När jag gick i högstadiet med stripigare hår än Iggy Pop och inte hade en aning om vem Samuel Beckett var tvingade klassföreståndaren mig att se skolteaterns version av I väntan på Godot. Jag hade knappt läst en bok i mitt liv och tyckte i största allmänhet att allt som sorterade under kultur sög om inte rejält så nog kapitalt. Ändå gav Godot mig en och annan kick och tankeställare. Det var som om nån för första gången sa grejer som jag kände igen fast jag inte själv ens kunnat föreställa mig att såna frågor kunde ställas i världen. Klasskompisarna undrade vad det hela var för sorts skit, och jag höll med dom på det officiella planet, fast innerst inne kändes det annorlunda. Man hade ju redan hunnit vänta på ett och annat som aldrig ville komma.
Trettio år senare, när man fortfarande väntade på det som aldrig ville komma, fick jag veta att koncernchefen sett ljuset, och att ljuset hette storytelling. Storytelling var ordet som skulle lösa problemen inom koncernen, få varumärket att blomstra, konsumenterna att konsumera och medarbetarna att ge järnet. Jag tyckte instinktivt att det verkade som en dålig idé. Att berätta historier var nåt annat än att sälja strukturerade produkter, fondandelar, bostadslån, kreditkort, placeringstjänster, diskretionär portföljförvaltning, räntetak eller dödsfallsskydd. Att berätta historier, tyckte jag, handlade bara om att berätta historier. Men många mindre koncernchefer, enhetschefer, teamchefer och till och med helt vanliga sanerbara banktjänstemän verkade vara uppenbart ”täpinöissä” av de möjligheter som den här nya spännande storytellingstrategin kunde åstadkomma. Tyvärr är det väldigt svårt att informera en stor koncernchef om att han är ute och cyklar med ölflaskan i ena handen och mobilen i den andra. För visst måste storytelling handla om nåt annat än att sälja prylar. Annars börjar det lukta propaganda.
Men kanske det inte längre är så? Kanske allt faktiskt är till salu, tillämpbart i profitsyften så där som Rolling Stones hjälper Dressman att sälja miljarder kalsare med No satisfaction (eller det var väl nån annan låt, kalsarna stal tyvärr uppmärksamheten). Kanske livet bara handlar om att man ska ha rätt prylar vid rätt tidpunkt. Kanske mänskan faktiskt hittar Godot inuti en Louis Vuitton-väska. Eller så är det mycket trevligare att vänta på Godot med Louis Vuitton. Kanske Kafkas Förvandlingen kan motivera banktjänstemannen att jobba tills han inte längre kommer upp ur sängen och tycka att det är helt okej att få sparken när den sista ketchupskvätten klämts ur flaskan. Fan vet vad koncerncheferna hittar på nuförtiden. Men marginalerna tycks vara tajta.
Det är en lite konstig tanke, men de finaste stunderna i livet kostar sällan nåt. De kommer gratis, nästan som gåvor från ovan. Det finns fortfarande oaser där pengar just inte har nåt värde och där de snarast framstår som ett ponzibedrägeri – men sen kastas man tillbaka in i den så kallade verkligheten som liknar en mardröm där mänskoliknande varelser producerar för att kunna konsumera dag ut och dag in, där alla käkar upp varann för att orka, där de flesta dör utan att ha sett Godot eller Louis Vuitton.
De storyn jag vill höra handlar inte om att göra pengar. De handlar om mänskor som ibland vill göra pengar, men som oftast försöker komma till dessa krympande reservat där pengar inte är värda ett skit, där andra slags grytor puttrar på spisen. Matlagning är ändå i sista hand en gåva där profiten kommer på köpet, om den nu överhuvudtaget kommer.
Som sagt kunde jag ha informerat koncernchefen om att storytelling handlar om nåt annat än att befästa varumärken och sälja räntetak. Jag har inte läst Sagan om ringen, försökte nog en gång men den verkade för tradig. Koncernchefen hade dock antagligen sett filmen och fått en vision över hur profiten skulle höjas ytterligare. Vi tjänstemän var hobbitar som skulle söka den magiska ringen, men på nåt sätt verkade chefen ha glömt att ringen var ond och att den egentligen skulle hittas bara för att förstöras, och plötsligt var det oklart om han menade att vi jobbade för mörkrets eller ljusets herre. Och man undrar ju lite var man står och vem man betjänar. Tycker man borde ställa in kompassen mot oaserna i den här öknen. Men kanske det inte går. Kanske vi bara måste fortsätta att gnaga på varandras skallben i all oändlighet. Och sluta berätta historier.
Janco Karlsson
