De vinstdrivande skolorna är unika för Sverige – inte någon annanstans har man någon motsvarighet. Internationella jämförelser visar också att de svenska skolorna halkat efter under de senaste årtiondena. Det fria skolvalet har lett till en uppdelning i A- och B-skolor.

Frågan om vinst i välfärden blir central vid de svenska socialdemokraternas kongress i april. Åsikterna är starkt delade mellan dem som godkänner nuläget, dem som vill skärpa kvalitetskraven och begränsa vinsterna och dem som inte alls vill ha vinstdrivande företag inom välfärden. Till den sista gruppen hör partiets kvinnoförbund.

 

Lena Sommestad är ordförande för S-kvinnorna och berättar om debatten inom socialdemokraterna:

– En diskussion om hur välfärden skulle organiseras fördes inom socialdemokratin redan under 80- och 90-talen, men då handlade det närmast om decentralisering. Man ville finna nya former för arbetet i den stora offentliga sektorn, t.ex. kooperativ. Det var en radikal diskussion med demokratisering som kärna.

Parallellt fördes dock vid samma tid också en nyliberal diskussion om den offentliga sektorn, konstaterar hon.

– Så fick vi 1991 en borgerlig regering som öppnade för friskolor enligt Milton Friedmans recept. Särskilt i början var Miljöpartiet starkt för reformen, men med tanke på personal- och föräldrakooperativ. När Socialdemokraterna återfick makten 1994 kunde de ha rivit upp reformen, men gav tvärtom större frihet åt skolorna.

Landet var då mitt inne i en ekonomisk kris och Göran Persson var beroende av Miljöpartiet, som fortfarande var positivt till friskolor. När alliansen kom till makten 2006 intensifierades privatiseringstakten.

– Vid S-kongressen 2009 var konflikten kring frågan djup, men man kom fram till en kompromiss. Under valrörelsen var ordern att hålla tyst, men efter valnederlaget 2010 exploderade allting.

Diskussionen inom partiet är svår, eftersom intressena kan vara så olika, också om man frånser den lilla grupp medlemmar som direkt är engagerad i välfärdsföretagen. Många verkar som politiker i kommuner som privatiserat delar av välfärden, andra har anhöriga som berörs av de privatiserade tjänsterna.

– Det hade uppstått en stor lobbygrupp och man kunde mötas av oroliga eller arga skolelever som frågade: Vill ni stänga vår skola?

– I partiledningen ser många kortsiktigt på saken, de inser inte att detta är en ideologisk fråga. Jag anser att alla mänskor ska mötas med respekt. En fördjupad segregation är allvarlig, speciellt i skolor. Barn med sämre resurser, både invandrade och andra, blir kvar medan barn med aktiva föräldrar flyttas till en avlägsnare skola som tros vara bättre. Valfrihetsmodellen är i sig problematisk, men speciellt då profitmotivet är inblandat.

Lena Sommestad säger att hon följt med det finländska exemplet när det gäller skolorna.

– Förr var de svenska och finländska skolorna likvärdiga, men på senare tid har resultaten sjunkit tydligt i de svenska skolorna. Det har skapats ett segregationsmönster som utgör en tickande bomb. Detta är speciellt ett storstadsfenomen. Förr såg man det som viktigt att arbetarklassens ungar skulle gå i samma skolor som medelklassens.

 

Om marknaden fungerar inom skolväsendet blir resultatet att resurser styrs från sämre skolor till bättre, vilket alltså ökar ojämlikheten. Det kan man inte undgå, eftersom detta är en del av modellen, och uppenbarligen ett centralt motiv för reformen.

Om man vill skärpa kontrollen av undervisningens kvalitet kan man öka regleringen, men en sådan ökad toppstyrning kan vara illa för den pedagogiska kvaliteten i de enskilda skolorna.

Den socialdemokratiska partistyrelsen lade i slutet av oktober  2012 fram förslag om nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden: skärpta kvalitetskrav, ökade kontroller och bättre insyn. Men ordföranden Stefan Löfvens och partisekreterare Carin Jämtins linje att inte acceptera något tak för välfärdsföretagens vinster höll och i SvD konstaterades: ”När Löfven och Jämtin försvarade mångfald lät de ibland som riktiga privatiseringsivrare. Kvaliteten i skolorna har höjts genom det fria skolvalet.”

I sin blogg polemiserade Sommerstad mot partilinjen. Hon hänvisade till Jonas Vlachos, den forskare som ägnade sig åt skolorna inom den stora utredning som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) genomförde och som resulterade i rapporten Konkurrensens konsekvenser (2011). Vlachos konstaterar där att beläggen för att den konkurrens som friskolereformen ledde till skulle ha bidragit till att höja kvaliteten i skolan är begränsade. I en senare artikel vill han ”ifrågasätta den internationellt sett unika liberala regleringen av de svenska skolornas drifts- och ägarform” och vill få ”skolägare som primärt är kvalitets- snarare än vinstmotiverade”.

