”Målsättningen med Irans militärstrategi är att försvara sig mot yttre hot.” Nej – det är inte Khamenei eller Ahmadinejad som säger så utan den amerikanska underrättelsetjänsten Defense Intelligence Agency (DIA). Kontrasten till amerikanska och israeliska ledares utrikespolitiska retorik är stor, skriver Johannes Hautaviita.

I september 2012 varnade USA:s FN-ambassadör Susan Rice för att västvärlden inte tänker fortsätta med de ”oändliga diskussionerna” med Iran, vilka ”aldrig ger några resultat”. Rice klargjorde några dagar senare att USA inte utesluter en ”militär offensiv mot Iran för att hindra landet från att utveckla kärnvapen”. Enligt David Petraeus, tills nyligen CIA-chef och tidigare befälhavare i Irak, utgör Iran ”det främsta statliga hotet för stabilitet” i Mellanöstern.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har beskrivit Iran som ”det största hotet för världsfred” och som ”ett existentiellt hot för både Israel och resten av världen”. Han menar också att Iran är ”som Tyskland år 1938, förutom att denna naziregim [Iran] … vill dominera världen, utrota judarna [och USA].” Israels president Shimon Peres använder liknande retorik: ”Iran är farligare än nazism eftersom Hitler inte hade en atombomb, medan Iran försöker utveckla ett kärnvapen.”

Verkligheten är annorlunda. New York Times rapporterade i januari 2012 att alla USA:s sexton underrättelsetjänster anser att Iran avskaffade sitt kärnvapenprogram år 2003 – en slutsats som också israelisk underrättelsetjänst nått. Inte heller det Internationella atomenergiorganet IAEA har hittat bevis på att det skulle existera ett kärnvapenprogram i Iran. Däremot har Iran undertecknat FN:s icke-spridningsavtal, vilket ger rätt att anrika uran.

Peres och Netanyahus uttalanden om Iran bör bedömas mot bakgrunden av USA:s försvarsministers rapport till kongressen. Enligt rapporten har Iran endast en ”begränsad förmåga att rikta militärstyrka utanför landets egna gränser”. Och i november 2012 publicerade International Press Service (IPS) en undersökning som kartlagt graden av militarisering bland världens länder. Enligt IPS är Iran det minst militariserade landet i Mellanöstern, efter Yemen och Qatar. Israel är däremot den mest militariserade staten i världen.

 

”Avskräckning” och ”stabilisering”

Också DIA fokuserar på Irans defensiva strategi ”som ämnar avskräcka andra från en militär offensiv mot landet samt utöka landets relativa maktposition i området. … Målsättningen med Irans militärstrategi är att försvara sig mot yttre hot, i synnerhet mot USA och Israel”. Pentagon rapporterar för sin del att ifall Iran utvecklar kärnvapenkapacitet, är det en del av landets defensiva militärstrategi.

Den analysen delas av Israels före detta utrikesminister Shlomo Ben-Ami, som skriver: ”Iran försöker inte utveckla kärnvapen för att förstöra Israel, utan för att utöka sin auktoritet och sitt inflytande i en fientlig omgivning och för att skydda sig”.

USA:s före detta försvarsminister Donald Rumsfelds varning från år 2001 fångar en allmän princip i USA:s utrikespolitiska tänkande, nämligen att inga stater får ha makten att begränsa USA:s handlande. Enligt Rumsfeld är vissa stater ”starkt fientliga gentemot USA och beväpnar sig för att avskräcka oss från att använda vår konventionella styrka eller kärnvapenmakt i regionala kriser.”

DIA:s rapport till kongressen avslöjar att USA är mest oroligt för att Irans militära kapacitet blir så stor att den avskräcker USA från att använda militära medel mot Iran eller någon av dess allierade i Mellanöstern. Enligt den erkända brittiska journalisten Patrick Seale vill Israel också ”ha friheten att attackera Iran och andra länder – utan risken av att bli slagen tillbaka.” Ifall Iran utvecklar kärnvapenkapacitet begränsas ”Israels frihet att attackera sina grannar – en frihet landet har njutit av i årtionden”.

