Norén började, Knausgård tog upp stafettpinnen. Felicia Feldt skriver om sin mamma, Felicias mamma svarar i bokform. Johanna Ekström skriver om sin familj och den polerade ytan. Aris Fioretos och Göran Rosenberg skriver om sina fäder, liksom Johannes Anyuru. Jonas Gardell skriver om aids och 80-talet. Karolina Ramqvist skriver om att växa upp. Ja, jo, det är viktiga böcker, men vad har hänt med fiktionen? Varför måste alla berättelser idag vara ”based on a true story” för att väcka intresse på riktigt? Också i teve och film slås såpan ut av dokusåpan.
Autofiktionen har kopplat ett stenhårt grepp om vår kultur. Vi var tidiga med detta i Svenskfinland: Tikkanen, Tikkanen och Kihlman, men det var redan länge sedan … Ulla-Lena Lundberg som i sin nya roman Is också behandlar självbiografiskt material väljer att göra det i fiktiv form. Hon har i flera intervjuer sagt att det finns en sanning som man lättare når eller kommer närmare genom fiktionen. Men något är det med vår tid, något som gör att författare efter författare väljer att inte som tidigare förklä sina erfarenheter i fiktionens form, utan att skildra sin nakna version av verkligheten, visserligen med brasklappar om att detta är deras version av sanningen, men ändå …
Är det ett symptom på vår till det yttersta drivna individualism? Eller beror det på rotlösheten, bristen på gemensamma berättelser? Är det en utbredd alienation som gör att vi törstar efter verkligt liv eller efter snaskigt nyckelhålstittande?
Jag har en icke färdigutvecklad teori om teman i tevens såpoperor som diagnos på samtidens kultur. Det började med Hem till gården, lantliv och dramatik, sedan Dallas, Dynastin och Falcon Crest, 80-talets suktande efter glamour och rikedom. Sedan fick vi såpor om vänskap och förälskelse: Friends och Sex and the City, sedan kom sjukhusserierna Chicago Hope och Akuten för att ytterligare borra oss in i människokroppen, söka själen där. Inte heller med det nöjde vi oss utan borrade vidare i döden i begravningsbyråserien Six Feet Under och övernaturligheter, som törstande vampyrer i True Blood. Parallellt med detta översköljs vi av dokusåpor om kärlekstörstande bönder, raggande singlar, ensamma mammor, Hollywoodfruar, giftaslystna par, modeller, modeskapare, frisörer, kockar i alla de former, par med inredningsproblem, städproblem, sexproblem, barnuppfostringsproblem, ätstörningar och ovanliga sjukdomar. Människans behov av tröst och råd är oändligt och tillgången på experter i ämnena likaså.
Jag funderar på hur vi kan ta detta ett steg vidare. Vi har gått från rikedom, vänskap, kärlek, sjukdom, död och metafysik, vad kommer näst? Knappast kvantfysik, även om det var ett ämne som jag på scenen diskuterade med flertalet författare på Helsingfors bokmässa.
Antagligen är det just detta som lett oss tillbaka till verkligheten, till det vanliga livet i fiktiv form. Den finlandssvenska romanprosan skrivs idag av författare som Sara Razai, Emma Pemberton, Jenny Björklund, Kaj Korkea-aho, Peter Sandström, Robert Åsbacka, Maria Turtschaninoff, Monika Fagerholm och Ulla-Lena Lundberg med flera. Det är jag glad över. Det finns sanningar som man når bättre i fiktionens form, tro mig.
Katarina Gäddnäs
