1,2K

Aldrig har jag träffat på så opedagogiska människor som nerväxtaktivister. Jag var med och organiserade ett seminarium för flera år sedan, innan den nuvarande ekonomiska krisen. De lokala arrangörerna, en mycket fransk, mycket ideologisk grupp som företrädde décroissance-tänkadet, skulle övertyga oss andra, sympatiskt inställda men okunniga från olika håll i Europa, om varför just deras grej då, (2006 vad jag minns), var den ekonomiska analysen som Europeiska Gröna Unga skulle satsa på. Efter en vecka på den vackra bretonska landsbygden, tror jag att vi alla var övertygade om att många faktorer talade för en avstannad ekonomisk tillväxt som politiskt mål. Men att målets aktiva förespråkare tyvärr inte hör till de faktorerna.

De som arbetade för en avstannad tillväxt eller till och med krympande ekonomi i de mogna industrinationerna förföll när man talade med dem mycket snabbt i moralism (”det är rätt, förstår ni inte?”), determinism (”när vi når oljekrönet så kommer ekonomin ändå att kollapsa”) och så klart i ekonomism, tron att ekonomiska förhållanden skulle inverka på hurdan politik som förs och hur människor förhåller sig till varandra.

Efter seminariet skedde två saker: den här pedagogiskt totalt inkompetenta gruppen slutade vara en politisk ungdomsorganisation och omvandlade sig i stället till en folkbildningsgrupp. Och ekonomin kraschade.

Det finns inget samband mellan de två händelserna annat än en viss tragik. Efter att i flera år för döva öron ha predikat om ett slut på den ekonomiska tillväxten hade det börjat bli ett uppsving för konceptet. Ett europeiskt nätverk hade skapats, teoriskrivandet gick fint. De Europeiska Gröna Unga som organisation ställde sig fortfarande skeptisk, men i alla fall fanns det ett intresse för frågan. Och så skedde det värsta som kunde hända: det man krävde.

Inget tar vinden ur seglen på en rörelse så effektivt som att man tvingas förklara saker. ”Ja, vi vill ha mer lycka, mindre tillväxt” är förståeligt, verkar till och med vettigt, för nästan vem som helst i tider av tillväxt. ”Ja, vi vill ha mindre tillväxt, men på ett helt annat sätt än det som nu sker i den ekonomiska krisen, då fel saker krymper, och på fel sätt. Vänta, så gräver jag fram ett par diagram, och här är ett par texter som förklarar skillnader” är mindre lyckat ur rörelseperspektiv. Och det är ju så man blir tvungen att argumentera när ekonomin krymper.

Det vi vill är något helt annat än det som sker, men vi har bundit vår beskrivning av vad vi vill åstadkomma vid ord som också kan användas för att beskriva det som just nu sker.

Nerväxt är en nödvändighet på en begränsad planet. Försök att omstöpa det nuvarande tillståndet till ”hållbar utveckling”, ”green growth” och så vidare misslyckas. Om inte annat så för att en fortsatt exponentiell tillväxt på jorden, också om vi skulle upptäcka helt nya energikällor och stoppa CO2-utsläppen, genom den rena rörelse-­energi som skapas av vår aktivitet, skulle lyfta atmosfären till kokpunkten inom 400 år. Rent termo-dynamiskt, alltså. Kolla in den härliga texten ”Exponential Economist meets Finite Physicist” för detaljer.

Vi har alltså en nerväxtrörelse som tyvärr är ganska så inkompetent på att förklara det som är nödvändigt på ett politiskt vettigt sätt. Skälet, tror jag, är rörelsens akademiska karaktär. Den tar en vetenskaplig utgångspunkt, härleder slutsatser ur dessa, och utgår ifrån att alla andra också skall inse det akuta och oroväckande i slutsatserna. Dess grundinstinkt är anti-politisk, den vill inte att vetenskapen skall nersölas av att bygga upp majoriteter eller politiska program. Det blir väl upp till politikerna att göra nersölandet, och sedan få höra hur vi våldfört oss på det rätta décroissance-tänkandet. Hellre i så fall litet leninism än den rena lärans ekonomism och moralism.

 

Markus Drake
var tidigare generalsekreterare för Federationen för Europeiska Gröna Unga (FYEG)