I USA talar man emellertid också om ett sekundärt hot – att ett militärt starkare Iran ger landet större inflytande i sina grannländer och bättre möjligheter att backa upp icke-statliga aktörer i Mellanöstern, som Hezbollah och Hamas. Enligt DIA eftersträvar Irans ”nuvarande femårsplan att utvidga landets bilaterala, regionala och internationella relationer, förstärka Irans allianser med vänskapliga stater, och effektivera landets försvars- och avskräckningskapacitet … Iran strävar efter att förstärka sin maktposition genom att motsätta sig USA:s inflytande och fördjupa sina förhållanden med regionala aktörer”.

I USA är detta liktydigt med ett rubbande av ”stabiliteten” i Mellanöstern. Retoriken är gammal och användes till exempel för att störta de demokratiskt valda ledarna i Guatemala 1954 och Chile 1973 – enligt USA:s utrikespolitiska lärosatser är en stat “stabil” om den kontrolleras av USA. Då USA olagligt använder eller hotar med att använda militära medel mot avlägsna stater, beskrivs det i sin tur alltid som ”stabilisering”.

 

Hotet från USA och Israel

Då Wikileaks år 2010 publicerade 250 000 av USA:s hemligstämplade utrikespolitiska dokument förkunnade USA:s utrikesminister Hillary Clinton att läckan påvisade att Irans grannländer och resten av världen stöder USA:s och Israels Iran-politik. Enligt Vita husets talesman Robert Gibbs är det ”självklart att stater runtom i världen … förstår hotet av Irans kärnvapen”. Enligt Netanyahu är ”Iran impopulärt i arabländerna … stater och befolkningen i området har insett att ifall Iran utvecklar ett kärnvapen är det också farligt för dem, inte endast för Israel”.

Det anmärkningsvärda är att läckan endast beskriver arabdiktaturernas attityd mot Iran, inte befolkningarnas. De ovan citerade uttalandena berättar om ett alarmerande och djuptgående förakt för demokrati.

Brookings Institute, en av USA:s äldsta och mest välrenommerade tankesmedjor, kartägger däremot årligen den allmänna opinion i arabvärlden. Enligt opinionsmätningarna anser 77 procent av arabländernas befolkning att Iran har rätten att tillverka kärnvapen, och 57 procent anser att iranska kärnvapen skulle ha en positiv inverkan på situationen i Mellanöstern. På frågan om vem som utgör det största hotet för sin egna säkerhet, nämde 88 procent av de svarande Israel, 77 procent USA och endast 10 procent Iran.

USA:s och Israels militära hot mot Iran, vilka enligt Israels före detta Mossad-chef Efraim Halevy är både ”trovärdiga” och ”seriösa”, bryter grovt mot internationell rätt. Enligt FN:s stadga skall ”[a]lla medlemmar … i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende”.

 

Kärnvapenfri zon i Mellanöstern

Kärnvapenstaters och kärnvapenlösa staters verksamhet när det gäller kärnvapen och uranrikning skall bedömas  i enlighet med FN:s icke-spridningsavtal. Avtalet har undertecknats av 190 stater, inklusive alla fem erkända kärnvapenstater och binder å ena sidan kärnvapenstaterna att eftersträva och åstadkomma en nukleär nedrustning och å andra sidan kärnvapenfria stater att utvinna kärnenergi endast under IAEA:s övervakning.

Israel är den enda kärnvapenstaten i Mellanöstern. Det har uppskattats att Israel har över 200 kärnstridsspetsar. Men Israel är också den enda staten i Mellanöstern som inte har undertecknat FN:s icke-spridningsavtal. Israel tillåter inte heller inspektioner av IAEA.

Under FN-konferensen om icke-spridningsavtalet 2010 diskuterades möjligheterna att grunda en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. En kärnvapenfri zon skulle lösa konflikten med Iran och minska upprustningshotet och hotet om spridning av kärnvapen i Mellanöstern. Nästan alla världens stater, inklusive Iran, stöder initiativet. USA och Israel anser att avtalet inte skall tillämpas på Israel.

 

Johannes Hautaviita

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.