Mikael Niemi har skrivit en katastrofroman som håller läsaren fången från den första till den sista sidan. 

Högt uppe i Norrland, vid gränsen mellan Sverige och Norge, ligger de svenska kraftverksdammarna vid Lule älv och förser Sverige med elektricitet. Det finns flera av dem, och tillsammans dämmer de upp nog med vattenmassor för att både hålla lamporna brinnande i söderns storstäder och förorter och svenskarna glada och nöjda.

Åtminstone tills den högt belägna Suorvadammen brister en ovanligt regnsjuk höst och sätter igång en dominoeffekt som förvandlar Lule älv till en mordisk tsunamivåg.

På grund av ett bisarrt sammanträffande dröjer det länge innan en varning kommer iväg, och i brist på en fungerande evakueringsplan väljer myndigheterna att mörka olyckans egentliga omfattning. Efter en försenad, allmän och vag evakueringsrekommendation lämnas älvdalens befolkning åt sitt öde. Mikael Niemis nyaste roman Fallvatten är något så sällsynt som en fullfjädrad katastrofroman i den tryggaste och minst volatila av miljöer; Norden.

Fukushima och trygghetens illusion

Händelserna i Fukushima i Japan kom som ett slag i ansiktet på dem som föreställt sig att naturkatastrofer endast drabbar och skadar fattiga utvecklingsländer. Visionen av ett toppmodernt, högutvecklat samhälle som inför elementens raseri krossas lika enkelt som fiskarbyar av halm och lera trängde som en ispil in i hjärtat på dem som föreställer sig att våra myndigheter har en räddningsplan i bakfickan för oss om det så skulle börja regna eld och svavel. Niemi anspelar på denna nya rädsla i en skoningslös och rafflande intrig som sliter läsaren med sig med en skenande vattenmassas ohejdbara kraft.

Romanen utspelar sig under ett väldigt kort tidsförlopp; från precis innan olyckan 24 timmar framåt tills vågen till sist ebbat ut och lämnat efter sig ett spår av död och spillror i norrlänningarnas liv. Författaren väljer i stället att använda sidutrymmet till att följa med många huvudpersoner i ett uppskruvat tempo, från den urbane samen som kör ikapp med vågen och döden i sin bepansrade Saab till den åldrande konstnärinnan vars laddade rivalitet med en kurskamrat avbryts då motivet de målar av plötsligt reser sig som ett vrålande vilddjur för att förtära dem.

Effektiv berättarteknik

Berättartekniken passar det kaotiska katastroftemat perfekt, då författaren kan hoppa mellan huvudpersoner stup i kvarten och lämna nagelbitande cliffhangers efter sig, som gör det omöjligt släppa taget. Undertecknad läste helt oplanerat, nästan ofrivilligt, igenom boken på en enda tre timmars maratonsession.

Niemis bakgrund som som skräckförfattare syns i hans skicklighet i och fascination för att framkalla starka obehagskänslor då han beskriver den orkan av våld och lidande som vågen släpper loss i älvdalen. Prosan är typiskt niemisk, och tränger in under huden med sin skönhet och realism, vilket endast förstärker effekten. Att alla huvudpersonerna inte kommer att överleva, kanske inte heller den just du sympatiserar med, är självklart.

Trots att Fallvatten onekligen är en rasande skickligt skriven roman är det svårt för mig att bestämma om jag tyckte om den. En bok som påverkat en så starkt utan att ens kunna ge en själsfrid med ett tryggt entydigt lyckligt slut lämnar efter sig en speciell känsla.

En katastrofskildring som utspelar sig i ett samhälle så pass likt det man själv lever i kryper onekligen närmare skinnet än synen av frihetsgudinnan som krossas av datoranimerade vågor i nåt påkostat Hollywoodspektakel, och efter att jag lagt ifrån mig Fallvatten för första och sista gången dröjer sig spöket av instinktiv skräck för naturens och människans grymhet kvar i ett par dagar. Rekommenderas icke för nervsvaga.

 

Otto Ekman

Mikael Niemi: Fallvatten. Piratförlaget, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.