I konstens rike besitter kritikern en avsevärd makt: makt att lyfta fram, makt att sopa bort, makt över publik, makt över mecenat. Vad grundar sig den makten på?
På sakkunskap, lyder nog ett första svar. Den kompetenta kritikern närmar sig ett verk med öga till dess plats i tid och rum; han behärskar det konstteoretiska spektret, i förhållande till vilket han intar en genomtänkt egen, gärna inklusiv, hållning. Ett lika självgivet kriterium är ett spänstigt uttryck. Den som inte klär sitt resonemang i en tilltalande språkdräkt kan, och ska, inte publiceras.
Härutöver finns ett tredje, mindre uppenbart krav. Den sanna kritikern har en säregen känslighet, en förmåga att spåra upp det levande, livgivande, livsavgörande i konstverket. Hans övriga kvaliteter är i själva verket underställda denna känslighet. Den upptäcker, och så får språket formulera, sakkunskapen kontextualisera.
Det är denna känslighet som ger kritikern befogenhet att döma ut vissa verk, nämligen dem som endast uppvisar stelhet och förställning, de verk som saknar liv. En sådan auktoritet ifrågasätts inte, eftersom den – liksom all konstnärlig begåvning, för en sådan är det fråga om – visar sig i kritikerns arbete.
Fallet är dessvärre ett helt annat för mycket av det som idag kallas kritik. Legio är de recensenter som, i egenskap av kvalificerade representanter för det kollektiva tyckandet, hojtar bravo eller bu. Kvalifikationen utgörs i regel endera (allt mer sällan) av bildning eller (allt oftare) av kvickhet.
Om denna omständighet enbart berodde på uppblåstheten hos misslyckade konstnärer, skulle den vara en ledsam ofrånkomlighet. Men åtminstone på filmkritikens fält är tyckandet ett institutionaliserat krav. I sista hand kommer detta krav från läsaren: med ett ögonkast vill han veta om filmen är värd hans fredagkväll.
Och kunden har ju alltid rätt. Dock: i samma stund som recensenten stämplar fyra och en halv stjärna på Kaurismäkis senaste, har han upphört att vara konstkritiker. I den finska filmvärlden fördes för några år sedan en debatt om huruvida filmer är verk eller produkter (”teos” eller ”tuote”). Den stjärnsättande recensenten har valt, eller snarare tvingats välja, sida. Konstverk behandlas i konstkritik, konsumerbara produkter i konsumentupplysning.
Film och popmusik är industriprodukter, och i många fall är konsumentupplysning precis vad som behövs. Men undantagen är ack så viktiga.
Numera är det inte ofta man ser filmrecensioner utan stjärnsättning. På den punkten gick Hbl länge mot strömmen, men följde för några år sedan i de stora finskspråkiga och rikssvenska tidningarnas fotspår. Går de övriga konstarterna säkra? I blaskor blir skönlitteratur redan betygsatt. Kan vi lita på att Sofi Oksanens ålderdomsverk inte kommer att bedömas med stjärnor också i dagspressen?
Här antyds en nattsvart dystopi: en värld i vilken kulturen slutgiltigt underkastats marknadsmekanismerna. Och den riktningen är given.
Lyckligtvis kan någonting göras: samtalet – det djupgående, det ständigt pågående – kan vidmakthållas och utvecklas. En nyckelposition intar här den självaktande kritikern, som outtröttligt samtalar med konstverk, konstnär och publik. Av avgörande betydelse är också den upplysta redaktionen, som subventionerar kritikerns mödor med spaltutrymme och arbetsro. De konstarter som alltjämt bemöts som konstarter kan på detta vis fredas, och kanske kan rentav filmen, eller åtminstone vissa filmer, bärgas.
Så utövar den sanna kritikern sin makt, så bär han sitt ansvar: i en evig kamp för konstens plats som ett bergfast och oberoende fundament för det mänskliga.
Viktor Granö
frilansar som skribent, radiojournalist och lärare
