948

Är nerväxt en utopi? Nej, inte om man frågar Leo Stranius, en av grundarna av degrowth-nätverket i Finland. Enligt honom måste vi förr eller senare inse fakta: den ekonomiska tillväxten kan inte vara evig och naturresurserna är inte outtömliga. En omställning behövs, ju förr desto bättre för mänskligheten.

– Tillväxtsamhället är schizofrent. Då ekonomin växer accelererar exploateringen av naturresurserna vilket leder till miljöförstörelse, klimatförändring och att växt- och djurarter försvinner. Då ekonomin krymper uppstår sociala problem, arbetslöshet och staternas skuldsättning stiger.

Leo Stranius, generalsekreterare på naturskyddsföreningen Luonto-Liitto, blev intresserad av idén om nerväxt då han för några år sedan läste Tim Jacksons bok Prosperity without Growth. Han märkte att det fanns många andra finländare vars tankar gick i samma banor, så vid slutet av 2009 ordande Luonto-Liitto ett möte där Finlands Degrowth-nätverk grundades.

– Nerväxt handlar om att ifrågasätta den ekonomiska tillväxten som grunden för vårt samhälle. Tillväxtens ekorrhjul skapar inte längre större lycka och välmående, vilket vi ju ser speciellt i västvärlden. Målet med nerväxt är att utveckla modeller för hur samhället kan fungera inom de gränser som naturen ställer och på ett sådant sätt som inte orsakar sociala problem. Kort sagt: mänskligt välmående inom de ekologiska gränserna.

Omforma samhället

Den här målsättningen kan verka något abstrakt. Men Stranius har flera konkreta exempel på hur utvecklingen kan komma igång, även om han är medveten om att mycket av tankegodset känns väldigt främmande för den i dag dominerande synen på samhälle och ekonomi. Men samhället måste tänkas om i grunden, säger Stranius, då han berättar om hur ett nerväxtsamhälle kunde se ut.

– Till en början behöver vi en medborgarlön så att människor kan hitta en meningsfull sysselsättning. Arbetsdagarna måste också balanseras. Nu är en del människor överbelastade medan andra helt saknar arbete. Och i stället för höjda löner kunde människor erbjudas möjligheten att jobba kortare arbetsveckor. Fritid är något vi börjat uppskatta allt mer.

En annan och kraftigare åtgärd skulle vara att införa personliga utsläppskvoter för befolkningen. Människor som överskrider sin kvot skulle få betala högre skatt.

– Folk skulle få välja hur de vill använda sin kvot. Om man flyger på semesterresan fylls kvoten snabbare än om man semestrar på nära håll. Samma sak om man kör egen bil eller använder kollektivtrafik. Även boende inverkar, ett stort egnahemshus orsakar större miljöbelastning än en höghuslägenhet. Slutligen är en vegetarisk kost bättre än en köttbaserad ur miljösynpunkt. Det här kan låta komplicerat och svårgenomförbart, men brittiska undersökningar visar att personliga utsläppskvoter skulle vara enkla att förverkliga gällande boende och trafik. För livsmedel är de svårare att genomföra då de olika alternativens miljöpåverkan är besvärliga att bestämma.

På en samhällelig nivå kunde nerväxt innebära att man begränsar privata investeringar och styr de offentliga i en för miljön mer hållbar riktning.

– Byggnader kan göras mer energieffektiva och man kan utveckla kollektivtrafiken och bygga ut rälstrafiken. I längden kan man återställa många byggda områden till naturligt tillstånd och riva upp motorvägar.

Insikt förr eller senare

Stranius erkänner att de här förslagen kan låta utopistiska eller rent av oskäliga. Men han påminner om att det redan genomförts miljöåtgärder som då de först presenterades avvisades som orealistiska och opåkallade.

– Då de första miljöaktivisterna för femtio år sedan krävde en miljöförvaltning och naturskyddsområden i Finland fick de höra att det aldrig skulle lyckas. Det är en tradition bland makteliten att alltid ifrågasätta och nedvärdera nya idéer, eftersom de är rädda för förändringar. Men de förnuftiga nya idéerna lever vidare och förverkligas med tiden. I dag ses både nationalparkerna och miljömyndigheterna som en naturlig och viktig del av samhället. Som vi sett i fallet Talvivaara lyckas miljömyndigheterna inte alltid i sitt arbete men de existerar i alla fall.

Stranius är övertygad om att även nerväxt är en idé som kommer att förverkligas. Antingen går vi frivilligt in för reformer eller så blir vi tvungna till det. Det är en fysikalisk självklarhet att naturresurserna är begränsade, likaså att den ekonomiska tillväxten inte kan vara evig.

– Som naturskyddare hoppas jag så klart att vi får en kontrollerad övergång till ett ekologiskt hållbart samhälle. Men om vi fortsätter som nu kommer naturen själv att tvinga oss att tänka om. Det är ohållbart att vi med vår livsstil gör livet omöjligt för miljarder människor i framtiden.

Stranius syftar på en uppskattning om att ifall medeltemperaturen stiger med ytterligare två grader kan jorden livnära endast kring två miljarder människor. Så långt tror han inte det går. I dagsläget syns klimatförändringen ännu inte i våra vardagliga liv men då den dagen kommer räknar han med att man kommer att kunna fatta nödvändiga politiska beslut.

Politisk prioritering

– Vi sitter fortfarande fast i gamla tankebanor om den nödvändiga tillväxten och det saknas politiskt mod att tänka om. Under eurokrisen slår beslutsfattarna gång på gång huvudena i väggen då de försöker få igång tillväxten. Men jag ser också något positivt i det här: då det finns politisk vilja kan man få loss nästan obegränsat med pengar. Så sedan när det finns politisk vilja att ta itu med miljöfrågorna så kommer det att finnas resurser att göra det.

Stranius förstår att nerväxttanken också kan väcka rädslor. Då de gamla strukturerna faller måste nya byggas upp.

– Men nerväxt handlar inte om att vi ska bo i jordkulor och strö aska över oss. Nerväxt ger ett löfte om ett samhälle där människan har bra att vara. Professor Peter Victor har gjort en modell för hur nerväxt skulle fungera i Kanada. Den visar att om arbetstiden förkortas, beskattningen blir mer progressiv och de offentliga investeringarna blir mer miljövänliga så ökar varken arbetslösheten eller statens skuldsättning medan miljöproblemen minskar. (Peter Victor presenterades i Ny Tid nr 38/2010. Red anm.)

Kanada är visserligen ett mycket annorlunda samhälle än Finland men även hos oss får miljöfrågor allt större synlighet trots att de konkreta åtgärderna fortfarande är få.

– Omsorgen om miljön har redan fått en fast plats i festtal och olika strategiprogram. Det signalerar att miljön inte längre är något som kan åsidosättas. Men nu gäller det att skrida till verket.

 

Oskar Skogberg