 

Kommunistspöket har mobiliserats för att försvara vinsten i välfärden. Janerik Larsson, veteranpublicist på arbetsgivarsidan, har t.ex. på debattsajten Newsmill stämplat LO:s ställningstaganden i vinstfrågan som ”en kommunistisk dröm” och jämfört med striden om löntagarfonderna. Han har fått mothugg bl.a. av läraren Erik Cardelius:

”Till en början ett klargörande: varken jag eller flertalet i min omgivning är kommunister eller bakåtsträvare bara för att vi ser vinstuttag i välfärden som problematiska. Vill därtill påminna om att Sverige är ett av få jämförbara länder i världen som tillåter vinstuttag ur skattefinansierad välfärdsverksamhet. På så vis borde vi – med gällande argumentering – stå omringade av kommunister vid resa utomlands.

En annan sak som förvånar är att denna kommuniststämpling går på tvärs med folkopinionen och den NOVUS-undersökning som visar att endast 12 procent av svenska folket entydigt är för vinster i välfärden.

Det blir således svårt att kommuniststämpla resterande 88 procent av befolkningen, såvida man inte håller sig med förvrängda ideologiska begrepp, svaga historiekunskaper eller oseriöst debatterande. Inte blir det lättare av att 2/3 av de borgerliga väljarna anser att vinsterna i vården måste regleras, enligt NOVUS-undersökningen.”

En förklaring är enligt Cardelius att många i denna debatt representerar ideologiska tankesmedjor eller har kopplingar till politiska eller ekonomiska PR-agendor.

 

För höger för högern är de svenska skattefinansierade friskolorna med vinstutdelning t.o.m. i Storbritannien och USA. Ingen annanstans än i Sverige och Chile förekommer sådant, konstaterar Expressens Anna Dahlberg i en kommentar.

”Det är inte svenska folket som håller på att bli socialister, utan Sverige som är extremt. I de flesta avseenden är Sverige alltjämt ett vänsterland med världens högsta marginalskatter. Men när det gäller avregleringar och vinstintressen inom offentligt finansierade verksamheter skiljer vi ut oss som ett extremt högerland.”

”Sverige har förvandlats till en experimentverkstad för välfärdstjänster. Och utfallet har inte blivit det som dess upphovsmän drömde om. I stället för eldsjälar har vi fått riskkapitalbolag. … numera betraktas det som en stor seger när socialstyrelsen kommer fram till att privat äldreomsorg inte är sämre än offentlig. Men själva poängen var ju att kvaliteten skulle bli bättre.”

Dahlberg tycker därför att det är häpnadsväckande att den svenska borgerligheten är nöjd med utfallet. Högern borde erkänna den existentiella kris som valfrihetsrevolutionen nu genomlider och på nytt fundera över grunderna i privatiseringsdoktrinen. Speciellt gäller det den svenska skolmarknaden som är så oreglerad att den närmast kan liknas vid vilda västern.

 

Från 1991 till 2009 halkade Sverige ned från tredje till sextonde plats i den internationella PISA-studien som mäter läsförståelse, ett snabbt ras på 18 år. Under samma tid reformerades den svenska skolan. År 1991 kommunaliserades den och följande år genomförde regeringen Bildt friskolereformen. Vilket är sambandet?

Att det fria skolvalet inte lett till någon kvalitetshöjning är uppenbart, men det verkar inte heller vara så att de vinstdrivna skolorna skulle vara sämre än de kommunala och de ideella. Enligt forskarna handlar det framför allt om att det fria skolvalet lett till en snabbt tilltagande segregation där resursstarka elever söker sig till skolor i ”finare” områden. Vanligen är skolorna också bättre, men ibland kan det bara handla om status.

Det betyder enligt Anders Jakobsson, docent i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, att det fria skolvalet blivit en sorteringsmotor som delar upp eleverna på A- och B-skolor.

”När en skola förlorar sina välmotiverade och resursstarka elever blir undervisningen torftig. Det är på A-skolorna man ägnar sig åt problemlösning, samhällstillämpning och förståelse. På B-skolorna reproduceras enkla fakta.”

Jakobssons forskargrupp har jämfört resultaten i PISA-undersökningarna mellan 2000 och 2009. Det första året var den svagaste svenska tiondelen 25 poäng bättre än motsvarande OECD-tiondel. Också de starkaste eleverna låg över sin motsvarighet, om än inte lika mycket. År 2009 är resultatet för de starkaste eleverna ungefär som 2000. Däremot låg den svagaste tiondelen nu 15 poäng under motsvarande OECD-tiondel. De mellanpresterande eleverna låg 12 poäng på plus 2000, men 10 poäng på minus 2009.

Jakobsson och hans kolleger har räknat fram att skillnaden mellan låg- och högpresterande skolor i Sverige nästan tredubblats mellan 2000 och 2009 – mer än i något annat av de 67 deltagande länderna.

Skolforskaren Anders Trumberg talar om en ”white flight” – etniskt svenska medelklassbarn lämnar skolor där minst 20 procent av eleverna har annan bakgrund. Valmöjligheten utnyttjas främst av föräldrar med hög utbildning och bra inkomst. De som blir kvar är barn med särskilda behov, med outbildade föräldrar eller med utländsk härkomst. Utvecklingen har gått i rekordfart de senaste tio åren.

”Risken finns att vissa skolor dräneras kunskapsmässigt. Om det går bra för några elever så kan man trigga igång hela klassen. Men när alla har dåliga betyg uteblir kamrateffekten, och ofta sänks ambitionsnivån.”

 

Peter Lodenius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.