Flera tidigare ledande socialdemokrater i Sverige har fått nya roller som PR-agenter för näringslivet. Förklaringen är enkel: när välfärdstjänster öppnas för marknadskrafterna behövs mänskor med kontakter inom den offentliga sektorn. Men många frågar sig om dessa s-män (hittills har alla varit män) inte svikit sina forna ideal.
Politikens dubbelagenter kallar Daniel Suhonen dem. Suhonen har varit chefredaktör först för ungsossarnas Tvärdrag, sedan för socialdemokraternas idétidskrift Tiden, men har nu valts till chef för en ny facklig tankesmedja.
I en debattartikel i DN i oktober – ett slags sammanfattning av Tidens temanummer När kapitalet fick partibok – målade Suhonen och Tidens redaktionssekreterare Felix Antman Debels upp en bild av de senaste årens maktförskjutning:
”I statliga Maktutredningen (1990) slogs fast att Sverige präglades av två eliter – en demokratisk och en ekonomisk. Den ena präglad av Socialdemokraterna och LO och den andra av de stora industriföretagen och SAF – idag Svenskt Näringsliv. Dessa eliter utgjorde ideologiska antagonister som möttes vid förhandlingsbolaget.
Men när den borgerliga alliansen vann valet 2006 togs många av medarbetarna från olika pr-byråer och de lediga platserna fylldes av de socialdemokrater som förlorade jobben. Av statsråden i Göran Perssons regeringar 1995-2006 har 13 av 44 ministrar tagit plats i bolagsstyrelser eller driver egna företag. Bara tio finns kvar i politiken.
Göran Persson blev konsult åt JKL, Pär Nuder hos Wallenbergsfärens EQT. Björn Rosenberg blev Stenbeckdirektör. Erik Åsbrink är rådgivare åt Goldman Sachs. Mona Sahlins stabschef Stefan Stern gick till Magnoras äldreomsorgsbolag Silver Life. Thomas Östros blev nyligen vd för bankföreningen. Listan kan göras längre.”
Det handlar inte om att näringslivet plötsligt skulle ha märkt att socialdemokratin skolat bättre direktörer än handelshögskolorna, utan om att dessa mänskor har ett aktivt kontaktnät inom den offentliga sektorn som kan utnyttjas. De kan fungera som dörröppnare när näringslivet vill in på välfärdsmarknaderna. Bara förra året tog man ut nio miljarder kronor i vinst ur välfärdsverksamheterna, och mera ska det bli.
Att de gamla politikerna låter sig frestas förklarar Suhonen och Antman Debels med dagens höga politikerlöner – vill man behålla den standard man hunnit vänja sig vid som minister eller topptjänsteman är det bara näringslivet som kan erbjuda liknande lönenivåer. Tänk t.ex. på Göran Persson, som lät bygga sig en ståtlig herrgård. För en del är det kanske också själva makten som är viktig, viktigare än vad den används till. Och man kan ju inte förbjuda folk att byta häst.
Företagslobbarna tränger
sig också in i partierna. Det rör sig då om strängt hemliga operationer, men Suhonen och Antman Debels ger några exempel som tyder på att detta blivit vanligare inuti partierna:
Bror Perjus kunde 1998 på DN Debatt avslöja att Timbropersonal som var medlemmar i Centern försökt kuppa bort partiledaren Olof Johansson för att öka chanserna för en borgerlig fyrpartiregering.
2010 avslöjade Aftonbladet att fem S-konsulter på pr-byrån Prime med Niklas Nordström i spetsen på uppdrag av Svenskt näringsliv verkat i Socialdemokraterna för att vrida partiet i näringslivsvänlig riktning.
2011 avslöjade Tvärdrag att Borgkommissionen om framtidens välfärd mellan Timbro och Arena betalats av Magnora och att slutsatserna var hämtade från affärsplanen för äldreomsorgsbolaget Silver Life.
Hösten 2012 agerar Stefan Stern (Silver Life) och Vidar Andersson (Academedia) som socialdemokratiska debattörer med miljonarvoden för att påverka S att säga ja till vinst.
”Betalar för ny S-politik”
var Aftonbladets rubrik för avslöjandet om att PR-byrån Prime fått ett uppdrag värt 4 miljoner kronor av Svenskt näringsliv. Prime skulle driva socialdemokraterna i en ”tillväxtvänlig” riktning med hjälp av fem socialdemokrater som tidigare hade haft ledande ställningar i förvaltningen men nu var anställda av Prime under ledning av förre ungdomsförbundsordföranden Niklas Nordström.
Svenskt näringslivs bakomliggande motiv var en oro över att klimatdebatten och samarbetet med miljöpartiet fått socialdemokraterna att bli alltmer tillväxtkritiska. Man anlitade alltså Prime och systerbolaget United Minds för projektet ”Den naturliga tillväxten”, med det långsiktiga målet att få socialdemokraterna att bryta med vänsterpartiet och miljöpartiet, bejaka kärnkraften, acceptera skatteavdrag för hushållsarbete och ta avstånd från fastighets- och förmögenhetsskatten.
Det gjordes upp en detaljerad plan för hur Prime-anställda som haft viktiga ställningar inom socialdemokraterna skulle styra utvärderingen av valrörelsen 2010 åt ett visst håll genom att delta i socialdemokratiska och fackliga valvakor, genomföra en snabb eftervalsundersökning för att visa vad som gått fel samt göra en turné till 20 större orter och ordna individuella möten med minst 100 beslutsfattare i partiet för att presentera den. En socialdemokratisk bloggare skulle visa hur partiet klarat sig bra på tillväxtvänlig politik runt om i Sverige och stå som redaktör för en bok med tillväxtvänliga s-röster.
