Anna Rotkirch
Först ser jag.
Halvfull sal i den vildare stadsdelens O2-scen för livemusik. Många stubbiga män i svart och metall. Några har flickvänner som klätt sig i T-skjortor med ett par förstorade enorma blåsvarta ögon. Blicken från tonårsrummets plansch då det begav sig, tidigt 80-tal. Två trumset, på det ena står det ADAM, på det andra ANT.
När Adam kommer in på scenen måste man snabbspola 30 år. Stubbigare också han, de tidigare så oanständigt klara dragen utsuddade av ålder. Men full piratattiralj med dukar, guldlivré, halsband och en enorm hatt. Ja, utstyrseln liknar Johnny Depps i Pirates of the Caribbean, men Adam har inget av Depps flimsighet. I stället en tyngd och integritet som inte ifrågasätts. Han säger emellanåt ”good evening” och tittar ut over publiken, de yngre honorna kvider.
De få knälyften och mikrofonsvängarna är suveräna. Efter den första chocken blir jag bara så glad, försonad med tidens flyktighet. Inte för att jag diggade honom på allvar, men minns de utflippade videorna där Adam i en manlig Törnrosaparodi förvandlas till Prince Charming: ”Don’t you ever / stop being dandy, showing me your handsome / Don’t you ever / lower yourself, forgetting all your standards.” Den där blicken och dess underliggande hot. Allt finns ju kvar. Samma människa, rösten och rytmen är nästan bättre. Småpratar inte alls, har ingen relation till den störande fjantiga kvinnliga vokalisten som inte hörs men för varje gång är mera avklädd, till sist i bara underkläder. Adam sjunger och spelar, väl.
Efter konserten läser jag.
Adam Ant heter egentligen Stuart Goddard och växte upp i en fattig familj, övergiven av mamman och ordentligt hackad av en alkoholiserad pappa. Hallucinationer från tidiga år. Några viktiga lärare som stöder hans konstnärliga sida. Studerar historia, tidigt kort äktenskap, självmordsförsök. Första tecknen på manisk depressivitet, det som numera kallas bipolär sjukdom. Han beundrar Sex Pistols och ska själv bli punkrockare. Besluter sig för att ifall man måste välja, är det berömmelse och inte konsten som gäller. När han är 26 år, 1980, kommer genombrottet. Sedan 15 stora hitar under tre år. Allt han önskade sig och mera.
I en färsk intervju i The Guardian påpekas att hans otroliga produktionstakt bara motsvarades av hans olympiska promiskuitet. Han behöver bara sträcka ut handen för att få tag på en villig partner. Sex var hans enda hobby, säger han själv. ”Mr Pressman, with his penknife / always asking about my sex life / and who with / and how many times.”
Presskvinnan från The Guardian frågar igen om antalet men han vägrar säga av respekt för sina partners (som om de brydde sig ifall det var en nolla mer eller mindre …). Han hade flera starka, underbara kvinnor som förälskade sig i honom, bland dem skådespelaren Jamie Lee Curtis, men om man får tro nätsidorna är det just den konstanta otroheten som blir hans fall. Han kan och vill inte säga nej.
”Desparate, but no serious / Your kisses make me delirious.” Raderna ska läsas bokstavligen.
Inga relationer håller, karriären kraschar, manin tar över. För tio år sedan arresterades han efter en våldsam manisk attack i en pub (enligt Ant själv hade en äkta man blivit svartsjuk). Han placerades i psykiatrisk vård.
I och med sjukhusvistelsen får han tydligen nytt grepp om sin sjukdom och livet.
Enligt en tidning sällskapar han numera med en yngre designer och lever troget i en tråkig förstad i London. I samma intervju säger sjuksköterskan som bor granne med honom att det nog är så synd att han har en flickvän: ”Den där blicken…”
En ny skiva kommer vid årsskiftet. I tv-intervjuerna är han påtagligt skygg. Han försöker klara sig utan medicinerna som förslöar. I The Guardian betonar han att han numera känner till varningssignalerna. Han vet när han borde börja äta mediciner igen, det är bara ett problem: ”När du tittar på listan: sexuell promiskuitet, slösa massa pengar, extravagant beteende – det beskriver varje rockstjärna jag känner till. Det ingår i arbetsbilden. Så det kan vara svårt att veta.”
Konstnärsnamnet Ant valdes som en symbol för uthållighet. Myror kan överleva allt, ”också ett kärnvapenkrig”. Men jag kan inte låta bli att tänka på att de flesta myror är honor. Adams sex appeal som bara accentueras genom skymten av vansinne fick kvinnor att flockas i drösar, tills hannen inte längre kunde flyga.
Ändå stiger han igen upp på scenen, Don Juan återuppstånden från underjorden. Han är vingklippt och skallig, men det finns ju peruker. Och hattar. Det handlar inte om att ångra sig.
Anna Rotkirch
är sociolog
