För inte så länge sedan var Sverige den nordiska välfärdsstatens mannekäng. Nu har landet blivit en nyliberal modell som visar hur välfärden kan ikläs marknadens kläder och hur förbluffande stora vinster riskkapitalister kan göra. Och till på köpet komma undan skatt.
Den nyliberala ekonomiska världsordningen, med cent-rum i London City och på Wall Street och med skatteparadis i olika delar av världen, skymtar i bakgrunden också för privatiseringen av de offentliga tjänsterna i Sverige. Den har ägt rum i en unikt stor omfattning, vilket också uppmärksammats internationellt.
Den stora finanskrisen
hösten 2008 framkallades i grunden av de stora mängder ”löst” kapital som skapats i världen, framför allt i USA. Att kapitalet är ”löst” innebär att det inte är bundet i fasta tillgångar utan söker snabba vinster t.ex. genom valutaspekulation eller företagsaffärer på relativt kort sikt. Kusligast var den besatthet och den korta tidshorisont som tycktes utmärka de främsta mäklarna i finanshusen – det gällde att få ihop så många miljarder som möjligt så fort som möjligt, ofta med hjälp av sofistikerade finansiella verktyg. Att också de skarpaste finanshjärnornas kalkyler kan slå fel visade den massiva satsningen på de amerikanska bolånen som satte världsekonomin i gungning när konjunkturen oväntat vände.
Dessa finansmän ville samtidigt också undvika att deras miljardsamlande skulle ge staten någon andel i form av skatt. Inom det traditionella näringslivet hade man i stort sett accepterat skatterna som ett nödvändigt ont, men detta förändrades på 2000-talet. Skatteparadisens framväxt hänger nära ihop med denna nya finansekonomi.
Det gör också riskkapitalbolagens uppkomst. De arbetar på lite längre sikt än de kortsiktiga spekulanterna, men är också inriktade på snabba klipp – på tre till fem års sikt vill de få ut kanske dubbelt så mycket som de satsat. Också riskkapilalister utnyttjar skatteparadisen, delvis för att slippa skatt men också för att deras regler är så få och sekretessen total.
Den snabba privatiseringen av vården, omsorgen och skolorna i Sverige har lett till att vinsterna till stor del kanaliseras till olika skatteparadis. Samma sak har i viss mån inträffat också i Finland – KKR, ett av de största och mest kända amerikanska riskkapitalbolagen, äger numera hälften av finska Mehiläinen och svenska Carema, via förvaltningsbolag på Jersey. När det framgick att Mehiläinen på grund av kopplingen till Jersey inte betalar just någon skatt alls på sin lönsamma verksamhet, väckte det en viss uppståndelse.
Systemskiftet i Sverige
efterlystes av högeroppositionen redan i slutet av 1900-talet. Så småningom märkte moderaterna dock att väljarna inte stödde någon radikal omläggning av välfärdssystemet – den svenska modellen hade och har fortfarande ett brett stöd. Då Fredrik Reinfeldt blev ny ledare för moderaterna år 2003 gick han in för en mjukare yttre framtoning och började i stället använda slagordet ”valfrihet”.
Anna Fransson, socialdemokratiskt landstingsråd i Växjö, har i Smålandsposten beskrivit systemskiftet som en process i flera steg. Man började kalla sig ”de nya moderaterna” och anammade en socialdemokratisk retorik om allas rätt till jobb och välfärd. Man kallade sig t.o.m. det nya arbetarpartiet.
”Allt gick vägen, moderaterna vann valet och kunde under parollen ’det måste löna sig att arbeta’ starta steg 1 i systemskiftet – den kraftigaste skattesänkningen i modern tid. Skatten har sänkts med minst 100 miljarder … Medan sjuka, arbetslösa och pensionärer inte får del av skattesänkningen så kan höginkomsttagarna räkna in tusentals kronor per år.”
”Genom steg 2 i systemskiftet försämrades sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Eftersom alla skulle erbjudas arbete kunde man motivera folk att lämna a-kassan och acceptera lägre ersättningar från sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. På köpet fick regeringen en försvagad fackföreningsrörelse.”
