Illustration: Fredrik Willberg

Genom Europa hörs ett kvidande över lån som förfaller till betalning. Det delar kontinenten i två delar: söder och norr.

Som största syndabock utpekas Grekland. Landet ”där man inte betalar några skatter”. Det är en halvsanning.

Påståendet att den europeiska skuldkrisen skulle vara statsfinansiell har av en av världens mest artikulerade nationalekonomer, Paul Krugman, kallats för Den Stora Villfarelsen.

Villfarelsen är inte riktigt lika allvarlig som den närbesläktade Stora Lögnen, eftersom man kan unna den en liten möjlighet att vara omedveten.

Lögnen är däremot helt avsiktlig, och fräckt medveten. Den används av nyliberaler och marknadsfundamentalister. De påstår att det var de stygga demokratiska politikerna i USA som tvingade de stackars bankerna att ge bostadsköpare lån utan säkerheter och långt över deras betalningsförmåga.

Att skuldbreven sedan packades in i finansiella instrument som ingen begrep sig på tar bankerna inget ansvar för.

Men det var just de lånen som utlöste den nu fyra år gamla finanskrisen och den Stora Recession som vi fortfarande lider av.

Ändå sprids Villfarelsen av den europeiska centralbanken och finansvärldens ledare. Att de skäller under fel träd vore inte så farligt om det inte hindrade dem från att hitta de rätta botemedlen för krisen.

Vår egen artikulerade ekonom Sixten Korkman är på Krugmans linje. Han skriver i sin läsvärda bok Talous ja utopia att de sydeuropeiska länderna tillät bankernas svällande utlåning som finansierade privat överkonsumtion och fastighetsspekulation.

Eller var också den hybrisen påtvingad av politikerna?

 

Det som de europeiska investerarna inte begrep var att euron inte minskade riskerna med placeringar i Sydeuropa. Placeringar där har traditionellt haft en riskpremie på grund av faran för devalvering. Denna eliminerades av euron, som man felaktigt trodde att skulle skrämma till en ansvarsfull ekonomisk politik.

Falska förhoppningar! Kapitalinflödet ledde till högre löner och priser. Under ett årtionde efter att euron blev officiell valuta 1999 steg arbetskraftskostnaderna  med 35 procent i Sydeuropa mot 9 procent i Tyskland.

Där har man problemet i ett nötskal. Tala om assymmetri! Det är de högre lönekostnaderna, orsakade av slapphänta bankers kreditgivning, som fångat Sydeuropa i en rävsax.

Nu är Europa inne i en djup och långvarig recession. Som Dante skrev, på väg in skärselden: ”I mitten av vår levnadsväg det hände/att skrämd jag fann mig i en dunkel skog/där jag ej mera rätta vägen kände”.

 

I denna villrådighet kan man plantera vilka huvudlösa förklaringar som helst. Lättast för renlevnadsmännen är att ta till de gamla beskyllningarna om svag disciplin och dålig moral.

Moralen har alltid varit på långivarens sida. ”Schuld” är inte utan orsak förenat med skam. Ingångarna till pantlånekontor var alltid undangömda i portgångar. Oförmåga att betala sina skulder kunde bindas vid oerhörda straff, som Shylocks rätt till ett skålpund av sin gäldenärs kött.

”Människa, betala dina skulder – du måste låna fler gånger” manade Heinrich Heine. Bibeln varnar för skulder, som i Romarbrevet: ”Stå aldrig i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra”. Men: ”Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en vad han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad”.

I det puritanska Nordamerika vann Finland beundran som ”landet som betalar sina skulder”.

På så sätt förvandlas en vanlig affärstransaktion till en moralisk fråga, i borgenärens intresse. Dessutom blir moralen mätbar, i miljarder euro. Aldrig läggs ansvaret på de inkompetenta banker som misslyckats i vad som borde vara deras främsta kompetens, bedömningen av låntagarens solvens och återbetalningsförmåga. I stället skall sociala utgifter skäras ned och skatter höjas.

För vad? För att rädda bankerna. På vanliga mänskors och skattebetalares bekostnad.

Det är inte nog med att Grekland och Spanien lider under en enorm arbetslöshet. De förväntas som ett slags sentida flagellanter straffa sig själv för sina synder. De måste sonas med ett slags stålbad, som när USA:s finansminister Andrew Mellow på trettiotalet kom med det bakvända botemedlet mot den Stora Depressionen: ”likvidera arbetskraften, likvidera lagren, likvidera bönderna, likvidera fastighetsmarknaden”.

 

Det borde vara självklart vilket arv ett sådant reningsbad lämnar efter sig: social misär, nedärvd arbetslöshet, outbildade ungdomar, undersysselsatt infrastruktur, hopplöshet. Det värsta med depressionen är att den drabbar de ungdomar och de barn som skall stå för den framtida välfärden.

I stället oroar man sig för de penningskulder som går i arv till de kommande generationerna. Som om inte förmågan att betala dem vore viktigare.

Den förmågan kallas ekonomisk tillväxt. USA hade en enorm skuld efter andra världskriget, 241 miljarder dollar. I relation till BNP var den 120 procent, något man i dag förfasar sig över. Men 1960 hade andelen sjunkit till 60 procent, tack vare en kombination av inflation och ekonomisk tillväxt.

Ingen tvingar en stat att betala sina skulder. Man behöver bara betala så mycket av räntorna att skulden växer mindre än ekonomin.

Och hur åstadkommer man ekonomisk tillväxt? Åtminstone inte genom att likvidera och åter likviderera. Färska undersökningar av Internationella Valutafonden har visat vad ekonomer som Krug- och Korkman har predikat i årtionden: att nedskärningar leder till sjunkande och stimulans till växande BNP.

Detta förstärks av John Maynard Keynes berömda multiplikator. Den innebär enkelt uttryck att investeringar har en inbyggd, automatiskt självmatande positiv effekt och nedskärningar tvärtom negativa följder.

Men tillfälliga nedskärningar är nödvändiga, det accepterar också Krugman. Och i brist på möjligheten att devalvera måste de nödställda länderna återfå sin konkurrenskkraft med en ”inre devalvering”, en deflation i form av sänkta löner. Samtidigt måste starka länder som Tyskland tillåta en viss inflation.

Så kan euron räddas. Låt gå för att det är en skärseld, om det är lättare att begripa. Eller avskriv skulderna och börja med rent bord. Greklands ekonomi är  bara 3 procent av euroländernas sammanlagda ekonomi.

 

Per-Erik Lönnfors
är ekonomiemagister och författare

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.