Journalisten Elina Lappalainen tycker att vi ska förhålla oss kritiskt till vad vi sticker gaffeln i. Foto: Oskar Skogberg

Djurrättsaktivister och boskapsindustrin verkar tala helt olika språk då de beskriver djurens förhållanden på gårdarna. Elina Lappalainen, som på Bokmässan vann Kanava-tidningens fackbokspris, vill ge konsumenterna en analytisk bild av boskapsdjurens liv och död.

– I prismotiveringen stod det att boken har årets tyngsta samhälleliga budskap. Det betyder att djurens situation nu börjat uppfattas som betydelsefull och att vi är redo att erkänna djurens behov, säger Talous-elämä-journalisten Elina Lappalainen.

Hennes bok Syötäväksi kasvatetut (Uppfödda för att ätas) tilldelades under bokmässan i Helsingfors tidskriften Kanavas och Otava-stiftelsens nyinrättade fackbokspris på 10 000 euro.

Boken publicerades i början av oktober och den har fått ett positivt mottagande både inom köttindustrin och bland djurrättsaktivister.

– Jag har intervjuats både av köttbranschens tidning Lihalehti och djurskyddsorganisationen Animalias tidning. Båda tyckte att boken var bra, säger Lappalainen då vi träffas för att diskutera hur man ska skriva om boskapsuppfödningen i Finland så att ens budskap inte drunknar i anklagelser om partiskhet.

Lappalainen säger att hennes bakgrund som ekonomijournalist gett henne trovärdighet och att det gedigna researcharbetet gör att bokens påståenden tål kritisk granskning.

– Målet är att boken inte ska vara en pamflett utan konstruktiv och analytisk. Då går budskapet bättre fram. För vanliga konsumenter är boken antagligen lättare att ta till sig just för att jag inte är en ”aktivisthippie”. Jag äter kött men under skrivprocessen har det blivit allt mer sällan.

Censurförsök

Under arbetet med boken besökte Lappalainen sammanlagt tjugo djurgårdar och fyra slakterier. Men för att få tillträde räckte presskortet inte långt, istället fick hon spela kortet om hur hon i sin barndom tillbringade mycket tid på sin farbrors mjölkgård i Norra Savolax.

Lätt var det ändå inte. Misstron mot journalister och rädslan för medieexponering är utbredd trots att de grävande journalisterna i Finland inte tidigare behandlat boskapsdjuren i nämnvärd grad.

Lappalainen har förståelse för djuruppfödarnas misstänksamhet, men att industrin försökte censurera hennes texter anser hon vara oförsvarbart.

– Djuruppfödarna är i regel helt vanliga människor som vill göra sitt arbete så gott de kan. De är gästvänliga och bjuder på blåbärspaj. En del är rädda för att ”stadsjournalister” inte ska förstå livet på landet eller att mediebevakningen ska locka aktivister till gården. Det här är förståeligt. Men att till exempel en representant för Atria försökte ändra på det jag skrivit visar att företagen inte insett betydelsen av företagsansvar och öppenhet. Som samhällets vakthund och som konsumenternas ögon och öron på ställen dit de inte har tillträde måste journalisterna få visa och beskriva varifrån maten kommer. Man måste minnas att även länkkorven har varit levande djur som haft bra eller dåliga liv.

Inte för neutralt

Idén till boken Syötäväksi kasvatetut föddes under åren 2010-2011 då Lappalainen skrev en artikelserie i Helsingin Sanomat om jordbruket och livsmedelsindustrin. Hon upplevde att det fanns mycket mer att säga, speciellt då det inte tidigare skrivits någon liknande bok i Finland.

– Efter ett femminuters samtal med förlaget Atena fick boken grönt ljus. Själva skrivandet tog ungefär ett år vid sidan av mitt vanliga arbete så jag har inte haft problem med att få tiden att gå.

Lappalainen säger att det i Finland tidigare endast publicerats guider för djuruppfödare, akademisk forskning, myndighetsrapporter, livsmedelsföretagens marknadsföringsmaterial och djuraktivisternas propaganda.

– Det finns en klar marknad för boken, både konsumenter och många journalister har absolut noll koll på djurens förhållanden eller på hur de borde leva. Att både djurskyddsorganisationer och boskapsindustrin förhåller sig positiva till boken tyder på att jag lyckats sammanföra bägge parter. Ofta har de haft svårt att diskutera med varandra.

Att representanter för de olika lägren får komma till tals i boken är något Lappalainen verkar vara stolt över. Men den har även kritiserats för att den går för långt i sin strävan att vara neutral. Då alla får tala ut och då boken inte tar ställning blir den en å-ena-sidan-å-andra-sidan-diskussion som endast de verkligt intresserade och insatta läsarna orkar ta sig igenom, har kritiker hävdat. Lappalainen håller inte med.

– Mina personliga åsikter är mer kritiska än de jag framför i boken och det är klart att jag i vissa fall kunde ha låtit mina åsikter synas tydligare. Men det är bättre att boken uppfattas som neutral än att jag med egna skarpa åsikter urvattnar trovärdigheten. Boken för fram förbättringsförslag gällande djurskyddet, kritiserar livsmedelsindustrin, efterlyser företagsansvar och bättre övervakning. Själv anser jag att den är mycket kritisk men på ett analytiskt och argumenterande sätt. Det här kan av vissa misstolkas som ovilja att ta ställning.

Köttätarnas få
alternativ

Lappalainen tror att intresset för biffens väg till tallriken för många begränsats just av bristen på information. Klart är ändå att det även finns sådana som inte bryr sig om varifrån deras mat kommer så länge den är förmånlig.

– Det är en sorglig inställning som tyder på likgiltighet och själviskhet. Vi är alla ansvariga för boskapsdjurens liv.

Ett annat problem är att utbudet av ansvarsfullt producerade köttprodukter i matbutikerna är litet. Till exempel är endast tio av landets 1 600 svinfarmer ekologiska. Lappalainen efterlyser därför ett välmåendemärke för griskött som bland annat skulle garantera att grisarna får röra sig friare. Det här kunde enligt henne bli en konkurrensfördel.

– Det ska sägas att de finländska boskapsdjuren i allmänhet har det bättre än det internationella medeltalet men det garanterar inte att djuren har ett bra liv.

Då situationen är vad den är uppmanar Lappalainen finländarna till avhållsamhet gällande köttkonsumtionen.

– Vårt köttätande har mångfaldigats under några årtionden, förr var kött något man åt under festmåltider. Det kunde människor fundera på. Om vi åt mindre kött kunde vi istället satsa på kvalitet. Till exempel ekokött eller vilt.

 

Oskar Skogberg

 

Lappalainens fyra punkter för bättre djurskydd:

• Smärtlindring och bedövning måste användas i samband med kastrering av griskultingar. I längden borde man helt avstå från kastrering.

• Lagen borde kräva att avhorning av kalvar sker med bedövning eller narkos och med smärtlindring. Avhorningen ger kalvarna en tredje gradens brännskada och hälften av mjölkgårdarna använder inte ens smärtlindring.

• Båsladugårdar borde förbjudas. Hälften av korna lever hela vintern med huvudena fastkopplade i sina bås.

• Man borde avstå från burar för suggor. Efter födseln är suggan och kultingarna instängda i burar upp till fem veckor under vilka suggan inte kan röra på sig.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.