan man skönja en senare vilja att efterlikna en oklar ”europeiskhet” som ändå präglas av en stärkt självkänsla.

Självklart hittar man precis de röster man söker. Kritiken fanns alltid där och pendlade mellan mildare avståndstaganden och regelrätt eurofobi. Bland ungfinnarna i Päivälehti fick chefredaktören Eero Erkko 1890 försvara tidningens liberala linje mot anklagelser om europeiskhet med att man självfallet inte ville hämta mer ”främmande näring till den nationella organismen än vad den kunde smälta” – det var en sanning som inte ens ”de extrema européerna” nekade till. Man fick inte skilja på ”de nationella” och ”de europeiska” krafterna i samhället – tvärtom.

Samma idé återfinns hos historikern Gunnar Suolahti som tyckte att man alltför kritiklöst hade lånat de senaste åsikterna från Europa och följt dem som trosartiklar. För honom var kulturpersonerna i Finland inget annat än ”apor som härmade Europas civilisatoriska modefenomen”. Många andra var lika misstänksamma till den finska förmågan att ta in nytt utan att falla in i en passiv reception.  ”Vad är vi? Vad duger vi till?” Sådana frågor fick inga svar, men fortsatte att ställas.  Under 1910-talet krävde man ännu att konsten skulle ”våga träda fram i inhemsk dräkt” – trots att den hade gjort stora vinningar på området.

Då man betraktar de två identiteterna, sannfinländarnas och sanneuropéernas, kan man lite provokativt fråga sig vilken som varit ”mainstream” och vilken som fungerat som motkultur?

Europeismens – eller eurofilins – historia är visserligen svårfångad, men kan kanske hittas just i de undanliggande optimistiska och pessimistiska känslorna. I rädslan av att vara utanför ett Europa, i viljan att uppnå europeisk status, i stoltheten över de egna civilisatoriska framgångarna, i skammen över det outvecklade fosterlandet, i vördnaden inför det gemensamma europeiska kulturarvet, i passionen i att utveckla en egen nation, ett fungerande och stabilt samhälle. Och i önskningen om någonting mer – ett slags medlemskort till samlingen av europeiska kulturfolk, sådan man under olika tider föreställde sig den.

 

Kristina Ranki
är forskardoktor i Europas historia
vid Helsingfors Universitet och har
disputerat om frankofilin i Finland.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.