Mycket har redan skrivits om Peter Jacksons visuella monster vid namn Hobbiten. Filmens dramatiska kvaliteter har i recensionerna fallit i skuggan för Jacksons banbrytande kombination av 3D-teknik och högdefinitionsbild, och det med rätta. För att motarbeta den knyckighet som ibland uppstår då 3D-teknik används, har regissören valt att filma med en hastighet på 48 bilder per sekund, i stället för de vedertagna 24 bilderna per sekund. Det ger en hyperrealistisk bildkänsla med knivskarpa konturer och ett ställvis närapå oändligt skärpedjup. Resultatet är en film där man har känslan av att sitta och se på en dokumentär om inspelningen av Hobbiten. HFR (Hight Frame Rate) i kombination med 3D resulterar i att man som åskådare får upplevelsen av att titta in i ett dockhus, snarare än omges av en episk berättelse. Miniatyrerna ser ut som miniatyrer och kulisserna som kulisser. Karaktärerna ser ut som amatörskådespelare som ränner runt bland teaterdekor.

Detta i kombination med att 3D-tekniken dels gör det svårt att ta in helheten, dels att skifta fokus från det som syns i förgrunden, gör att man som åskådare har svårt att koncentrera sig på den berättelse som utspelar sig.

De som sett filmen i traditionell 2D har enligt flera filmbloggar inte alls haft denna upplevelse. Alla klagomål på dålig ljussättning, klumpiga skådespelarprestationer och trög kameraanvändning har lyst med sin frånvaro i texterna om den tvådimensionella filmupplevelsen.

Det är synd att tekniken kommer i vägen, eftersom ”prequeln” till Sagan om ringen-trilogin i sig inte är någon dålig film. För ett gammalt Tolkienfan är det en fröjd att se hur manusförfattarna har vävt in JRR Tolkiens mytologi i sömmarna mellan den rätt banala berättelsen om Bilbo Baggins (en fantastiskt sympatisk Martin Freeman) som tillsammans med Gandalf (en alltid lika övertygande Ian McKellen) och en grupp dvärgar ger sig ut på äventyr. Det finns en del longörer, som inledningen då dvärgarna ramlar in i Baggershus och en oändligt utdragen jaktsekvens med den på det hela rätt onödiga karaktären Radagast (som ändå är en liten extrakaramell för fansen).

På det stora hela är det berättarmässiga slutresultatet ungefär så bra man kan vänta sig då en barnbok breds ut till tre episka filmer, det vill säga ställvis lite krystat, men mycket underhållande, ställvis roligt och framför allt rätt spännande. Man måste lyfta på hatten för att Peter Jackson fördomsfritt bryter gränserna för modern teknik i filmen, men för en full filmupplevelse rekommenderas ändå att man inte ser den versionen som visas i högdefinition.

 

Janne Wass

 

Hobbit: En oväntad resa. Regi: Peter Jackson. I rollerna: Martin Freeman, Ian McKellen, Cate Blanchett m. fl.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.