Om ni är intresserade av våra barns framtid – läs! Claes Andersson recenserar en färsk – och mycket tung – antologi om hur barn far illa.
Lapsen kaltoinkohtelu (Det kränkta barnet) hör definitivt till de viktigaste och mest angelägna och samtidigt till de tyngsta böcker jag läst. Boken är utgiven av Duodecim och redaktörer är Annlis Söderholm, barnläkare och socialpediatriker, samt Satu Kivitie-Kallio, barnläkare, barnneurolog och socialpediatriker. I boken medverkar ett stort antal specialister och sakkunniga i frågor som rör barns omvårdnad, hälsa och olika former av försummelser och övergrepp. Resultatet är en kompakt och faktaspäckad bok på drygt 300 tättskrivna sidor. Med risk för illamående och onda drömmar: Läs! Läs om ni är intresserade av våra barns framtid och deras odds att växa och få ett bra liv.
Boken är indelad i fyra avdelningar. Den första behandlar barnens rättigheter, deras villkor i samhället och olika former av försummelser, vanvård och bristande empati och trygghet som många barn får leva med – ofta med tragiska konsekvenser för barnets framtida hälsa och anpassning. Det finska uttrycket ”kaltoinkohtelu” är en vedertagen medicinsk och juridisk term som dessvärre inte har någon direkt svenskspråkig motsvarighet. Men termen innefattar alla former av fysisk och psykisk misshandel, sexuellt utnyttjande av barn, olika slag av fysiska och psykiska försummelser och utnyttjande av barn i sexuella eller kommersiella syften, alla sådana handlingar som skadar barnets hälsa och möjligheter att få ett likvärdigt och mänskovärdigt liv.
Här behandlas också handeln med barn (child trafficking) där barn kidnappas eller med löften om en bättre framtid luras in i prostitution, i tvångsäktenskap, knarkhandel eller utnyttjas som organdonatorer. Man uppskattar att omkring 1,2 miljoner barn är offer för den globala mänskohandeln som omsätter många miljarder euro i sin vidriga hantering.
Jag minns att jag under min riksdagstid började få konfidentiell information om organhandel från några sydamerikanska länder, där det hävdades att barn tillfångatogs och avrättades varefter deras organ såldes till privatkliniker i USA. Till slut kändes dessa uppgifter så omöjliga att tänka på att jag avstod från att skaffa vidare information.
Bara bråkdelen av fallen utreds
Eftersom kränkningen, vanskötseln och misshandeln av barn tar sig många olika former; allt från lindriga försummelser till våld som leder till livslånga skador eller till barnets död, är det svårt att uppskatta exakta siffror för antalet kränkta barn. Enligt en rapport publicerad i tidskriften Lancet år 2009 skulle ca 10 procent av alla barn lida av vanvård, innefattande olika slag av försummelser men också av psykiskt och fysiskt våld samt sexuellt utnyttjande. Enligt barnskyddslagen är det obligatoriskt att genast anmäla till barnskyddsmyndigheterna om man märker eller misstänker att ett barn lider av vanvård eller utsätts för någon form av våld. På grund av sakens känsliga natur är det endast en bråkdel av fallen som anmäls och blir utredda.
Antalet barn som är i behov av barnskyddsåtgärder i Finland har fördubblats under de senaste tio åren. Den tilltagande ekonomiska ojämlikheten, den höga arbetslösheten och försämringen av vård- och stödtjänster liksom familjeinstitutionens upplösning är säkert sådana faktorer som bidragit till att hjälpbehovet ökat. År 2010 var närmare 80 000 barn i vårt land i behov av barnskyddsåtgärder. Cirka 17 000 barn var placerade i fosterhem.
Trots ökade och förbättrade stödåtgärder nås vi ofta av tragiska nyheter, familje- och barnamord och allehanda grymheter som barn utsätts för. Medan jag skriver detta ser jag i Helsingin Sanomat (12 december 2012) en nyhetsartikel som berättar om ett par som systematiskt torterat och misshandlat sin 5-åriga dotter genom att slå henne med kedjor och elkablar, tvinga henne att stå i iskall dusch och tvinga henne att stå länge i obekväma ställningar. Med skrik, hot och befallningar tvingades flickan lyda. Paret videofilmade (!) också 61 timmar av misshandeln. Båda dömdes av Helsingfors tingsrätt till 11 års fängelse.
Ögonen öppnades först på 1980-talet
I bokens andra avdelning skriver Annlis Söderholm och barnpsykiatern Johanna Politi om hur sent man fått upp ögonen för hur barn försummas och utsätts för psykisk och fysisk skada. I början av 1900-talet började man lägga märke till hur små barn som placerats på barnhem ofta insjuknade och dog på grund av att de vansköttes och försummades. Först på 1940-talet började man tala om att barnet behöver emotionell trygghet och kontinuitet i sin närvärld för att utvecklas normalt. Men det dröjde ända till 1980-talet innan man systematiskt och vetenskapligt började undersöka mekanismerna bakom emotionell utarmning och hur bristen på fysisk kontakt och beröring hämmade barnets normala utveckling och sociala kompetens. Orsakerna till att barn vanvårdas kan ligga i att föräldrarna har en starkt negativ och irrationell inställning till sitt barn och en oförmåga att skapa emotionell kontakt med barnet, allt sådant som gör att barnet aldrig upplever trygghet utan lever i en ständig oro och rädsla.
I familjer och parförhållanden där de vuxna har ekonomiska eller emotionella problem och där ekonomisk misär, alkohol- eller annat missbruk förkommer, löper barnen självfallet en större risk för att bli skadat eller försummat än i så kallade normala och harmoniska familjer. Familjevåld och vanvård av barnen är dock ingalunda något som förekommer enbart i ekonomiskt och socialt utsatta familjer. Brist på emotionell trygghet förekommer i alla socialklasser.
Ta tag i problemen i tid
I bokens tredje och fjärde avdelningar diskuterar författarna detaljerat olika typer av riskfamiljer, alkoholberoende, drogmissbruk, olika typer av familjevåld och olika mentala problem inom familjen. Först under senare år har man på allvar börjat fästa uppmärksamheten vid barnets situation i familjer där någon av föräldrarna insjuknar i en psykos eller depression. Också maktkampen mellan föräldrarna och en kaotisk kommunikation kan medföra att barnet inte känner den trygghet och acceptans som är nödvändig för en normal utveckling från barndom till vuxenskap.
Många av artiklarna diskuterar hur vi i tid kan förebygga vanskötseln och våldets skador. Ett samhälle där varje barn garanteras en optimal miljö att växa i kommer väl aldrig att förverkligas. Men kunskapen om vilka förutsättningarna för barnens välbefinnande är känner vi väl till. Den kunskapen borde vara obligatorisk för oss alla. Som det står i bokens inledningsord: ”It is easier to build strong children than to repair broken men.”
Claes Andersson
Annlis Söderholm och Satu Kivitie-Kallio (red.): Lapsen kaltoinkohtelu Duodecim, 2012