Planen gjordes upp och avtalet ingicks i juni, och man slog redan då fast huvuddragen i analysen av valet i september. När United Minds s-märkta opinionschef Carl Melin presenterade sina resultat dagen efter valet var kärnan, enligt Primes webbsidor, att ”en säker majoritet av svenska folket ansåg att Sverige är på rätt väg och att moderaterna var det parti som lyckats bäst med tydlighet i sitt budskap”. Svenskt Näringsliv klagade knappast över analysen.
Men Melin deltog också i den socialdemokratiska tanke-smedjan Arenas valanalysarbete. När hela operationen sedan avslöjades och det också framgick att Arenas analys tagits upp som en egen punkt i ”Den naturliga tillväxten”, blev situationen pinsam för Arena. Pinsamt var det också för socialdemokraterna när det framgick att deras kriskommission, som tillsatts för att utvärdera valförlusten, hade betalat 40 000 kronor åt Niklas Nordström för två inledningsanföranden (Nordström kunde ju inte säga att han redan får betalt från Svenskt näringsliv för sin insats).
Innan Svenskt Näringslivs uppdrag avslöjades hade webbplatsen Makthavare.se hunnit presentera de socialdemokratiska löftena som Nordström samlat på Prime, ”just nu en av de hetaste byråerna i Sverige – och världen”. Man hade hittat åtta s-märkta konsulter där som skulle passa bra för ledande tjänster inom partiapparaten, eller i regeringen efter ett maktskifte. Talande nog var rapporten rubricerad ”Äntringsstyrkan”, ett ord som närmast får en att tänka på somaliska pirater som försöker borda fartyg med värdefull last.
S-kongressen 2013
är enligt Suhonen och Antman Debels huvudmålet för näringslivets lobbande: Man vill hindra att den säger nej till vinst i välfärden. LO har redan kommit med sådana initiativ.
”Vilken beredskap har den socialdemokratiska partiledningen med Stefan Löfven och Carin Jämtin i spetsen för att hantera ett läge där S-motioner om vinst i välfärden kan ha skrivits av vårdbolagen? Utser bolagen rent av egna kongressombud?”
Med tanke på Primefallet är Suhonens och Antman Debels farhågor inte överdrivna. Skribenterna anser att man måste debattera den ekonomiska maktens ökande inflytande i politiken. Här är det nyttigt att se på utvecklingen i USA där kapitalets inflytande över politiken hela tiden växer. Redan i ett par årtionden har storbolagen genom den hemliga organisationen ALEC skrivit lagar för delstaterna, men aptiten har hela tiden vuxit och kapitalet satsar allt större summor på att driva igenom sin vilja.
I en ledare i Dala-Demokraten gav Göran Greider (som påminde om att han redan i våras ställde frågan: har Carema hittat sin sosse än?) sitt stöd för Suhonens och Antman Debels varning och ansåg att också äkta liberaler har skäl att se upp för sammansmältningen av politikens och kapitalets två världar.
Lamborghinimannen
Jan Emanuel Johansson är, enligt Jan Guillou i en kolumn i Aftonbladet, ett exempel på ytterligare en s-politiker som sålt sig till storkapitalet. Johansson fick som 12-åring provsitta en italiensk lyxbil av detta märke och började drömma om att skaffa sig en. Det är kanske inte unikt – hos oss blev ju Lamborghinin känd för tio år sedan när bröderna Rytsölä gjorde stora pengar i IT-branschen och köpte var sin. Men, som Guillou konstaterar, var Johanssons väg till en vit Lamborghini Gallardo Spyder (och en motsvarande lyxbåt) oroväckande tidstypisk:
”Första etappen var att vinna ’Robinson’. Andra etappen var att exploatera den plötsliga berömmelsen för att bli invald i riksdagen. Tredje etappen var att exploatera riksdagsmannens samhälleliga prestige till att börja dribbla med privat vårdverksamhet, exempelvis Folkhemmet Integration AB, som drev hem för ensamkommande flyktingbarn. Och slutligen kunde Jan Emanuel sälja sina olika vårdprojekt till riskkapitalister för närmare en kvarts miljard.”
Det som Guillou upplevde som oroväckande var att denna politiska karriär inte gick via moderaterna, där skulle det inte ha varit stötande att berika sig på skattebetalarnas pengar.
”Men nu är det så att Jan Emanuel fick sin politiska biljett av Socialdemokraterna. Och det var förre finansministern Pär Nuder som fixade affären med riskkapitalisterna, för en blygsam provision om 12 miljoner. Och när Jan Emanuel nu föga överraskande är misstänkt för smart skattefusk så heter hans advokat Thomas Bodström.”
Guillou förstår kapitalets oro: ”Förra året gjorde riskkapitalisterna en vinst på 9 miljarder i våra privatiserade grenar av vård, skola och omsorg. Vid nästa socialdemokratiska partikongress 2013 väntas en hård uppgörelse om vinsterna i den privatiserade välfärdsmarknaden. Att idén om ’valfrihet’ förvandlades till ett starkt samband mellan kissblöjor på ålderdomshem och vinst smugglad till riskkapitalisternas skatteparadis tycks nu stå klart för de flesta medborgare … I rasande takt pågår överföringen av medborgarnas skattepengar till smarta riskkapitalister och detta missförhållande är de flesta medborgare starkt emot. Kapitalet härjar friare på denna välfärdsmarknad än i något annat land på jorden.”
Chansen för att S-kongressen säger nej till vinst i välfärden är ändå god. Men penningens makt ska inte föraktas. Guillou har svårt att förstå de nämnda männens totala skamlöshet, men däremot inser han nu hur socialdemokraterna kunde presentera sitt senaste idéprogram under rubriken ”affärsplan”…
Peter Lodenius