Enligt Reinfeldt ska de som hamnat utanför arbetslöshetskassan klara sig genom stöd från sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Man talar också om ökad välgörenhet. Men det räcker inte, kön till socialkontoren växer i åtta av tio kommuner.
Steg 3 i systemskiftet innebär enligt Fransson att regeringen överför kostnader från staten till kommuner och landsting, steg 4 att regeringen inte indexuppräknar statsbidragen. Genom att undergräva den gemensamma sektorns ekonomi kan man ”skapa efterfrågan på försäkringslösningar, kommersialisering av välfärdstjänster och gräddfiler i hälso- och sjukvården”.
I Stockholm
har privatiseringen gått speciellt snabbt. Där är 74,4 procent av äldreboendena redan privata. De båda största bolagen Attendo (som ägs av riskkapitalbolaget IK Invest) och Carema Care (som ägs av Ambea, som i sin tur ägs av det amerikanska riskkapitalbolaget KKR och svenska Triton) har sedan 2008 ökat sin sammanlagda andel från 24,1 till 30 procent.
Av vårdcentralerna är 65,7 procent privata. De fyra största bolagen, Aleris (ägt av Wallenbergs Investor), Capio (Londonbaserade Apax Partners och Nordic Capital), Carema Sjukvård (Ambea) och Praktikertjänst (personalägt), har på fyra år ökat sin andel från 16,0 till 25,0 procent.
Av grundskolorna är 45,1 procent privata. De tre stora Academedia (riskkapitalbolaget EQT i Wallenbergsfären), Kunskapsskolan (Magnora och Investor) och Engelska skolan (Barbara Bergström och TA Associates) har ökat sin andel till 30 procent.
Till allra största delen rör det sig alltså om kapitalstarka bolag som enbart styrs av vinstintressen och som dessutom har resurser att undvika skatter.
Häromveckan rationaliserade Ambea sin verksamhet genom att sälja Carema Sjukvård till konkurrenten Capio. Affären gällde 35 vårdcentraler och flera specialistverksamheter med sammanlagt 1 400 anställda. I stället satsar man mera på Carema Care och ska bygga minst 10 nya äldreboenden om året. Valet av tyngdpunkt motiveras med befolkningsutvecklingen – antalet människor som behöver plats på ett äldreboende kommer att dubbleras på tio år.
Riskkapitalbolagen
är i första hand inte intresserade av den årliga avkastning deras bolag ger, utan av den vinst de får när de säljer företaget vidare. Det sker vanligen efter 3-5 år när de slår ihop bolag och lägger ned olönsamma enheter. Men för Attendo, (Sveriges näststörsta sjukvårdsbolag, Finlands största efter inkorporeringen av Medone), har ägarbytena kommit snabbare. En av de ursprungliga huvudägarna var moderaternas partistyrelsemedlem Gustaf Douglas, men år 2005 såldes bolaget till brittiska Bridgepoint Capital, som två år senare sålde det vidare till Industri Kapital (nu IK Invest). I år har det talats om ytterligare en försäljning.
Henrik Borelius har dock suttit kvar som vd för Attendo under hela denna tid. Expressen har räknat att han under de senaste sex åren haft en årslön på i genomsnitt 3,6 miljoner kronor, men framför allt tjänat på de aktier i bolaget han fått som bonus, enligt tidningen 44 miljoner 2005, 103 miljoner 2007 och 580 miljoner vid den tredje försäljningen. Beloppen är osäkra uppskattningar, och det är osäkert om den tredje försäljningen ännu blivit av, men visar hur stora summor det kan röra sig om. Det kan också noteras att Borelius vid sidan om är regeringen Reinfeldts rådgivare beträffande välfärdsföretag.
Också IK Invest har stått nära regeringen Reinfeldt genom grundaren Björn Savén – som bl.a. fått styrelseuppdrag som statens representant i Vattenfall och Nordea. Dem har han dock fått lämna sedan han upptaxerats med 875 miljoner kronor för felaktigt redovisade riskkapitalvinster i IK Invest.
