Norrmannen Håvard Bustnes dokumentär Health Factory tar ställning mot privat sjukvård i allmänhet och särskilt mot den europeiska trenden att ta modell av den privata sektorn inom den offentliga sjukvården.
Med en knapptryckning kör det löpande bandet i gång. Patienterna i sina sjuksängar åker förbi en sköterska som förser dem med en prislapp beroende på vilken krämpa de har. På det här viset illustrerar Håvard Bustnes i sin dokumentär Health Factory (Norge, 2010) framtidens hälsovård ifall tankegångarna och processerna från fabrikstillverkningen av varor införs på sjukhusen. Liknelsen är mindre långsökt än vad man kanske kunde tro. Till exempel var Norges tidigare hälsominister, Arbeiderpartiets Bjarne Håkon Hansen, en stor beundrare av tankesättet hos biltillverkaren Toyota och ansåg att ”logistiken” inom den norska sjukvården stod sig slät i jämförelse.
Likvärdighetsprincipen har utgjort grunden för hälsovården efter andra världskriget särskilt i England och de nordiska länderna. I dokumentären intervjuas därför politiker, sjukhuspersonal och experter på hälsovård främst från England och Norge. Flertalet av intervjuerna görs i nedgångna fabriksfastigheter som för att understryka dokumentärmakarnas syn på industrialiserad hälsovård. Orosbilderna som målas upp handlar sammanfattningsvis om att den omhuldade principen om alla invånares subjektiva rätt till vård smulas sönder då även de offentliga sjukhusen, enligt idéerna om New Public Management, tvingas konkurrera med varandra om både resurser och patienter. På grund av det så kallade DRG-systemet (Diagnosrelaterade grupper), som ursprungligen utvecklades i USA, blir en del patienter lönsamma, andra olönsamma.
Regissör Håvard Bustnes håller sig strikt i kulisserna och låter intervjupersonerna tala fritt. Health Factory är alltså ingen enmansshow i stil med Michael Moores dokumentärer och både förespråkare och kritiker av en kommersialiserad sjukvård får komma till tals, antingen genom intervjuer eller arkivmaterial. Men det betyder ingalunda att dokumentären inte skulle vara tendentiös: i vinklade bildkollage tas förespråkarnas slagord ur sina sammanhang och upprepas gång på gång vilket ger orden en allt mer ihålig klang. Ibland blir scenerna rent av dråpliga. Iona Heath, ledare för Royal College of General Practitioners, säger att hon är kritisk till konsulter ”som kommer med halvgenomtänkta idéer om saker de inte har någon aning om”. Lite senare introduceras processutvecklaren Bård Karlsen som tycker att vårdarbetet på sjukhuset i Ullevål påminner allt för mycket om en ishockeymatch och skulle vilja se mera balett istället.
Inga svar
Health Factory tar öppet ställning för att inte tillåta marknadsekonomin att nästla in sig i den offentliga sjukvården. En svaghet är ändå att dokumentären, i sitt försvar av den offentliga hälsovården och i sin kritik av den privata, inte erbjuder några alternativ. I de sjukvårdssystem där pengarna tryter krävs ju trots allt förändringar i någon form. Frågan om hur den offentliga sjukvården kunde reformeras är ett viktigt tema även i Finland och i många kommuner, där social- och hälsovårdskostnaderna utgör en stor del av budgeten, anser man att nuläget är ohållbart. Å andra sidan ställs den privata sektorns löfte om en bättre och flexiblare vård i en tvivelaktig dager efter oroväckande exempel från bland annat Sverige.
Tittare som redan är kritiska till att tankesätt från den privata sektorn ska implementeras i den offentliga hälsovården blir antagligen stärkta i sin åsikt av Health Factory. Den kraftiga men något trubbiga argumentationen gör ändå att de som ser mer positivt på utvecklingen lätt kan vifta bort dokumentärens budskap som allt för partiskt. Health Factory försöker också greppa ett väldigt stort material, allt från de politiska och ekonomiska strukturernas nuläge och historia till filosofiska diskussioner om tillit och vad som motiverar människor. Det är ambitiöst och bidrar till att en publik även från andra länder än Norge får behållning av dokumentären, även om slutresultatet blir lite ofokuserat.
Oskar Skogberg
Health Factory
Norge, 2010
Regi: Håvard Bustnes.
Visas på Docpoint-festivalen sö 27.1 klockan 15, Bio Rex, Helsingfors.
