För bara några år sedan hade det knappast varit möjligt att få till stånd en trovärdig filmatisering av Yann Martels roman Berättelsen om Pi: ett drama om en indisk pojke och en bengalisk tiger, som driver i en livbåt mitt på Stilla havet. Möjligt hade det åtminstone inte varit ifall filmatisering hållit sig till det explicita språk som talas i Hollywood. Men den utmaningen antar nu Ang Lee (Brokeback Mountain, Smygande tiger, dold drake o.s.v.).
Tekniken har nu nått den punkt som länge tycktes ouppnåelig. I det gångna årets 3D-uppvisningar – Prometheus, och just Berättelsen om Pi – är det inte längre ständigt möjligt att skilja det animerade från det optiskt inspelade. Den digitala animationen har gjort sig berättigad av sin plats i filmproduktionen.
I samma illusion ryms inte fler än en verklighetsnivå. Därför är det först nu som specialeffektskonsten tagit sig tillbaka till de höjder den stod på under den analoga ålderns glansdagar. I åttiotalsfilmer som Flugan eller Det sista korståget, kan vi för all del peka ut specialeffekterna, men de bildar ändå en organisk enhet med det övriga bildmaterialet. Med detta lyckas nu alltså stora, om än långt ifrån alla, delar av Berättelsen om Pi.
I Lees film ser vi fullskaliga skeppsbrott, stillahavsstormar, hisnande undervattens- och rymdvisioner. Men den överlägset största utmaningen är hur som helst tigern, Richard Parker. Den utmaningen är dubbel. För det första: att animera ena parten av ett relationsdrama. För det andra: att animera det ädlaste av djur, med dess utsökt smidiga rörelser, dess stolthet, skönhet och grymhet. Att animera ett underverk som varje biobesökare sedan barndomen beundrat i naturdokumentärer.
Särskilt kluvet blir detta då frågan om djurens själsliv är ett huvudtema i berättelsen. Pis far, djurparksföreståndaren, försöker få sin gosse att förstå att tigern är en samvetslös mordmaskin. Men Pi har sett in i djurets ögon – sett in i dem och sett en själ. Lees datordrivna hyllning till den levande naturen tycks vara en motsägelse; men motsägelsen löser upp sig. För den digitala Richard Parker lever och berör. Tigerns virtuella ögon fångar oss – vi ser in i dem, och ser en själ.
Till en början ter sig filmens narrativa ramverk rätt krystat. Som medelåldersman berättar Pi om sitt ungdomsäventyr. Berättelsen rullas upp i form av återblickar, ackompanjerade av riklig berättarröst: denna romanfilmatiseringarnas skamlösa genväg till sammanhängande struktur. Men både återblickandet och animationsinslagen får en inomfilmatisk motivering då filmen, mot slutet, visar sig vara en behandling av berättandets fiktionalitet. Tvärtemot vad vi vanligtvis tänker oss ska återblickarna här inte förstås som filmupptagningar ur Pis förflutna, utan just som berättade berättelser – med högre eller lägre sanningshalt. Varför måste tigern då se verklig ut?
För Ingmar Bergman var filmen människoansiktets konstart. Han fantiserade om en långfilm med en enda lång närbild av ett ansikte. Hur fantastisk tekniken än är, hur hisnande vyer filmen än bjuder på, står eller faller den med stjärnans mänsklighet och charm. Berättelsen om Pi står. Richard Parkers digitala själfullhet i all ära: filmens verkliga styrka är Pis (debutanten Suraj Sharmas) känsliga ansikte. Vi ser in i det, i dess ensliga skiftanden mot världshavets gränslösa ödslighet – och filmens tre digitala dimensioner besjälas.
Viktor Granö
Berättelsen om Pi. Regi Ang Lee.
Manus: David Magee efter Yan Martells roman. Foto: Claudio Miranda.
I rollerna: Suraj Sharma, Irrfan Khan, Ayush Tandon, Adil Hussain, Tabu, Rafe Spall.