Enorma skattesummor
kräver svenska skatteverket nämligen av några nyckelpersoner i riskkapitalbolagen Nordic Capital och IK Invest. Vid bolagsförsäljningar har vissa ledande anställda fått ut huvuddelen av sin ersättning för arbetet i bolagen som en vinstandel, deklarerat den som kapitalinkomst och beskattats med 25 procent, samtidigt som arbetsgivaren kommit undan socialavgifter (för en miljard kronor per år, enligt beräkningar). Men nu vill alltså skatteverket betrakta dessa inkomster som lön och ta ut högsta möjliga marginalskatt – 57 procent.
Upptaxeringen är överklagad till förvaltningsrätten och resultatet av processen lär dröja. Det anmärkningsvärda är ändå hur stor riskkapitalbolagens avkastning kan vara – också SvD talar om ”smått ofattbara summor”. 34 personer i de båda bolagen anses nämligen ha betalat sammanlagt 2,6 miljarder kronor för lite i skatt. Summan ger en vink om vilka vinster riskkapitalbolagen håvar in, bland annat inom välfärden. Utredningen av de två bolagens och deras chefers affärer har också gjort att skatteverket nu vill granska en rad andra riskkapitalbolag.
– Det har varit mycket mer komplicerat än vi trodde. Strukturerna är oerhört komplexa. Det handlar om mängden bolag i samma grupp och kopplingarna mellan dem, säger utredningens ledare Göran Haglund citerad i en artikel av Kent Werne i tidningen Alt.
Men resultatet är tydligt – enligt Haglund är det vanligt att företag som tas över av riskkapitalbolag går från att ha varit goda skattebetalare till att inte betala någon skatt alls.
När Veckans affärer 2007-08 gjorde en kartläggning av de största svenska riskkapitalbolagen och de ledande personerna i dem kom man fram till att dessa måste ha gömt undan en mycket stor del av sina tillgångar och slutsatsen blev att ”riskkapitalindustrins affärsidé är organiserad skattesmitning”.
Finansminister Anders Borg
reagerade på riskkapitalbolagens ilskna kritik av skatteverkets upptaxering och lade fram ett förslag om att de ungefär 200 personer som det rör sig om i framtiden skall betala en skatt på 30 procent på den del av vinstdelningen som överskrider 5 miljoner kronor om året. Det kunde i vissa fall innebära sänkta skatter på hundratals miljoner kronor.
– Det är ett oerhört generöst förslag till några av Sveriges mest välbetalda personer. Ju mer pengar du tjänar desto lägre skattesats får du, kommenterade LO:s chefsekonom Ola Pettersson i Dagens industri.
I ett remissvar uttryckte sedan nio storbolagschefer sin oro över att börsbolagen får svårt att rekrytera folk till topposter, eftersom riskkapitalbolagen kan erbjuda bättre villkor till en lägre kostnad på grund av de skilda skattereglerna. Nu är det avsevärt mycket dyrare att betala en börs-vd än en delägare i ett riskkapitalbolag. Storbolagscheferna vill därför att också börsbolagschefer ska kunna blanda beskattning av tjänst och kapital.
Den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamilton stödde Borgs förslag och ansåg att en lägre skatt för riskkapitalister skulle vara till nytta för Sverige, även om den är orättvis. Om skatteverkets linje segrar höjs skatten för en riskkapitalist från 25 procent till 85-90 procent när skatter och sociala avgifter betalats, medan den jämförbara skattesatsen i omvärlden är 15-30 procent (undantaget Danmark, där den är 56 procent). Några belägg för dessa siffror ger Hamilton inte (men han räknar uppenbarligen in bl.a. arbetsgivarens socialavgifter i direktörernas lön). Han ser det i alla fall som givet att globala investerare skulle undvika Sverige om skatteverket får rätt i sin tolkning.
De som tjänar mest ska alltså betala minst skatt, det är riskkapitalismens och skatteparadisens logik.
Peter Lodenius
