Vad allt mina resväskor innehöll efter ett år i USA på 90-talet, ja det ska vi egentligen inte gå närmare in på. Bara en pryl ska vi gräva fram ur kaoset, nämligen en orangegul inhalator. Den påminner om åkomman jag själv skulle ha kallat en ettrig förkylning, men som hos den lokala läkaren blev oroliga blickar och ”akut astmatisk bronkit”. Innan jag visste ordet av var den orangegula ett ständigt sällskap och jag fick förvånat vänja mej vid tanken att vara astmatiker. Väl tillbaka i Finland kom jag ändå att gå på något slags kontrollbesök hos egenläkaren. Efter ett spirometerprov kom domen: släng eländet! (eller så kommer du snart att verkligen behöva det!).
Liknande situationer uppstod gång på gång i USA, och jag insåg att man måste vara rätt så frisk för att orka kämpa emot allt det som rekommenderades, det man höll på att dras in i – man tvingades vara en kritisk konsument också på läkarmottagningen.
Det var en lättnad att återvända till Finland – och har varit det ända tills nyligen. Under de senaste två åren har – som vi konstaterat med vänner och bekanta – dessvärre exceptionellt många läkarbesök börjat kännas alltmer som de nordamerikanska motsvarigheterna.
Mycket, det mesta antagligen, beror på att vi för ett antal år sedan, när priserna ännu var överkomliga, tecknade sjukförsäkringar – utan att inse vilka drömpatienter vi med ens skulle utgöra. Men så var det. Allt blev annorlunda. Tidigare fick man övertala läkare att man behövde bli undersökt (när man efter ett par veckors väntan äntligen fått en tid!) – idag får man vänligt men bestämt försöka begränsa undersökningarna till ett rimligt antal.
Några gånger har det handlat om att läkaren kruxat för 40 minuter på räkningen när man egentligen suttit på mottagningen i mindre än 20. När man försynt hört sig för om detta har svaret ofta lytt ”det är ju ändå inte du som betalar”. Mest dramatiskt känns det i alla fall när läkare försöker pracka på en dyra operationer – kanske speciellt olustigt när det gäller (till synes) onödiga ingrepp på barn. Knappt har man gått in på vad ingreppet skulle innebära förrän läkaren dragit fram sin kalender. Ett frammumlat vänta-och-se från patientens sida gör läkaren märkbart missnöjd och leder till frågan ”kunde du inte komma redan den här veckan?”.
Varför så bråttom? Har någon annan inhiberat? Riskerar läkaren nu att missa någon bonus? I mitt eget fall visade det sig ett par dagar senare att läkaren i sin iver att boka in mig i operationsschemat helt glömt bort att kolla några grundläggande fakta som var viktiga med tanke på ingreppet. Nytt är också att läkare skrikit fram överraskade, näst intill chockade OJ eller MEN VAD KAN DET HÄR VARA? mitt under pågående undersökning. Hjärtklappning och kallsvett i stunden! Och insikten, retrospektivt, att det hela var ett förspel till långa övertalningsförsök gällande, just det, dyra operationer. ”För det är ju ändå inte du som betalar”.
Vi som skaffat sjukvårdsförsäkringar blir en allt lukrativare patientgrupp för de privata vårdcentralerna. Vi blir allt sjukare, får allt fler diagnoser, och rekommenderas allt fler mediciner, behandlingar och operationer. Redan i trettioårsåldern kan man jämföra med jämnåriga hur många olika -skopier man varit med om, om det var den tredje eller fjärde som var obehagligast, om magnetröntgen, bentäthetsmätningar, ultraljud och allergitester. Men jag medger: ibland vågar man inte säga emot, för det värsta vore väl ändå att missa den undersökning man verkligen borde ha genomgått i skepsisens namn.
Heidi Johansson
