Bob Hansson försöker väva ihop kärlek och krig, men trasslar in sig i ett ältande efterhandsperspektiv som inte leder nånvart, skriver Anna von Bonsdorff.

Att skriva fint om den Riktigt Stora Kärleken är en svår konst. Risken är stor att det bara blir tomma ord, klichéer och plattityder. Eller, ju större kärleksorden är, desto längre blir steget till verklighetsförankring. I den nyutkomna Det sista vi har är våra kroppar, en roman om kärlek och krig, gör den svenska författaren Bob Hansson ett försök som inte når ända fram. Hansson, som framför allt är ett stort namn inom svensk poesi, är här aktuell med sin tredje roman.

Det sista vi har är våra kroppar kan klassas som ett omfattande romanprojekt med stora tematiska anspråk. Som den kuliss mot vilken romanens berättelse utspelas fungerar Israel-Palestinakonflikten och i skenet av den här högst laddade bakgrunden berättas en tragisk kärlekshistoria. Samtidigt gör själva konflikten, dess berörda parter och frågan om förlåtelse också anspråk på att rymmas med. I och med Hanssons ansats att inkludera den stora konflikten genom olika litterära gestalters perspektiv får boken stundvis drag av dokumentärroman, i samma anda som andra samtida svenska romaner med fokus riktad ut mot stora världen, så som Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit och alldeles särskilt Helena Thorfinns Innan floden tar oss. Men det största i Hanssons roman är ändå kärlekstematiken, som dominerar och överskuggar alla andra sidospår. Och även om innehållet ställvis bär spår av realism och dokumentation, så är romanens språk och stämning alltigenom poetiska.

Summan av minnen

Det sista vi har är våra kroppar kretsar huvudsakligen kring minnet av relationen mellan den svenska fredsaktivisten Maria och den israeliska militären Isra, som fått ett abrupt slut. Maria är en rotlös person som bär på problematiska föräldrarelationer och får ägna sig en hel del åt självanalys. Göteborgskravallerna 2001 är ett återkommande tema hos Hansson (som bland annat kan återfinns i Bräcklighetens poetik) och i den här kontexten fungerar kravallerna som det som har ”väckt” Maria och fått ut henne i världen. Isra tampas å sin sida med problematik och paradoxer kring krig och fred; han anser sig arbeta för fred trots att han är militär.

Men de två protagonisterna är inte så mycket Maria och Isra som de är ”hon” och ”han” då de turas om att axla berättarrollen. Berättarperspektivet växlar huvudsakligen mellan dem och en stor del av romanen består av minen, upprepningar och rekonstruktion av deras gemensamma historia som vardera upplevt något olika. Och hela tiden sörjer de förlusten av varandra, på var sitt håll. Rekonstruerandet är förvisso ett bra exempel på hur vi väljer att berätta våra liv, ett blottläggande av människans behov av att skapa sammanhängande berättelser om sitt förflutna. Men efterhandsperspektivet leder ingenvart. Det blir bara en massa ältande. Summan av minnen, saknad och melankoli skapar obalans i Hanssons roman och gör den icke-konstruktiv.

Kvävande nostalgi

Hanssons språk är poetiskt och romanen inrymmer även små inslag av poesi. Men också språket består av för mycket upprepning och för många retoriska frågor som huvudpersonerna ställer om den där svårbegripliga kärleken, om vilja och val och förlåtelse, vilket resulterar i att det blir för många ord och för lite verklighetsförankring. Å andra sidan kan det här naturligtvis också ses som ett exempel på vilken enorm diskrepans det ofta finns mellan ord och handling, som om kärleken, förlåtelsen och fredsviljan i det här fallet endast finns i orden, men inte når längre än så.

Somliga skulle kanske på ett generöst vis säga att Det sista vi har är våra kroppar är en studie i kärlekens och förlåtandets väsen. Jag är inte alldeles övertygad om det. Jag vill framför allt be de vuxna protagonisterna att skärpa sig och sluta älta i minnen om rörande perfekt sex. Även om huvudpersonerna berörs, ja rörs till tårar vid minnet av varandras kroppar, så berörs man inte som läsare av den snudd på kvävande nostalgin som de trasslat in sig i.

 

Anna von Bonsdorff
Bob Hansson: Det sista vi har är våra kroppar. Ordfront förlag, 2012.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.