Varför är debatten så fokuserad på BNP-tillväxt? Nästan alla är ju överens om att BNP är en mycket bristfällig indikator för ett samhälles välstånd och välmående, skriver Kristoffer Wilén, socio-ekologisk ekonom och aktiv inom det finländska Degrowth-nätverket.

Att få bruttonationalprodukten (BNP) att växa verkar vara det viktigaste som finns. Då vi talar om ekonomisk tillväxt, menar vi egentligen BNP-tillväxt. När BNP har vuxit betyder det att ekonomin blivit större, att vi har köpt mer varor och tjänster än förra året – inget mer. Trots det används BNP som den viktigaste indikatorn för ett lands utveckling och BNP-tillväxt har felaktigt blivit en synonym för utveckling och framsteg. Ju mer, desto bättre.

Problemet är att BNP inte gör skillnad mellan kostnader och nyttor/intäkter, utan klumpar ihop dem, bra och dåliga saker. Allt som innebär mer ekonomisk aktivitet uppfattas som en intäkt, någonting bra och nyttigt, medan ekonomins verkliga miljömässiga och sociala kostnader inte syns i BNP. I praktiken betyder detta att det är bra för BNP atthälla ut en massa gift i Östersjön så länge uppstädningen generar mer ekonomisk aktivitet än fisk-, turist- eller andra näringssektorer tappar. Enligt samma logik dröjde det inte länge förrän ekonomer började hävda att på sikt skulle orkanen Sandy som svepte in över Karibien och nordöstra USA i oktober och BP:s oljeutsläpp 2010 ha en positiv inverkan på BNP. Varför? Därför att allt som förstördes måste ersättas.

Då BNP växer tror vi automatiskt att tillväxten är ekonomisk, att den ökar vår välfärd, gör att vi får det bättre ställt. Men då kostnaderna av ytterligare tillväxt växer snabbare än nyttorna – då har vi gått över till en fas där tillväxtsträvan har blivit oekonomisk. Då lönar det sig att sluta försöka växa. Det här är en av de mest grundläggande tankarna i mikroekonomiska teorier, men då vi går över till makroekonomin (summan av den mikroekonomiska verksamheten) glöms detta konstigt nog bort. För i makroekonomin antas mer alltid vara bättre.

Redan så tidigt som 1934 påpekade Simon Kuznets, en av huvudarkitekterna bakom nationalräkenskaperna (som BNP räknas ut från), att BNP inte är en indikator för ett lands välfärd och välmående. Det är något som de flesta människor fortfarande är överens om, även ekonomer. Trots det används BNP för helt andra syften än det är avsett för.

Därmed är den viktigaste och intressantaste BNP-relaterade frågan trots allt inte hur bristfällig BNP är som en indikator, utan varför BNP och BNP-tillväxt används som den viktigaste (och i många fall enda) kompassen för att visa vilket håll samhället borde vara på väg?


GPI och ISEW

En mängd alternativa indikatorer har utvecklats för att bättre fånga och mäta ekonomisk utveckling och välmående, samt ekonomins hållbarhet. De gör skillnad mellan kostnader och intäkter. Två av de mest kända är Genuine Progress Indicator (GPI) och Index of Sustainable Economic Welfare (ISEW). Då Finlands Statistikcentral jämförde GPI och ISEW med BNP (se figuren), framgick det att samtidigt som BNP fortsatt växa, så har ISEW inte vuxit sedan mitten av 80-talet, medan GPI vuxit ända fram till 1989 men sedan minskat till samma nivå som början av 70-talet. Slutsats: BNP har vuxit, men inte finländarnas välmående. Vi förstör miljön till ingen nytta, vi blir inte lyckligare och vi mår inte bättre av det. Inom EU och OECD har man också börjat leta efter verkliga alternativ till BNP – Stiglitz-kommissionens rapport (beställd av Sarkozy) och EU:s Beyond GDP är exempel på detta.

Vad finns då ekonomin och samhället till för? Borde inte samhällets och ekonomins syfte och mål vara att förbättra medborgarnas välmående och miljön, som vi alla i sista hand är direkt beroende av. Vilket annat mål och syfte kan samhället och ekonomin ha?

 

Kristoffer Wilén

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.