En av höstens mer intressanta boksläpp var Sture Lindholms biografi över kommunisten Ernst Wikstedt. Wikstedt föddes till en utfattig torparfamilj i Tenala runt sekelskiftet och uppfostrades av sina morföräldrar. Han var med om den socialistiska arbetarrörelsens uppsving i Finland under början av 1900-talet och deltog som 19-årig idealist i den blodiga uppgörelsen i Tammerfors under inbördeskriget, där han sårades och lyckades undgå arkebusering. Tillbaka i Västra Nyland tog Wikstedt initiativ till en strejk på tegelbruket där han arbetade och hans brinnande politiska idealism förde honom under 1920-talet till Leningrad där han tillsammans med andra finländska kommunister utbildades till yrkesrevolutionär. På kuppen fick han en allmänbildande universitetsutbildning som slutade med att han själv började utbilda inflyttade amerikafinländare som kommit till Sovjetunionen i hopp om ett bättre liv. Lindholm beskriver också hur den stalinistiska politiken och speciellt det förödande bondedekretet fick Wikstedt att tappa tron på den sovjetiska kommunismen, vilket ledde till en 18 dygn lång flykt till fots genom Karelen. För att fångas in av finska myndigheter och bli angivare för den polisenhet som jagade kommunister.
Det är bokens första hälft som är den mest intressanta och Lindholm beskriver medryckande och dramatiskt – ibland genom Wikstedts egna ord, ibland genom brev och ibland via protokoll eller dramatiserade återgivningar – både den utfattiga uppväxten, slaget i Tammerfors, de hopplösa förhållandena i de finländska fängelserna och det vita Finlands hänsynslösa klappjakt på rödgardister. Oerhört intressant är återgivningen av tiden i Leningrad i det sovjetiska kommunistpartiets tjänst. Också vittnesmålen om Wikstedts tid som spritkung under förbudstiden och hans flykt undan myndigheterna under andra världskriget är i princip intressanta, men vid det laget känns det som om den egentliga berättelsen är utagerad, en känsla som blir allt starkare ju närmare man kommer slutet av Wikstedts liv.
Lindholms penna har flyt och spänst. Källmaterialet är digert och författaren måste ha satt mycket tid på att bena ut alla detaljer (speciellt som uppgifterna rätt ofta är motstridiga i olika dokument). Boken ger också en nyttig inblick i varför det kommunistiska idealet fick ett så starkt fotfäste i Finland där klassklyftorna var närmast astronomiska. För en fattig torparpojke utan vare sig skor på fötterna eller mat för dagen var det värt att riskera livet för en bättre och jämlikare framtid. Inte ens efter besvikelsen på Stalins skräckvälde förlorade Wikstedt sin tro på socialismen och han bedyrade intill sin död i en trafikolycka 1977 att han trots sitt socialdemokratiska engagemang i själ och hjärta var kommunist.
Janne Wass
Sture Lindholm: En motgångarnas man. Proclio, 2012.
