1,1K Jag tycker att man redan nått den rimliga gränsen för hur snabbt det går att springa eller slå nån på käften så den rasar ikull och blir liggande. För att göra det ännu effektivare måste idrottarna späka sig, dopa sig och träna mera än vad som kan vara sunt.  Resurserna som läggs ner på idrottarnas ätprogram och mentala träning förtar lite av äran i världesrekorden, jag är inte imponerad.  Jag minns tävlingarna på skolans sportplan med skolkamrater, släkt och grannar, varm saft och köttpiroger, en del hormoner och adrenalin, men ändå lekfull kamp. Vad hände sen? Några tog sig upp i en högre liga. Lämnade de hjärtat efter sig på skolans sportplan?

Också inom teatern finns det en högsta liga som eftersträvar allt större publiksiffror, allt tjusigare artister, allt större orkestrar med allt högre biljettpriser som följd. Jag tänker på Dufvemåla, som slog nytt svenskfinländskt världsrekord i alla musikalkategorier, den är fantastisk. Men den sa mig inte så mycket mer än just det, att den är fantastisk, alla sjunger otroligt bra, det tekniska går som smort, musiken är hisnande. Är det bara det den handlar om? Att den är bäst? Såklart inte, men i stället för att väcka min medkänsla kändes ibland de vältränade artisterna lite avlägsna, som Barbie och Ken i Landet ingenstans. Trots att Utvandrartrilogin är gripande och viktig för mig, som ett Nordens nationalepos, hamnade den nog på andra plats i den här musikalversionen.

Jag har sett en annan Utvandraruppsättning i Sverige, på Riksteatern för några år sen. En omvänd berättelse där Kristina och Karl-Oskar flyr från Bosnien i en container och kommer till sina drömmars Sverige. I reklamen stod det ”I likhet med de svenska utvandrarna har de lämnat sina hem, sina familjer och med fara för egna liv korsat stora hav och landmassor för att deras barn skall få ett bättre liv”. Men här släpps de inte in, de får inte asyl. De går under jorden, blir sjuka, kan inte besöka sjukvården. Barnen som föds kan inte gå i skola. Robert och Arvid är här två ryska pojkar som kommer i samma transport. De ger sig av till Norrlands skogar för att leta guld, i den här versionen plocka hjortron och luras på betalningen. Det som vi nordbor alltid sett som berättigad invandring, emigrationen till Amerika, ställdes nu mot hur vi behandlar de som kommer hit för att få ett bättre liv. Hjältarna, som Mobergs utvandrare alltid varit för oss, de handlingskraftiga som vågade tänka högt och fritt, bemöts i den här versionen som välfärdssnyltare, parasiter som bara är ute efter andras skattepengar och bidrag.

Tankevurpan, att Mobergs epos kan berättas så här, förstummade publiken, jag har aldrig varit med om en så lågmält tankfull publik som efter den här föreställningen. Ett nytt världsrekord som jag kan uppskatta, i tankeväckning.

 

Anna Simberg