Jag undrar lite över mötet – men litar på att både guiden som visat oss de republikanska, katolska kvarteren av Belfast och guiden som ska möta oss på andra sidan Peace wall och tala om sitt brittiska Belfast är tillräckligt proffsiga för att hantera det. Mycket riktigt; några ryggdunk, om än mer artiga än varma, och lite småprat senare står vi på gränsen, färdiga att höra en annan sida av historien.
Gerard Fusco som först visat oss sina katolska kvarter börjar med att omdefiniera konflikten: Det här handlar inte om religion, det handlar om kolonialism. Faktum är att många av väggmålningarna på den katolska sidan föreställer teman som solidaritet med andra koloniserade länder eller exkolonier i världen. Gerard berättar att katoliker och protestanter lätt iklär andra konflikter republikansk respektive lojalistisk uniform. Många republikaner identifierar sig starkt med palestinierna medan lojalister på motsvarande sätt projicerat sina egna symboler på Davidsstjärnan. För nyinflyttade är det mycket man inte kommer att tänka på. Den orange färgen är t.ex. så starkt förknippad med protestantism att om man råkar ha en orangefärgad blomma i fönstret tolkas det som ett politiskt ställningstagande.
Andra symboler är mindre subtila, till exempel de tusentals brittiska flaggorna som vajar på Shankill Road, i hjärtat av de protestantiska kvarteren. Husfasaderna är fullständigt pepprade med Union Jacks och stora bilder på drottningen. Flaggirlander löper sicksack hela vägen ovanför körfilerna. Vi får var sin färggrann tuschpenna i handen av vår guide så att vi kan doodla på den så kallade fredsmuren. Några blir ivriga och kommer igång med sina skisser. Andra tycker det känns olustigt och läser mest vad tidigare besökare skrivit. De klassiska ”Kate was here”, par som velat föreviga sin kärlek i skrift, men också peacetecken, regnbågar, fredsduvor.
Sista dagen funderar vi som deltagit i Nordirlandseminariet mycket på hur man ska lyckas bryta eller ens luckra upp en sådan tudelad världsbild. Hur kan man drömma om ett enat Irland när så många på Nordirland inte definierar sig själva som irländare överhuvudtaget? Vad kunde man göra för att omdefiniera irländskhet? Kommer en ökad invandring att hjälpa, om man skulle få en allt större grupp Belfastbor som inte identifierar sig med någondera grupperingen? Och – om vi tänker på vårt eget besök i staden: vi har verkligen stött konfliktturismen på alla tänkbara sätt genom arvoden till guider och föreläsare, inträdesbiljetter till muséer och kulturcenter. Om alla skulle resa som vi skulle Belfast endast av ekonomiska orsaker tvingas hålla fast vid väggmålningarna, de smärtsamma minnena, tudelningen. För att fånga turisters uppmärksamhet på andra sätt har Belfast låtit uppföra ett verkligt skrytbygge: ett gigantiskt museum över skeppet Titanics historia. Muséet invigdes 2012, exakt 100 år efter jungfruresan, och förhoppningen är säkert att turister ska ta med sig några andra minnen från Belfast förutom Den Tudelade Staden.
Jag tänker på dokumentären vi såg, där ett katolskt Belfastpar träffar ett protestantiskt par från samma stad under en semester i Sydeuropa. De umgås hela veckan och har roligt tillsammans – men klarar tyvärr inte av att fortsätta umgås hemma. På de symbolmättade gatorna, under de vajande flaggorna, tillåts man inte glömma och gå vidare.
Heidi Johansson