902

Kursverksamheten för nyanlända migranter och flyktingar sköts av det statliga departementet för invandring. Brisbane har under de senaste åren mottagit många flyktingar, till största delen från världens krishärdar – Irak, Iran, Afghanistan, Sri Lanka, Sudan och Kongo. Laurie Johnsson har arbetat med migranterna i 12 år.

När jag träffar honom pustar han ut ett tag på en semesterresa på Danau Toba på Sumatra. Efter en stunds samspråk kommer vi fram till att vi båda har träffat de flyktingar som 2002 fördes till Nauru och internerades där i väntan på asylbesked, och som efter nästan tre år beviljades flyktingstatus och visum.

– Jag arbetade förr som lärare för barn men stod inte ut med den auktoritära mentaliteten som kännetecknade undervisningen. När det gäller kursverksamheten för invandrare är det i första hand byråkratiska hinder som ställer till problem.

Till exempel ges varje migrant endast sex månaders undervisning oberoende av individuella behov.

Många av flyktingarna är traumatiserade inte enbart av sina upplevelser i hemlandet, utan också av umbäranden under resans gång. De skulle behöva betydligt längre tid att ta till sig ett nytt språk än vad som nu ges.

Laurie är inte rädd för att uttrycka sig känslosamt, trots sin något torra framtoning.

– Jag älskar människor. Varje människa är värd att satsa på! Jag har ägnat mycket tid och kraft åt att föra de asylsökandes talan och hävda deras rättigheter. Jag har demonstrerat, marscherat och skrivit otaliga insändare. Till slut bad min läkare mig att trappa ner mina åtaganden, han sade att jag äventyrade min hälsa.

 

Politiskt spel

Trots kontroverserna kring landets flyktingpolitik, vill Johnson ändå betona att det är fel att beskriva australiensarna som ett rasistiskt folk.

– Majoriteten av befolkningen är inte rasistisk!

Här finns inga demagoger som med glöd i blicken talar om ett ”vitt Australien”. Det handlar mer om ett sjaskigt politiskt spel där de två politiska blocken undersöker varifrån opinionsvindarna blåser och därefter formulerar sina valkampanjer. Skillnaderna i övriga politiska frågorna är inte så stora och därför kan frågan om invandringspolitiken vara avgörande. Stöd för en främlingsfientlig politik finns i en liten grupp, främst äldre konservativa människor med låg utbildningsnivå, medan den unga generationen välkomnar migranter och flyktingar. Det finns landsomfattande organisationer som arbetar för att de asylsökandes rättigheter ska beaktas.

Tyvärr har Australien ändå ett arv av rasism och främlingsfientlighet att bära på sedan 1800-talet. Efter andra världskriget öppnades landet för invandrare från alla kontinenter men det var först på 70-talet som en laborregering införde mångkulturalism som policy i invandringsfrågor och samhällsplanering. Så skedde på många håll i världen, även i Europa. Multikulturalismen fick ge vika då högern kom till makten med John Howard 1998.

Numera fokuserar regeringen mera på integration.

 

Papperslösa

Politikerna aktar sig för att öppet uttala sig på ett sätt som kan uppfattas som rasistiskt, däremot talar man om att ”bevaka Australiens gränser”. Människor i de prydliga förstäderna till Sidney och andra stora städer är rädda för att invaderas av ”asiatiska horder” med terroristanknytning.

Samtidigt anländer till Australien varje år cirka 50 000 personer som överträder sina visum och försvinner ut i samhället där de lever och arbetar som papperslösa. Det är européer, kineser och även en del amerikaner – och de ägnas bara en bråkdel av det arbete som läggs ner på jakten efter ”båtflyktingar”. Dessa som utpekas som ”quejumpers” och ”ekonomiska flyktingar”, betraktas i det närmaste som kriminella.

Mycket av den främlingsfientlighet som Laurie beskriver känner jag igen från Finland, däremot säger han att det i Australien saknas högerextrema grupper som samlas kring ett rasistiskt budskap och är färdiga att bruka våld och hot för att förverkliga sina mål. Trakasserier av nyanlända båtflyktingar i kuststäder har förekommit men det finns inte ideologiskt profilerade grupper i stil med nynazisterna i Europa.

Som motvikt till fientligheterna finns det över hela Australien människor som engagerar sig för flyktingarna. Aktivister i Melbourne tände den 30 november ett ljus för varje människa som internerats på Nauru.

– Australien är en väldig kontinent med bara 22 millioner invånare och har ständigt behov av ny arbetskraft och människor som kommer med nya impulser och idéer. Vi kan inte låta rädsla och okunskap styra vårt samhälle. Det vore för ynkligt, säger Laurie.

 

text & foto Gunilla Karsten