Medan marknadens ”osynliga hand” får styra i afrikanska länder ser väststaterna noga om sitt hus för att skydda sina intressen. I boken Afrika på bordet presenterar Eva Nilsson och Lotta Staffans flera av världshandelns inkonsekvenser i lättillgänglig form.

Afrika väcker varierande associationer men bland sinnebilderna som spontant dyker upp hos de flesta människor finns säkert via medierna förmedlade bilder av fattigdom, hungersnöd, sjukdomsepidemier och väpnade konflikter. Det slående är att de som följt med Afrika-rapporteringen fått en liknande bild av kontinenten i tiotals år. Årtionden av biståndsprogram och utvecklingssamarbete orkestrerade av västländerna har inte förändrat helhetsbilden.

Eva Nilsson, utvecklingspolitisk rådgivare på de finländska medborgarorganisationernas paraplyorganisation Kepa och Lotta Staffans,  tjänsteförrättande verksamhetsledare för föreningen för etisk handel, beskriver i den nyutgivna boken Afrika på bordet hur den globala ekonomiska politiken hämmat utvecklingen i många afrikanska länder. Som titeln antyder granskar man problematiken främst utgående från livsmedelsproduktionens synvinkel. Västländernas ansträngningar för att råda bot på fattigdomen och matbristen har fått en sekundär roll i jämförelse med deras strävan att genom handelsavtal och exploatering av naturresurserna nå ekonomiska fördelar.

Undvika stereotyper

I inledningen till boken ställer författarna som mål att undvika att förmedla en naiv eller stereotypiförstärkande bild av situationen i Afrika. Det försöker man uppnå bland annat genom att ge en mångsidig och inte idealiserande syn på problematiken man beskriver. Nilsson och Staffans vidkänner korruptionen, de inre stridigheterna och strävan efter egen vinning bland den afrikanska makteliten, men istället för att låta de här faktorerna ensamma stå som förklaring till problemen i Afrika, vilket många fortfarande gör, granskar författarna västländernas agerande. Det blir en desillusionerande men intressant läsning om handelspolitik, utsläppshandel, spekulation med livsmedel, protektionism och markrofferi.

Bokens struktur är pragmatisk och överskådlig. Båda författarna har tidvis arbetat i Afrika och de olika kapitlen inleds med scener som beskriver deras personliga erfarenheter. Scenerna ger en bild av Afrika ur lokalbefolkningens synvinkel och fungerar som en introduktion till det förestående kapitlet. Fokus är inställt på Afrika och hur kontinenten påverkats av västländerna, men på de ställen i boken där man målar upp de stora dragen håller författarna sig till begreppen det globala nord och det globala syd. Det här för att de teman som diskuteras inte bara begränsar sig till Afrika och västländerna utan i praktiken till den norra och södra hemisfären.

Biståndsindustrin

Afrika på bordet inleds med en snabb genomgång av utvecklingssamarbetets historia. Allt sedan kolonialtiden har fram för allt de europeiska länderna haft en självtagen förmyndarställning gentemot Afrika. Författarna spårar början av ”utvecklingssamarbetet” till kolonialtiden då missionärer delvis med våldsamma metoder ville ”civilisera barbarerna”. Efter första världskriget övergick man till mjukare förfaringssätt för att främja utbildning, byggandet av infrastruktur och hälsovård och författarna ser många paralleller med det moderna utvecklingsarbetet. Men biståndet har i dag tagit formen av en industri som sysselsätter hundratusentals människor. Organisationerna känner sig pressade att snabbt uppvisa resultat, vilket enligt författarna inte gynnar den långsiktiga utveckligen.

Det faktum att biståndet i högsta grad är politiserat och varierar enligt trender och den politiska situationen i givarländerna gör inte arbetet lättare. Värt att minnas är även att resurserna är relativt begränsade. År 2011 gav länderna i OECD:s DAC-biståndskommitté 133 miljarder euro i bistånd. Det kan jämföras med det andra krispaketet till Grekland som var värt 130 miljarder euro eller med att länderna i globala syd betalar 500 miljarder dollar i lånekostnader per år.

Marknadsanpassning

Nilsson och Staffans vill inte döma ut biståndet eller utvecklingssamarbetet och framför allt inte enskilda konsumenters köpval men de påpekar att det behövs större strukturella förändringar för att förbättra afrikanernas möjligheter att själva påverka sin situation. Det är gällade de här möjligheterna, eller snarare bristen på dem, som boken kommer med uppgifter som sällan syns i den finländska eller västerländska debatten: Med politiska och ekonomiska beslut har flertalet afrikanska länder på nytt hamnat i sina forna kolonialmakters ledband. Men där det tidigare främst var stater som ville åt koloniernas naturresurser och arbetskraft är det i dag multinationella företag med säten i väst som tagit över.

Den här utvecklingen kom enligt författarna igång i samband med oljekrisen under slutet av 1970-talet då Världsbanken och Internationella Valutafonden IMF i nyliberalismens anda började ge villkorliga lån, eller som det hette ”villkorligt bistånd”, till afrikanska oljeimporterande länder. Villkoren handlade om att minska på offentliga utgifter, slopa handels- och investeringshinder samt att privatisera statsägda företag. Den av väst eftersträvade marknadsorienteringen har gjort att Afrika fortfarande främst är en producent av råvaror medan förädlingen och de stora pengarna görs på annat håll.

Författarna ger absurda exempel på hur det kan se ut i praktiken. I Tanzania tvingas invånarna i staden Mwanza köpa sitt eget grundvatten i flaskor buteljerade av Coca-Cola Company och Pepsi eftersom vattendistributionen privatiserats. Landet Malawi är en stor timmerexportör men importerar tandpetare.

Aktuella frågor

En av Afrika på bordets förtjänster är att den också granskar Finlands roll i bistånds- och handelspolitiken och kopplar samman aktuella teman i den finländska samhällsebatten med situationen i Afrika. Som exempel kan nämnas livsmedelsspekulationens roll i de stigande matpriserna, GMO-grödornas inverkan på hälsa och miljö, Neste Oils palmoljeplantager och skatteplanering som bland andra företagen bakom hälsovårdsföretaget Mehiläinen utpekats för.

Afrika på bordet är en välformulerad och tankeväckande introduktion till mekanismerna bakom fattigdomen och de geografiska inskomstskillnaderna i världen. Budskapet är lättillgängligt och författarna förser läsarna med tillräcklig bakgrundsinformation för att de ska kunna ta till sig innehållet. Statisktiken och siffrorna är färska och underbyggda med en detaljerad löpande källförteckning. En del tidshänvisningar som ”i fjol” eller ”i skrivande stund” kunde vara mer exakta med tanke på framtida läsare men det handlar om petitesser.

I början av boken funderar Eva Nilsson och Lotta Staffans vem som överhuvudtaget har rätt att uttala sig om vad som är bäst för Afrika och om ”två unga vita nordbor” kan ha något att påstå om hur afrikanska samhällen borde se ut. Den här jordnära inställningen till ämnet och författarnas medvetenhet om fallgroparna gör att boken navigerar rätt mellan von oben-tänkandets och förebråelsernas bedrägliga grund.

 

Oskar Skogberg

Eva Nilsson och Lotta Staffans: Afrika på bordet. Empati förlag, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.